Det stora pirret i magen och allt det som följde

Alltid när jag närmar mig Näsåker uppstår det stora pirret i magen och när Urkult är över kommer den sega depressionen som en våt, kall yllefilt från en solklar himmel. En nedslående känsla som infinner sig när jag ser Näsåker i backspegeln trots alla fina minnen och upplevelser. Det är som att lämna ett hem för ett år i diasporan.  Ända tills i år.

Det stora pirret finns kvar men det är inte lika markant som tidigare år. Jag vet nu vad Urkult går ut på och tyvärr har jag fått vissa rutiner. I år för sjätte gången är jag inte mera en nyfiken gröngöling som kastar mig in ett sagolikt äventyr utan att veta vad som väntar.

Jag bor för det mesta på Näsåkers camping eftersom det är nära till festplatsen. Heta, soliga dagar finns skugga under de höga tallarna och det är lätt att spänna upp en presenning som extra skydd mot eventuell väta.

I år kom en rejäl åskskur på torsdagskvällen med mörker som en natt och med blixtar som for likt fräsande katter över himlen. Dundret över byn var mäktigt. Jag låg stilla i tältet 1 timme och 20 minuter, sedan var det över. Resten av festivalen bjöd på varmt och soligt väder förutom på söndag vid middagstid när ett lätt regn kom men då hade jag mitt på det torra och hade redan rivit tältet.

Trots att jag gjort mig till och satt upp affischer för Urkult runt om i Österbotten var det i år färre prickar från Finland på den karta där man kan visa sin hemvist. Jag läste någonstans att 8000 personer besökte festivalen i år och det betyder att det var fler än ifjol. Nästa år är det 25-års jubileum och då förväntar vi oss ett hejdundrande kalas med spännande artister och en eldnatt utan dess like.

I år fick invigningen vid torsdag midnatt avstå från elden på grund av eldningsförbudet. Showen var fin men det märktes att något saknades trots att Eldfågel gjorde sitt bästa med artificiell eld. LEDnatten ersatte eldnatten.

”Föreställningen ‘Ett liv ur askan’ lyfter fram temat depression och nedstämdhet och påminner oss om att ingenting är statiskt; det går att hitta kraft och sluta fred i sig själv, även om vägen dit kan vara stormig och lång.” – för att citera programförklaringen inför årets eldnatt. Min minidepression efter Urkult är skrattretande småpotatis jämfört med de som drabbas av verklig depression.

På söndag innan jag körde mot Fredrika besökte jag Hällristningsmuseet i Näsåker. Jag hade gott om tid och tänkte att nu skal jag bekanta mig närmare med fakta om de uråldriga hällristningar som finns vid Nämforsen alldeles nedanför festplasten.

Här har bott och verkat människor sedan närmare 6000 år tillbaka. En oerhörd tidsrymd och spår efter sig har de lämnat i form av de hällristningar som finns nere vid Nämforsen. En viss vördnad infinner sig när jag betraktar dessa bilder i hällarna invid den brusande forsen.

Hällristningsmuseet belyser detta ytterligare och förklarar historiens gång. Guidade turer till hällristningarna finns också och en sådan tur står på programmet framdeles. Jag får spara lite för framtiden.

Där vid Hällristningsmuseets café träffade jag den enda finländaren på Urkult 2018 som jag varseblivit. Hon hade sina rötter i Åbo och hade käresta från Norsjö i Västerbotten. De skulle under dagen köra upp och hämta sitt barn där.

Det var andra året hon besökte Urkult och var lika begeistrad som jag inför Urkult. Hon menade att det var bra att Urkult inte är en stor och vidlyftig festival utan att den redan nu har sitt format. Det var nästan så att hon ville hålla festivalen lite hemlig för att bevara den speciella stämning och upplevelse som Urkult är. Jag kan hålla med, max 10 000 pers, inte mera! Detta hindrar mig dock inte från att sprida budskapet.

Som jag antydde i inledningen så har jag fått vissa vanor på Urkult vilket inte är det optimala. En sak jag alltid har med mig är systemkameran, tungt hängande över axeln. 1,7 kg väger den med nuvarande all-round-objektiv. Försiktig måste jag också vara så att inte kameran får sig en smäll i trängseln och dansen. Jag har alltid tagit en massa bilder på festivalen, vilket jag inte ångar, och två år har jag varit festivalfotograf och levererat bilder till Urkult för deras reklam, hemsida och programtidning.

Här finns kanske tanke till omdaning? Varför inte lämna systemkameran hemma och istället bara ha en lätt bloggkamera med och ta de bilder som jag spontant råkar snubbla över? Avstå från diket vid Stora scen och bilder till Urkult och istället flyta med i strömmen, dansa, koncentrerar mig på den musik jag verkligen gillar, tala med människorna jag möter, ta en öl extra och vara som folk. Skippa planeringen.

Tåls att fundera på. Det betyder att jag måste köpa en lämplig bloggkamera som fotograferar i RAW och tar fina bilder. Jag har varit inne på detta tidigare men nu är det kanske dags att göra slag i saken?

”Ända tills i år” – hämtat från första stycket i detta inlägg. Pirret i magen inför Urkult består men nedstämdheten när jag lämnar Urkult är mer eller mindre borta. En orsak är att jag är friherre och kan till stora delar disponera min egen tid. Inget tråkigt jobb att återgå till och jag kan fylla min tid med mera ”Urkult” året runt. Det är upp till mig att själv förvalta Urkult-andan i mitt dagliga liv.

I morgon är det Kulturnatten i Vasa, vad kommer jag där att möta? Kanske jag redan då borde ha min nya bloggkamera med?

Jag får återkomma med mera från Urkult 2018 men kommer att varva inläggen med annat. Portionera ut i lämpliga ransoner. Nu följer en drös med bilder från torsdagen. Och du, det går att klicka på bilderna för större storlek!


Urkult 

Det närmar sig, kö för att lösa in biljetterna.

Här får vi armbandet som ger fritt inträde till Urkult på festplatsen

24 fingrar, tjugofjärde året av Urkult. Förberedelse pågår in i det sista.

600 volontärer gjorde att Urkult kunde genomföras till  ett förmånligt pris. Här en grupp som hade introduktion på torsdag.

Barna har fattat galoppen, det gäller att sälja på marknadsgatan!

Detta är ett slags boende på Urkult

Andra bor mera konventionellt

Nere vid Ångermanälven och Badplats campingen var det sol och bad som gällde på torsdag eftermiddag

Eller så begrundade man tidens gång och vattnets flöde invid Nämforsens hällristningar

Nämforsen i all sin härlighet och en människa i meditation

Här en vy från byn. Kommersen blomstrar  längs med Storgatan.

Här börjar Urkults egen marknadsgata. Liatåget råkade just passera.

Bicycle Beat från Stockholm  med vänner värmde upp inför torsdagens begivenheter utanför insläppet. Vilket ös! Redan  här infann sig feststämningen.

Här en mera stillsam aktivitet. Indisk vävteknik presenterades.

Så är  de första artisterna igång på Solscenen och publiken strömmar till. Tre scener finns: Stora scenen, Solscenen och Danslogen. Förutom konserter i Ådals-Lidens kyrka.

Många trevliga ställen finns på festplatsen högt ovanför Ångermanälven.

Eldnatten framför Stora scen efter midnatt på torsdagen.

Sist på natten till fredag bjöd Partiet på ös utan dess like. Urkult var på G!

Annonser