Alltid när jag närmar mig Näsåker uppstår det stora pirret i magen och när Urkult är över kommer den sega depressionen som en våt, kall yllefilt från en solklar himmel. En nedslående känsla som infinner sig när jag ser Näsåker i backspegeln trots alla fina minnen och upplevelser. Det är som att lämna ett hem för ett år i diasporan.  Ända tills i år. Det stora pirret finns kvar men det är inte lika markant som tidigare år. Jag vet nu vad Urkult går ut på och tyvärr har jag fått vissa rutiner. I år för sjätte gången är jag inte mera en nyfiken gröngöling som kastar mig in ett…