Klassresan

Jag är utan vanlig TV. Det har jag säkert upplyst om tidigare. Jo, TV har jag men ingen fungerande antenn på taket. Ibland kommer det något direktsänt program som jag gärna vill se, t.ex. dokumentären om Laleh, men oftast får Tv:n stå mörk. Det jag vill se och höra finns på nätet.

Egentligen finns det så mycket att se och höra på nätet att jag inte vet när jag skulle få tid att titta på vanlig TV.

Erik, min trogne kommentator, tipsade om Torgny Lindgren när han läser sin bok Klingsor. Verkligen underhållande, inte minst p.g.a. Torgnys berättarstil.

På egen hand har jag snubblat över en serie podcast med namnet Klassresan. Det är programledaren Mohamed El abed som samtalar med ett antal människor som gjort en klassresa på ett eller annat sätt. Intressant och ett av avsnitten jag kan rekommendera är den med Elaine Eksvärd, författare och föreläsare. Hon är verkligen en intressant människa. Minns jag inte helt fel har hon också föreläst på Arbis i den Lyckliga staden. Deras torsdagskvällar. Tyvärr missade jag det.

Programmen går att ladda ned och kan avlyssnas i mobilen när tid finns. T.ex. under resa till och från jobbet. Fina möjligheter.

Brukar ni, kära läsare, lyssna på podcasts, hemma eller annorstädes? Ja, podcast är inget annat än en ljudinspelning. Som upplysning till de som inte är bekant med ordet.

lada
Här en bild från idag på ladan som jag bevarat. Jag gillar lador. Tyvärr så finns allt färre riktiga lador kvar i landskapet. Vad detta har att göra med Klassresan vet jag inte.

Annonser

4 thoughts on “Klassresan”

  1. Lador behövs inte längre då jordbruket rationaliserats, människorna arbetar inom industri eller flyttat till staden. Inte alltför sällan har de gjort en klassresa med akademisk utbildning. Många förstagenerationsakademiker vänder ryggen mot det liv deras föräldrar levde (tror jag).
    Själv levde jag länge utan tv och skulle även nu klara mej utan den tjock-tv som finns i min ägo. Det finns intressantare saker i livet än dumburken. Ska absolut lyssna in Klassresan!

    Gilla

    1. Ja, så är det. Ladorna, de få som finns kvar, står mestadels tomma och är mera en symbol för det som var. Oftast är det brädlador och de timrade ladorna, som utgör aristokratin bland lador, är rariteter. Jag räknar då inte timrade lador av nutida årgångar för fritidsbruk utan de som gjorde tjänst i jordbruket en gång i tiden.

      Min lada är timrad men ändå inte av den typen med gott om vädringsmån mellan stockarna. Du vet säkert vad jag menar.

      Klassresa har många gjort från landsbygdens agrara miljö till både urbant boende och kravattjobb. Andra får nöja sig med jobb inom industri eller vården men det är också en slags klassresa för den klass de lämnade finns inte mera. Jag menar, idag är jordbruket ett företag och den gamla självhushållningen är till stor del borta. Jag skulle tro att de flesta jordbrukare idag till stor del köper sina livsmedel i butik.

      Egentligen är jag ingen vän av ordet klass i detta sammanhang men får nöja mig med användningen av ordet för att göra mig förstådd. – Ja, det blev ju riktigt bra ihopknutet detta inlägg där både lada och klassresa fick sin roll.

      Gilla

  2. Jag tror, vad gäller de övergivna ladorna, att det är precis som jag inbillar mig att MrsUniversum tolkar fenomenet. De är resultatet, inte bara av en klassresa, utan också ett teknikskifte, ett kulturskifte. Något blev över. Inte bara ladorna. Något försvann. Din bild på ladan ser ut att representera ett präktigt exemplar, men jag vet också att de olika typerna av lador ofta också är i ett miserabelt skick. Det finns, så vitt jag vet, även etnologer som på heltid studerar dessa gamla outnyttjade byggnader, och noggrant kartlägger typer, ålder och byggnadsstil. I min ungdom fanns åtskilliga, redan då, raserade lador i Gamla Hembygden. Allt mellan fina konstruktioner i välbevarat skick till nästan virkeshögar.

    Och vad gäller TV. Jag är helt befriad från apparaten. Det första jag gjorde mig av med när Gamla Familjen atomiserades var … invektiv … burken, den rent fysiska. Ut ur det nya boendet. Men Radiotjänst i Kiruna hade seriösa problem med att acceptera detta faktum. De tycks tro att man inte kan ha ett liv utan, … tja, invektiv igen. I mitt fall är det ren skär sanning (varför den nu är skär?). Jag har ingen TV, vill ingen ha och skulle definitivt spendera pengarna för en splitterny plattskärm på en rejäl krogrunda istället, om jag bara hade dem. Eller, kanske bara bjuda en broder eller syster på ett lunchhak, och sedan köpa ett årskort på Tierps badhus. Högt och lågt, men jag skulle kunna betala för att slippa televisionsapparaten. En slags inverterad TV-licens,

    Gilla

    1. Min lada är en riktig ängslada och där har jag trampat hö som gosse för att far och mor skulle kunna fylla den till bredden. Så roligt, men också svettigt, det var när ladan var fylld och de sista hötapparna trycktes in i dörröppningen. Sedan stod den där med sitt värdefulla innehåll tills någon gång på vintern när vi hämtade hö med häst och skrinda. Allt detta är borta nu. Ett kulturskifte, förorsakad av tekniken, är kanske den bästa beskrivningen.

      Jag tog också kort av ett par andra lador på samma gång men de är i miserabelt skick och går nog inte mera att rädda. Egentligen är det taket som det handlar om. Är bara taket i skick kan dessa byggnader stå i århundrade.

      Det finns ett och annat att se i TV men konkurrensen är hård om tiden. För min del skall det vara annat än Robinson, Big Brother och Hemmafruarna i Hollywood. Eller vad serien nu hette?

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s