Allehanda

Ny kofta, assit å knafft nåok he!

Ser man på, ibland är det lönt att göra en efterfrågan på bloggen och få tips. Denna gång via Facebook där jag hintade mitt blogginlägg ”Heikki Rasku, var är du?”

Jag styrde kosan till Nygårds Textil i Vörå och där fanns några koftor som var helt ok. Två provades och en valdes. Jag är mycket nöjd med mitt val. Färg i min smak, lite kraftigare stickat material, dragkedja och två fickor. Perfekt och inte så dyr heller. Köpte därtill en passande skjorta för en billig penning. Där får jag också kolla nästa gång jag behöver något i klädväg!

En sak jag funderat på senare tid är om det också finns skorrande dialekter på finska? Skorra, att rulla r:et på bakre tungan. Hur skulle det låta om man skorrar på rautatie (järnväg), riisua (klä av sig) och räkanokka (snorvalp)? Orsaken är att det nu finns en kvinnlig nyhetsuppläsare på Svt:s morgonprogram och hon skorrar så härligt. Skorrandet inom svenska finns väl främst i södra och västra Sverige samt i Danmark och Norge. För att inte tala om fransmännen och fransyskorna som är mästare på att skorra. Helt säkert finns det också inom finska en mängd dialekter som kan skilja sig ganska mycket från varandra. Men finns det skorrande finsk dialekt?  T.ex. i senaste boken jag läste av Arto Paasilinna ”De oanständiga profeterna i Tibet” framställdes dialekten som talas i Raumo som speciellt svårförståelig. Det hade varit kul att forska lite mera i detta ämne men tyvärr kan jag finska för dåligt för att höra skillnader.

Tidigare idag läste jag ordet osovande! Alltså vaken. Kan man säga så, osovande? Tydligen även om ordet inte finns i SAOB. Thomas Ledin sjunger ju om oäten, hungrig. Det finns en hel del ord som börjar detta o, en negation till ett ord eller vad man kan kalla det? Ord som inte finns i ordlistan utan som mera är av dialektal typ och ofta från Norrland.

Ett annat ord från Norrland och denna gång från Pitetrakten är ordet Åssit. Vi använder också ordet i Österbotten men säger då assit vilket betyder nästan ingenting. Det finns något med det är så litet att det är ingenting. En droppe i havet. Ordet kom på tal idag i radioprogrammet Språket på P1.

Rubrikens andra del i detta inlägg ”assit å knafft nåok he” betyder: ingenting och inte ens det; vilket är mycket litet, kanske som en atom. Ingenting visste jag vad jag skulle skriva om när jag började detta inlägg – förutom koftan – och av assit blev det blandad kompott. Inte så dåligt och än är det inte slut.

Det lilla jag vet om pitemålet så har det vissa likheter med flera österbottniska dialekter och det vore intressant att forska mera i detta.

Till sist blir de lite modernare saker än gamla dialekter och då gäller det Facebook emojis och hur man använder dem. I FB finns sex olika emojis om man vill reagera på ett inlägg. De är gilla, älska, haha, wow, ledsen och arg  . De fyra första är ganska lätta att förstå men när skall de två sista användas? Om man använder arg, är man då arg på FB-vännen som tar upp ett ämne och kanske har  helt annan åsikt eller är man arg på själva innehållet i inlägget, d.v.s. håller med? T.ex. om jag skriv något spydigt om Mr. Catastrophe Nr. 45, och får en arg emoji som reaktion, är då FB-vännen arg på mig eller på Number 45? Eller en ledsen emoji, är då FB-vännen ledsen för att jag inte är snäll mot Number 45 eller ledsen för allt som han ställer till med. Detta har inte jag klart för mig och kanske bäst för mig att sväva i okunnighet men det vore kul att få veta. Så nästa gång ni ligger osovandes kan ni fundera på en bra förklaring och berätta som kommentar!


Språket P1 – Språket pratar pitemål! Vöre vale? Åssit! Nalta

Pitemål – Ordlista

Nalta waller – Blogg på pitemål

I bildväg får jag bjuda på ishala vägar från byn. Igår denna byväg vid Storback. Med nöd och näppe kom jag nedför utan att rasa i backen. Stor och stor men en backe är det.

Idag kom sandbilen och gjorde ett bra jobb på stora landsvägen genom byn. Eller stor och stor, den är lagom stor men vi kallar den Storvägen.  🙂

Som avslutning kan vi lyssna på Thomas Ledin och längta till sommaren. En fin låt!

8 kommentarer

  • Erik Forsling

    En får gratulera till den nya ekiperingen – en nöjd kund är för det mesta en person värd att gratulera.

    Du undrar kring skorrande ”R” i Finland, eller snarare finska dialekter. Det man verkligen vill veta får man ta reda på. Man behöver numera sällan personligen vara kunnig i en värld där det finns experter att fråga utan att söka upp dem. Kanske kan följande vara ett första steg eftersom bl.a. Finland omnämns – men hela artikeln är intressant: http://mfaa.abo.fi/article/det-skorrande-rets-uppkomst-och-utbredning/

    ”Tidigare idag läste jag ordet osovande! Alltså vaken. Kan man säga så, osovande? Tydligen även om ordet inte finns i SAOB.” Om du reflekterar kring nutida glosor är det inte SAOB du ska använda utan SAOL. Själv har jag inte undersökt ordets formella legitimitet eller frekvens, men såklart kan man använda ”osovande” – någon har ju redan gjort det. Osovande har jag redan tagit till mig, tack vare dig här och nu. Ett mycket bra ord. Och jag är inte ensam – Googla. Det är alltid intressant att finna nya ord – och inte minst stjäla dem för att inkorporera i sin egen vokabulär. Sprida dem. Vissa av dem kan följa en resten av livet. Mitt personbästa i ordtjuveri är nog ”koncentrationsspridd”, denna magnifika konstruktion har följt mig sedan åren efter att jag exercerat beväring – det var länge sedan – och en kamrat från Nedre Norrland kom på besök. Jag var nyss frestad att dra hela historien, men den kändes plötsligt opassande på detta forum.

    Jag bjuder även på att få mina egna konstruktioner kapade, som t.ex. friherre för den som är arbetsutanför. Hm, … uppfann jag nyss där på slutet ett nytt ord, eller finns det redan i bruk? Dessutom har jag själv stulit ”friherre” i den senare versionen från gamle framlidne Sten i Nåstuna, en en gång klurig och pillemarisk farbror i en undantagsstuga.

    Nu har jag redan från starten vägrat Zuckerbergs spionprogram – kamouflerat som socialt umgänge – så jag borde inte uttala mig här vad gäller din (nästan) avslutning. Men nu blir det så. Vad gäller gula gubbar, eller ansikten – jag kallar dem alltid gula gubbar, oavsett färgnyans – får jag för första gången i mitt liv ge en eloge till Facebook om där finns bara sex versioner. Internet vimlar annars av dessa aliens i en extrem mångfald av variationer, och jag kan få e-post där jag ö.h.t. inte begriper vad trynet som avslutar en mening betyder. Kanske är det bara kreatören som begriper. Detta är en subkultur som jag gör fingret åt.

    Åter till Facbookgubbarna – eller vad de nu har för kön. För mig känns de egentligen könlösa – inte ens hermafroditer. Du skriver, och detta var mitt huvudärende, att du finner dubbla tolkningsmöjligheter för de två sista varianterna, och du beskriver dem. Nu är jag helt offside i det här ärendet, men jag köper helt din förklaring av betydelserna: ”gilla, älska, haha, wow, ledsen och arg”. Men jag, som amatör, tycker att det finns exakt samma dualitet för de fyra första. Gilla. Är det skribenten man gillar, eller innehållet – förmodligen skribentens innehåll i texten, men i en värld befolkad av homo sapiens sapiens vet man aldrig. Alltid finns där någon med en egen syn på saken. Är det inte därpå Murphys första lag baserar sig? Och här saknas definitivt defensiv design.

    ”Älska”. Vem, eller vad, älskar man. Samma sak igen, skribenten eller texten. ”Haha” – vad är det som är så förbannat kul, och på vilket sätt? Texten, eller den potentiella fåntratten som tryckt på tangenterna. ”Wow” är i min värld lika obegripligt – vad gäller en snutt text. Igen. Personen eller innehållet.

    Jag tänker på din fråga. Känner man sig osäker, varför inte bara ignorera dem. Skrivspråket har redan alla de skiljetecken och andra tecken som behövs för en anständig kommunikation. Enligt mig.

    Men, voj, voj! Nu var det visst antimannen, musen som röt, som uttalade sig. Men jag menar absolut inget illa och kostar på mig att hälsa god morgon.

    • Per

      Tackar, jag känner mig som en nöjd prins efter att ganska lång tid försökt hitta en ny kofta.

      Huruvida skorrande dialekt finns hos finskan, vilket intresserade mig mest, framkom inte i länken som du förmedlade. Annars tack, intressant att läsa. Kanske någon med finska som huvudspråk kan bidra med åsikt?

      Osovande återfinns inte i de ordböcker jag sökt i utan det har förmodligen ett dialektalt ursprung. Som jag skrev förmodligen mest vanligt i Norrland men nu senast såg jag även ordet i en finlandssvensk blogg. I princip kan man skapa en negation till vilket ord som helst genom att sätta ett o först. Okall = inte frusen, osnäll = inte snäll, oarg = inte arg. Så fint att osovande fick nåd inför dina ögon. Språket lever och varje ord, betydelse eller uttryck borde finnas dokumenterat även om det bara är en dagslända. Det kanske det också finns?

      Friherre använder jag för att beskriva mitt nuvarande tillstånd. Möjligen är det från dig jag fått ordet? Ett förnämt litet ord med adliga anor.

      Facebook har betydligt fler än sex emoijis, eller gula gubbar som du skriver, men när man reagerar på ett inlägg eller en kommentar till ett inlägg så finns dessa sex. Det finns förmodligen många olika tolkningar av dessa gubbar. Oftast en reaktion på innehållet men det kan också vara riktad till personen. Låt säga att någon berättar att morfar har dött. Då kan man få se ett hjärta (älskar) följt av ett ”styrkekramar”. I det fallet gäller det personen som skrev som tilldelades hjärtat. Men om jag fångat i en mus i musfällan och berättar det och kanske till och med har på bild på musen i fällan, då får jag knappast ett hjärta och ”Styrkekramar” ha, ha, utan då blir det kanske en arg gubbe från den som tycker att jag är en barbar. Då riktas arga gubben mot mig som skrev.

      Dessa emoijis är också ett lättjans redskap. Istället för att skriva en rad eller två så klickar man på gilla och så är saken ur världen. Det är mest så jag använder dem. Dessa gula gubbar är också en mätare på hur mycket inlägget uppskattas eller bedöms på olika sätt. Nog om dessa Zuckerbergs påhitt även om själva emoijis som så mycket annat kommer från Japan.

  • Erik Forsling

    Glad att du mår bra av dina klädköp. Sådant brukar också höja livskvalitéten.

    ”Huruvida skorrande dialekt finns hos finskan, vilket intresserade mig mest, framkom inte i länken som du förmedlade.” Jodå, det gör det visst. Läs igen och ta på analysglasögonen. Vad gäller osovande, och andra nyord, kommer de inte in i ordböcker som SAOL förrän de är verkligt etablerade. Ta ett ord som ”keff” – direkt från förorterna. Det började någonstans, förmodligen i flera segregerade förorter, det växte sig starkt och spreds – t.o.m. till svenneungdomar som mina barn, och åldringar som undertecknad. När mina ungdomar och jag började använda det var det redan ett ”halvgammalt” uttryck för någonting dåligt/uselt, och kom in i SAOL – vilken upplaga minns jag inte. ”Jalla” blev väl nästan rikssvenskt direkt efter filmsuccén ”Jalla, jalla”. Om det finns i någon ordbok vet jag inte. Men det används frekvent, och är därmed ett etablerat ord, enligt mig. ”Jalla! Kom nu för fan! Jalla!”

    Du, jag, salig mor och friherre har faktiskt ett komplicerat förhållande med långa rötter som du inte vet om. Det finns heller ingen anledning till att du skulle göra det. En gång i tiden använde jag konsekvent formuleringen salig mor om min avlidna mor. Det var innan jag första gången besökte din blogg. Du skrev ibland om din mor, på kyrkogården, med samma ordval som jag, och jag tänkte att om jag nu någon gång skriver om morsan får jag hoppa över just det ordvalet – här är det är PJ.s tassemarker och upprepningar är tråkiga. Men hon är alltid salig mor i mitt huvud.

    Den där friherren är ett kapitel för sig. Honom har du fått från mig. Definitivt. Jag körde med det begreppet en tid, även här – salig är gamle Sten i åminnelse, han var ett fantastisk gubbskrälle, med käpp och allt. Så en dag var han borta, friherrens skapare. En sådan märkvärdig titel lär jag aldrig mera erhålla! Återigen var detta före min tid i ditt hägn – eller lät det där senare som en fånganstalt? Och jag har onekligen spatserat omkring här som friherre.

    Vet du vad? Friherre var ingen hedersbetygelse för mig. Den var en benämning på att jag var ofrivilligt arbetslös. Den benämningen använde jag konsekvent under arbetslöshet, som ett hån mot mig själv. Men en tid passerade, och du tog ut pension, och blev plötsligt också friherre, även rent språkligt. Så jag såg mitt kära ord dö bort här. För ett par, tre, fyra månader sedan fick jag för mig att söka på något gammalt på din sida – men jag kan för mitt liv inte komma på vad det var. Jag brukar aldrig annars använda sökfunktionen. Dock fann jag då vad jag sökte, plus lite bonus. Där fanns också i kommentarsfältet originalhistorien om friherren. Vilket sammanträffande. Jag läste med gapande mun, men idioten i mig skrev inte ner adressen, och nu kan jag inte för allt guld i världen komma ihåg sökordet. Suck.

    Men vaffan – ett ord kan man väl dela gemensamt. Det är väl därför de är till.

    • Per

      Jag vet inte om jag har tomtar på loftet men vid en ytterligare genomläsning av artikeln framkom inga tydliga förklaringar vad gäller finskans eventuella skorrande, någon finsk dialekt som skorrar. Min analytiska förmåga är kanske inte är vad den borde vara? Jag ser gärna ett ställe i texten att fördjupa mig i.

      Varifrån jag fått salig mor vet jag inte men jag antar att det är från någon bok. Nu är det länge sedan jag sist skrev om henne. Friherre är för mig kort och gott en herre som har egen tid, ofta en pensionär. Att ordet också har adlig härstamning må vara hänt, det bekommer inte mig, men jag läste på Wikipedia att friherrar har rätt till titeln högvälborne och visst for det trevligt att tilltalas med den titeln. ”Högvälborne bloggare, nu måste jag göra allvarliga invändningar mot dina skriverier!”

      Vid sökning på ordet friherre på min blogg förekommer ordet i ett trettiotal inlägg. Om sökningen också omfattar kommentarer vet jag inte. Totalt finns över 1800 inlägg på min blogg. Ho hoo, tänk vilken tid det gått åt till att skriva dessa inlägg. Oftast är de inte skrivna på en kvart. Tur att jag är friherre.

      • Erik Forsling

        Här är några citat från länken till ”Ny kofta …”, och jag tycker att de klart antyder att tungrots-r inte är en finsk dialektvariant – annat än på individnivå. Men däremot för den svenske skribenten.

        ”En av de mest iöronfallande sakerna med mig är mina tungrots-r. Det är vanligt i södra Sverige, därifrån jag kommer, men i Finland är det ovanligare. I Finland kan det rent av vara ett problem att ett barn använder ett tungrots-r, något som ofta kan tränas bort.”

        ”Tränas bort” och ”ovanligare” är inte en indikation på att det finns en sådan dialekt. Tvärtom.

        ”– Det är inget fel med att ha ett tungrots-r, det finns inget entydigt rätt och fel när det gäller artikulation, förklarar hon. Det är viktigt att vara tydlig med detta inför barnen, det vi talterapeuter gör är att ge dem ett nytt alternativ så att de kan välja mellan tungspets-r och tungrots-r. Sedan är det upp till barnet att använda den här möjligheten ifall det av någon anledning vill, säger Kallvik.”

        Det handlar uppenbarligen om individnivå, inte lokalnivå.

        ”Situationen i Åbo är lite speciell, eftersom studerande vid logopediutbildningen vid Åbo Akademi som sin första korta praktik tar emot barn som har svårigheter med r.
        – Att lära någon att artikulera ett tungspets-r är ofta, men inte alltid, en ganska enkel sak och därför lämpligt som en första patientkontakt. Av den anledningen erbjuds sådan terapi vid Åbo Akademi, men ute på vårdcentraler får man knappast talterapi för ett skorrande r. Ju längre man har uttalat r på ett visst sätt, desto svårare blir det att förändra.I finlandssvenskan finns det ingen betydelsebärande skillnad mellan akut och grav accent som i rikssvenskan och för många finlandssvenskar är det därför svårt att både uppfatta och lära sig uttala dessa accenter.”

        ”Språkmiljön är avgörande för hur man lär sig artikulera och vad som anses som rätt och fel. Kallvik har varit på utbyte till Lund, och berättar att i Lund tränar talterapeuter barn på att få fram ett tungrots-r. Barnen där gurglar vatten och får ligga på rygg för att artikulera tungrots-r. Jag frågar Saara Haapamäki, professor i svenska vid Åbo Akademi, var det skorrande r:et kommer ifrån när det är dialektalt, som för mig och för barnen i Lund?
        – R-ljudet varierar mycket mellan olika språk, en del språk saknar helt r-ljud. I svenskan finns det grovt sett två olika varianter, främre och bakre r, som alltså är samma som tungspets-r respektive tungrots-r. Bakre r-ljud är relativt ovanligt i världens språk men förekommer i flera europeiska språk eller i dialekter inom dessa – förutom i svenska även till exempel i danska, norska, tyska, holländska, franska och portugisiska, förklarar Haapamäki.
        – På det svenska språkområdet utgör dimensionen främre/bakre ett kriterium för en uppdelning mellan ett nordligt och ett sydligt dialektområde. Bakre r används som så gott som enda variant i sydliga dialekter av svenska, medan främre r används i alla övriga dialekter, även i de finlandssvenska. Men självfallet finns det r-variation också inom dessa områden, och många språk och dialekter uppvisar kontextuellt betingad växling mellan olika r-varianter.”

        De första klippen antyder mest det finlandssvenska, men ovanstående om tungrots-r nämner inte finskan som språk. Du får helt enkelt fråga en s.k. purfinne

        • Per

          Jag tror vi talar aningen förbi varandra när det gäller skorrandet. Utgångsfrågan var om det finns någon finsk dialekt (inte finlandssvensk) som har skorrandet som en del av uttalet. Det som behandlas i artikeln har egentligen inget med finska språket att göra utan med svenska där vi kan konstatera att det i Finland inte finns någon svensk dialekt som har skorrandet som en del av språket. Det visste jag själv sedan tidigare. I Finland kan t.o.m. skorrandet betraktas som ett talfel som bör tränas bort. Tvärtom kan det vara i Skåne, där man enligt artikeln t.o.m. lär barn att skorra.

          Jag tog kontakt med en logoped som fått sin utbildning på just Åbo Akademi och hon berättade att utbildningsspråket är svenska och de flesta klienter som det ”övades” på var svenskspråkiga men behärskade de studerande finska bra kunde det även finnas finskspråkiga klienter men de var i minoritet.

          Jag tog dig på orden ”Du får helt enkelt fråga en s.k. purfinne” och kollade med min svåger som har finska som modersmål och han kände inte till någon finsk dialekt där skorrandet ingick så vi får utgå från att det inte finns någon finsk dialekt som skorrandet läten i sitt språk även om det rent tekniskt är möjligt.

  • Wesber

    Tänk att denna lilla backe kändes så stor när man var liten och knallade hem från byskolan. Har hela byn har krympt eller !!!!????

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Translate blog »