Med buss till Pajala

Det är redan ny vecka och hemfärd stundar snart. Resan startade på onsdag morgon i Vasa på Resecentret. Där hände inte mycket medan jag väntade. En städare putsade bort det obefintliga skräp som möjligen kunde upptäckas med förstoringsglas. Några resenärer kom med tåget och försvann lika snabbt.

Det enda noterbara var skylten med det gamla namnet för Vasa under ryska tiden, nämligen Nikolaistad, eller som den finska skylten visade ”Nikolainkaupunki”. Vart den svenska versionen har försvunnit vet jag inte men jag har för mig att det tidigare också fanns en svensk skylt. Eller har jag helt fel?

Skylten visar i alla fall att Finland var utsatt för förryskning under det ryska styret fram till 1917. Vi får tacka vår lyckliga stjärna att nationen hade kraft och rådighet att bli självständig och även kunde försvara självständigheten senare.

Bussen norrut körde fram och jag klev ombord och satte mig längst fram. Det gör jag gärna när jag åker buss för man ser så mycket mera. Det gäller bara att spänna fast säkerhetsbältet för annars är man illa ute om olyckan är framme.

Vi gled iväg genom det välkända österbottniska landskapet mjukt och behagligt. Jag gillar att åka buss; har jag nämnt det tidigare? Man sitter högt uppe och kan betrakta landskapet på ett helt annat sätt än när man själv kör bil. Pohjolan Matka hette bussbolaget som bjöd på en fin och bekymmersfri resa upp till Uleåborg. Jag tror de två chaufförer som körde och avlöste varandra i Karleby gärna hade velat prata lite men eftersom min finska är eftersatt och deras svenska tydligen lika med noll blev det inte många ord sagda. Tyvärr.

I Uleåborg blev det bussbyte efter drygt en och en halv timmes uppehåll. Denna buss var inte lika ny men hade bekväma säten. Jag satt även denna gång längst fram. Bussen var betydligt mera ljudlig än den första. Framhjulen hade ett dunkande ljud i varje liten gupp. Det lät som om bussen snart skulle tappa ett hjul men det gjorde den lyckligtvis inte. Växelspaken förde också ett gnisslande ljud avlöst med ett annat ljud likt skrikande, hungriga fågelungar i ett bo. Lägg därtill att solgardinen vid vindrutan hade ett högljutt rasslande läte när chauffören justerade höjden. Varvräknaren stod stilla och hastighetsmätaren visade 20 km/h för lite men fram kom vi. Alla skyltar och all information inne i bussen var på svenska. Tydligen en gammal buss från Sverige.

En vådlig omkörning gjordes när grisbilen skulle köras om. I alla fall var det en slaktbil. Det blev lite trångt på vägen och den mötande personbilen och den omkörda grisbilen fick väja men alla tre fordonen klarade sig med lite samarbete. Som vanligt hade jag på mig säkerhetsbältet!

Chauffören var skicklig den gången. En stund senare var han lika skicklig när han på samma gång talade i mobiltelefonen, letade efter ett papper i en väska på golvet och styrde bussen. Även den manövern slutade lyckligt.

I Kemi stannade vi till vid busstationen som med stora bokstäver skyltade enbart med ”Busstation” på väggen och inget annat. Vart den finska versionen försvunnit vet jag inte. Eller så var de ovanligt svenskvänliga i den staden.

Till Torneå kom vi och vi stannade vid Resecentret i Haparanda som är gemensamt för både Torneå och Haparanda. Där klev jag av. – Haparanda och Torneå är ju nästan som en enda stad.

Övernattning på SveFis vandrarhem i Haparanda. Enkelt rum med toalett och dusch samt tillgång till kök i korridoren. Med tanke på priset ett helt ok boende.

En snabbrekognosering i Haparanda en onsdagkväll i slutet av maj gav kanske inte så mycket men flera fina dollargrin rullade lugnt gatorna fram medan motorcyklisterna hade något mera bråttom. Det gällde att dra på ordentligt mellan gatuhörnen. Ungdomen var ute och finkörde, det var ju lill-lördag.

Tidigt nästa morgon avgick första bussen från Haparanda till Pajala redan klockan 05.20. Det var Tapanis buss jag äntrade och chauffören lyssnade på YLE Suomi från Kemi så länge han kunde höra stationen.

Detta var kanske den intressantaste delen av bussfärden från Vasa till Pajala ovanför polcirkeln. Chaufförer och passagerare pratade meänkieli eller en blandning av svenska och finska. Siffror och datum framfördes på svenska men i övrigt detta säregna språk. Faktiskt lättare att förstå än ren finska eftersom de blandade in många ord från svenskan i talet på finska eller meänkieli.

Folket var språksamma som steg på och av trots den tidiga timman. Speciellt en gubbe som skulle till vårdcentralen i Pajala ville prata. Han hade ena handen i gips efter en operation han fått vänta på enda sedan 2016. Nu skulle han in för kontroll och tagning av blodprov. Han hade också reumatism upplyste han om.

Genast när han, efter viss möda, kom ombord började han tjata på chauffören om att han inte fått tillräcklig rabatt på resan. Det tog en god stund att reda ut. När sedan chauffören vid en hållplats steg ur och för att lasta av några varor vända gubben sig mot mig och förklarade att det gällde att vara påstridig om rabatterna och priserna. Han hade fått flera gratisresor på detta sätt förklarade han nöjt. Denna gång på svenska men med den härliga språkmelodi de har däruppe.

Även små barn åkte ensamma långa sträckor på väg till skolan. Jag tyckte de såg ovanligt små ut. Jag undrar på vilken klass de minsta av dessa går? De flesta skulle till Laestadiusskolan i Pajala.

Sedan uppehåll i Pajala en stund innan det blev nästa byte till bussen mot Gällivare. Denna gång en tjej vid ratten. 09.50 kom jag så fram till Tärendö där jag skulle hämta bilen för körning ned till Skåne. 4,5 h efter start från Haparanda.

Och där vid Macken stod bilen jag skulle bemästra de följande två dagarna. Jag blev först något betänksam när jag såg fordonet. Skulle denna bil, årsmodell -82, som sett sina bästa dagar verkligen klara en färd genom nästan hela Sverige från norr till söder och i den värme som utlovades i prognoserna? Jag ställde undrande frågan till killen på macken och han svarade obekymrat: ”Varför int? De e bar å köör!” – Något annat val hade jag inte heller men hur det gick, det tar vi i nästa inlägg.

Resecentret i Haparanda helt nära Ikea. På andra sidan finns älven och Torneå men ingen tull eller kontrollstation, som i och för sig ändå inte används av vanligt folk.

Lite längre nedför älven denna vy mot finska sidan. Nedre Torneå kyrka sticker upp sitt torn.

Alla körde inte amerikanare och motorcykel. Dessa två tjejer rullade runt med detta åkdon.  ”Å herre gud” sa en av töserna när jag frågade om jag fick ta en bild. Det fick jag!

Stadshotellet i Haparanda. Så fint bodde jag inte denna gång men ändå helt nära torget.