Sista dagen

Allting har sin tid, som det står i Bibelboken. Det finns en tid för allt som sker och allt som görs.

Idag tog min tid i arbetslivet slut. Jag gjorde min sista arbetsdag i Saltgruvan. Nu blir det tre veckors semester innan pensioneringen första oktober. Det kändes lätt att stämpla ut, samla ihop mina pinaler och stänga dörr 25 bakom mig. En tid är förbi och nu stundar andra tider. Exakt vad vet jag inte. Det är kanske det som är det fina i kråksången. En helt ny blank sida i livets bok vändes idag och vad jag skall fylla den med återstår att se. Detta har jag åsyftat i något tidigare inlägg den senaste tiden.

Jag började jobba när jag var 16 år – egentligen tidigare på föräldrarnas lantbruk – och jag tycker att jag dragit mitt strå till stacken. Jobb mest inom industrin i Finland och Sverige men också på sjön ett tag. Det var det bästa jobb jag haft. Visserligen stressigt ibland och även tungt men ack så mycket sjölivet gav! Varje dag hände något nytt och varje dag fick jag jobba med det mest härliga gäng jag känt. Jag skulle tro att andan och stämningen ombord bland besättningen på Euroway var unik.

Egentligen har jag haft fina jobbkompisar under hela mitt yrkesverksamma liv. De allra flesta har varit vanliga hyggliga människor som strävat på i ur och skur. Undantagen kan jag räkna på min ena hand.

Den fråga jag fått mest frekvent den sista tiden är: Men vad skall du göra nu?

Måste man göra något? Måste man vara 100 % nyttig livet ut? Huvudsaken är väl att man klarar sig och trivs, tycker jag. Att man har mat på bordet och att man kan sova gott varje natt.

Jag hade kunnat få en större pension om jag jobbat till 65 men i nuläget prioriterar jag tid framom pengar. Det är nu jag är frisk och i fin form; om tio år eller två kan situationen vara helt annorlunda. Varför då spendera en stor del av den tiden i ett jobb som mest bara ger korv på bordet? Det är därför jag nu väljer att gå i pension och vända ett nytt blad i livets bok. – Pension, inte ett slut på livet utan början på något nytt!

Kvällen tillbringades i Vörå kyrka. Åsa Jinder och Helén Nyberg bjöd på fin musikstund. Skönsjungande Helén och nyckelharpans mästare Åsa med stark uppbackning av Thomas Enroth på klaviatur. Det är så jag inleder min tid som Friherre!


Euroway 

Thomas Enroth, Helén Nyberg och Åsa Jinder i Vörå kyrka
Åsa Jinder spelar nyckelharpa i Vörå kyrka

 

Blomma jag fick av avdelning 247

 

Annonser

Tid

Tid är pengar, sägs det. Ja visst, men tid är så mycket mera.

För någon tid satt vi vid lunchbordet i Saltgruvan och diskuterade pension, pensionssparande, pensionsålder och när vi kunde tänka oss att gå i pension. De flesta ville gå i pension så fort som möjligt men Stora Yxan ansåg att det gäller att arbeta länge för att uppnå så hög pension som möjligt. Ja, det kan man göra om man har garantier för att leva länge och att man är vid god rörlighet både fysiskt och psykiskt ännu vid 80-90-års ålder. Då kunde jag tänka mig att jobba fast till 67.

Som vi vet så är republikens medellivslängd 79 år i allmänhet och för män kanske ett par år kortare medan kvinnor förväntas leva en god bit över 80 år. Jag tror att jag sett 77 för män någonstans. Det betyder rent statistiskt att som man har man, vid 65 års pensionering, 12 år kvar att leva och då får man också betänka att av de 12 åren är det inget som säger att man är frisk hela tiden. Det är fullt möjligt att man redan efter några år drabbas av någon sjukdom som starkt begränsar ens förmåga att leva och fullt ut njuta av livet. Jag menar vad nytta har man då av en hög pension om man inte kan använda pengarna på ett vettigt sätt. Man får ju ändå ingenting med sig dit man går.

Vi är inte odödliga och en vacker dag skall vi alla hädan. Är man ung, låt säga i 20-30 års ålder är inte pensionering och ålderdom något man tänker på för att inte tala om en tonåring. Pensioneringen är så långt borta att den inte syns vid horisonten, ja, det är som om den inte ens finns. Men närmar man sig så sakteligen den dagen att man måste ta ställning till när man vill gå i pension då får man andra aspekter på detta med tid. Ta som exempel klockan och sätt den i förhållande till ålder. Låt säga att medellivslängden är 80 år. Klockan sex på morgonen är man 20 år, nyvaken och lite yr. Klockan 12 på dagen är man 40 år och mitt i livet och jobbet är förmodligen det som tar upp en stor del av tiden. Men vid 60 års ålder är klockan redan 18 på kvällen, dagen är till stor del förbi. Nu väntar TV-soffan och solnedgång och när klockan slår midnatt vid 80 års ålder är man definitivt i säng, för många pensionärer på heltid.

Låt ta ett annat scenario vad gäller tid. Går man i pension vid 65 och förväntas leva till 77 så är det en tid på 12 år, det har vi redan konstaterat. Om man svänger på steken och räknar 12 år bakåt från 65 då hamnar vi på 53 år. Hur länge sedan är det då och vad gjorde jag då? Jag tror att de flesta upptäcker att den tiden är svindlande kort och vart har åren tagit vägen? Tänk om de kommande åren går lika fort, då är det bara några knäppningar med fingrarna innan man är där vid Pärleporten.

Räknar vi 12 år bakåt från idag hamnar vi på lördagen den 1 juni 2002. Det känns inte speciellt långt borta. Det året fick vi europenningar att handla för men fortfarande finns det de som räknar i gamla finska mark när de vill få en uppfattning om penningvärdet. Den ovanan har jag dock lämnat för länge sedan.

Tid är mera än pengar, tid är också livskvalité. De 12 år som mannen i republiken förväntas leva efter pensionering vid 65 utgör 15 % av hans liv. Går han i pension vid 63 blir hans pensioneringstid 18 % av hans livslängd. Nog så viktiga procent och har han tur och får leva frisk och sund några år till så utgör pensioneringstiden förhoppningsvis en femte del av livet.

Nej, jag kommer nog att gå i pensionering så fort som möjligt, troligen vid 63 om inte politikerna hinner ändra pensionsåldern tills dess; det skulle inte förvåna mig det minsta om de snuvar mig på två viktiga år. 😦  De två åren som man får ”extra” är allt för dyrbara att för att slösa på lönearbete trots att politiker och näringsliv vill det. Till vilken nytta kan man fråga sig när ungdomar går arbetslösa och arbetslösheten i republiken är 9 %. Ser man på hela EU-området är ungdomsarbetslösheten närmare 25 %. Det finns hur många som helst som vill och borde få arbete inom unionen.

Naturligtvis måste jag titta på vad en lägre pension betyder för mig och min livsföring. Det är här minimalismen också kommer in. Jag tror det är fullt möjligt att sänka sina levnadskostnader genom att leva mera minimalistiskt och ändå kunna använda pengarna som blir över till det som man allra helst vill. Det gäller att tänka ekonomiskt och sortera bort sådant som drar pengar till ingen nytta och bestämma sig för vad man vill med sitt resterande liv och de resurser man har. Det får jag kanske anledning att återkomma till men nu ligger två hårda jobbeveckor framför innan midsommarveckan infinner sig med rekreationsdag från Saltgruvan och lite vila.

fattiggubben i oravais
Fattig-gubben vid Oravais kyrka vill gärna ha en slant om det går för sig. Jag hoppas dock jag inte likt gubben får stå med mössan i hand och tigga pengar om jag går tidigare i pension.