En tur i Björnlandet utan björnar på lur

När jag igår skulle checka ut från boendet i Fredrika vid tiotiden på förmiddagen var gubben försvunnen. Hotellet totalt tomt och vidöppet. Vem som helst hade kunnat gå in och sno vad som helst. Ett par av de tyska gästerna försökte hjälpa till och nå honom per telefon men inget svar. – Förresten, konstig, tysk dialekt de pratade. – Även jag ringde. Det var bara sätta sig i soffan i reception och titta på morgon-tv.  Ingen stress här inte. Kanske var han hos hälsovården och spolade upp öronen?

Efter 35 minuter dök han upp och förklarade att betalningen var redan gjord via Booking.com. Oj, det var en nyhet för mig men han visade mig transaktionen på papper och var det okej för honom var det okej för mig.

Sedan blev det färd mot Börnlandets nationalpark på grusvägar i regnet. Oj, så smutsig Bettan blev! Som tur var upphörde regnet precis när jag anlände till Björnlandet så det var bara att byta lite kläder, greppa kameran och ge sig iväg.

Jag tror bilderna nedanför får visa lite hur det såg ut på Angsjöleden på 3,7 km som jag gick. Min motionsapp visade dock 4,2 km så där fanns en diff. Leden var mestadels lätt att gå, spångade på sina ställen och tydligt utmärkt. Sydväst om sjön finns dock en brant stigning bland stenar vilket gör att man får lämna stilettklackarna hemma. Den som har sådana. Rejäla skor behövs.

En övernattningskoja med fyra bäddplatser och madrasser passerades. Vissa kokkärl finns. Snyggt och städat. Färdigt kluven ved väntade och bara några tiotal meter till sjöstranden. Bara att dyka i. Själv hade jag inga badbyxor med utan jag hade fått simma näck. Det gjorde jag inte och tur var det; ett par med pudel dök upp strax efteråt. De hade nog trott att det var Näcken och pudeln hade väl svimmat? Pudeln hade därefter inte mycket på stigen att göra för jag tvivlar starkt på att den klarat stigningen senare men fram till kojan var det lätt att gå.

Själv flåsade jag lite men hade ändå inga större problem att ta mig fram i branten trots att det nästan krävdes fyrhjulsdrift på några ställen. Fin utsikt när man väl kom upp.

Skogen är mycket gammal och har brunnit vid flera tillfällen. Jag tyckte jag såg förkolnad ved och kolbitar här och var. Dock inte innevarande sommars bränder utan långt tillbaka i tiden.

En fin vandring att gå, den kortaste och lämplig för en amatör som jag. Det finns längre leder.

Sedan bar det av mot Umeå via Karlsbäck men det är en annan historia. I Umeå tog jag in på Hotell Elite Mimer. En viss skillnad på standarden om man säger som så. Men Fredrika Jakt och Fiskecamp har sin charm som inte ett storhotell kan uppbringa. Och ägaren, Helmut, var en trevlig typ. Inte så pratsam men han andades förtroende och gemyt. Såja, detta var måndagen och idag tisdag bär det av över Kvarken med lyxångaren Wasa Express.


Björnlandets nationalpark

Nordiskt Jakt och Fiske 

Fredrika Hotell Jakt & Fiskecamp 

Hotellvärden själv står som trästaty i baren. Jakt är förmodligen ett stort intresse.

Här har vi själva hotellet. På andra sidan gatan fanns några lägenheter.

Detta är det första som möter en vid entre Angsjö, Björnlandet.

Här blir det lätt att gå! Till att börja med. En kort bit var anpassad för rullstolsburna.

Sedan blev det delvis spångad vandring genom olika typ av terräng.

Övernattningskojan vid Angsjön.

Nära till sjön vid kojan. Perfekt för en övernattning.

Från kojan syntes berget på andra sidan sjön som skulle bestigas.

Snygg utsikt där uppe

Lite brant på sina ställen men framkomligt

Inga björnar syntes till trots att det var Björnlandet. Däremot fanns det sådana konstiga typer. Undrar om de är farliga?

Tillbaka vid Entre Angsjön fick jag ta del av en konstutställning där elever i Fredrikaskolan föreställde sig 1500-talet.

 

Annonser

Huppegupptäcksfärd över Kvarken till Holmön

Rubriken till detta inlägg får sin förklaring längre fram men senaste weekend gjorde jag tillsammans med sister Jane och svåger en upptäcktsfärd till Byviken på Holmön med segelbåt. En upptäcktsfärd var det för mig men svåger har besökt stället flera gånger tidigare för att inte tala om den andra båten från Oravais vars skeppare har besökt Holmön sedan barnsben. Årtionden; han är väl mer eller mindre gammal i gården får man väl säga.

Vi var alltså två segelbåtar som seglade iväg i fredags vid middagstid över Kvarken, det hav som skiljer Sverige och Finland åt ungefär i höjd med Vasa och Umeå. Detta som upplysning till de läsare som inte är insatta i våra förhållanden här uppe. För att krångla till det ytterligare finns Norra och Södra Kvarken samt Östra och Västra Kvarken. Klura ut det, den som kan.

Till att börja med var det inte mycket till vind för att segla så vi körde med maskin en bit utanför Mickelsörarna och där hissade vi segel och seglade över i god vind och med båda seglen uppe. Försegel och Storsegel heter det visst. Jag vet väldigt lite om segling och dess termer men visst var det en härlig känsla att drivas fram av vinden, se havet och uppleva tystnaden jämfört med en motorbåt. Bara vindens kraft i seglen, vågorna mot skrovet, solen sken mest hela tiden och inget land i sikte mitt på Kvarken. Bara det ändlösa havet och vid horisonten dök det upp ett lastfartyg av något slag. Det försvann efter en stund, vem vet vart, och där fortsatte vi två segelbåtar på det blånande hav mot en sol som närmade sig horisonten.

Snart nog dök dock land upp i sikte föröver. Så heter det, föröver till skillnad mot akterut som är bakåt. Holmön till vänster (babord) och föröver Stora Fjäderägg som reste sig ur havet. På Stora Fjäderägg finns ett vandrarhem vid en gammal fyr. Dit kan man ta sig med en slup, ytterligare en konstig sjöterm, från Byviken på norra delen av Holmön. Slup, det är alltså en äldre segelbåt av något slag. Verkar intressant och få se om jag inte skall ta mig dit en vacker dag! Först färja till Byviken och sedan slup till Stora Fjäderägg.

Micke, skepparen från Oravais, berättade att ibland firas/ har firats Tysta veckan på Stora Fjäderägg. Hur ofta och när framkom inte men det hela går ut på att inte säga ett enda ord till en annan människa på en vecka utan bara gå där och bliga, meditera och vara för sig själv. Det skulle vara spännande att prova. Jag utgår från att man inte är uppkopplad 24/7. Kanske ett hemligt evenemang för jag hittade inget om detta på nätet.

Närmare tio på fredagskvällen gled vi in genom gattet vid Byviken och fann också plats vid gästbryggan.

Byviken visade sig vara en riktigt trevlig by samlad vid hamnen och en bit uppåt land. Färja som går flera gånger om dagen till fastlandet som ligger cirka 9 km bort. Affär och krog, hembygdsgård och båtmuseum. Visfestivalen som går av stapeln nästa vecka samt SeaJazz. För att inte tala om Postrodden som båda våra skeppare deltagit i flera gånger.

Vädret var fint och varmt. För varmt för mig som gillar lite mera tempererade tillstånd i skuggan men folket på badstranden trivdes. Jag besökte båtmuseet och köpte där ett par böcker från ön. En trevlig dam informerade mig om ön och dess sevärdheter. Plötsligt fick hon syn på slupen som skulle avgå till Stora Fjäderägg och rusade iväg. Hon skulle fotografera. Själv hade jag problem med appen Swish som inte ville fungera så jag hade annat att göra. Den skulle visst uppdateras men det kom jag på först senare. Annars hade jag köpt en bok till.

Affären besökte jag också. Där kunde man betala hamnavgiften för gästande båtar som var 150 kr per dygn. Killen som tog betalt hade en unge på armen som inte var värst gammal. Kanske ett år. Det gick bra ändå. Folket var annars väldigt trevliga och alla hälsade. Det var hemvändardagen i lördags så de var kanske extra artiga då eller så var det bara av gammal och ohejdad vana. Det gick lätt att slå sig i slang med folket där, om de var sommargäster eller infödingar vet jag inte så noga.

Några bilar körde omkring men mest var det fyrhjulingar och flakmopeder. Praktiskt på de små vägarna som också på vissa sträckor hade vägbelysning. Plus en del cyklar som förvånansvärt ofta stod olåsta.

Egentligen hade jag tänkt hyra en cykel men just då mitt på dagen var alla upptagna och sedan tyckte jag det var för varmt att cykla runt på ön. Jag hade bl.a. tänkt besöka fyren Bergudden. Det får bli en annan gång.

Istället gick vi i samlad tropp och inspekterade byn. Besökte bl.a. öns kyrka, drack en öl på byns krog Novas Inn innan vi kollade in marknaden de hade på hembygdsgården. Där fanns också en utställning med tavlor som byns befolkning lånade ut till denna dag. Ofta föreställandes båtar och sjöliv. Till sist avslutade vi vandringen med en himmelsk god räkmacka på Novas Inn. Den satt fint som lunch och kan rekommenderas!

På kvällen blev det återbesök på krogen och då spelades country av ett par killar på scen. Jag fick flera tummen upp för min t-shirt med Wentus Blues Band på framsidan. Bandet var tydligen känt och populärt bland publiken.

På söndag var det mässa i kyrkan med efterföljande kyrkfika samt guidad kyrkogårdsvandring. Vandringen hade varit intressant att följa för man kan få mången god historia och bra insyn i släkter på ön men då befann vi oss långt ut på Kvarken i kamp med vågorna.

Vi lämnade Byviken kl. 8 på morgonen med några droppar regn och endast lätta vindar. Vi passerade Stora Fjäderägg och satte kurs mot Mickelsörarna. Sis och svåger hissade seglen och förberedde sig på en lika trevlig seglats som vid utfärden. Men det ville sig inte, de fick problem med storseglet och snart mötte vi stora vågor och vind runt 10-12 meter i sekunden något som var lite oväntat.

Framför allt var det vågorna som kom mera eller mindre från syd till sydost vilket gjorde att Bounty började doppa fören och vattnet slog in över båten. Ingen fara på så sätt men när båten gör sina dykningar i vågdalar och sedan på nästa topp slår ned på andra sidan, då gäller det att hålla sig fast och ha allting surrat och rätt placerat ombord.

Jag får i sammanhanget beundra sis för hennes insatser ombord. Hon var kock, matros och navigatör på samma gång. Svåger var skeppare och höll mest till vid ratten. Ut på däck för att greja med seglen trots denna besvärliga sjögång, hålla reda på alla grejor och kämpa på trots att hon till på köpet hade ont i axeln. Bra var det att de fick träna tillsammans att hantera båten. Jag hade nog mest varit i vägen, skulle jag tro.

Själv höll jag till i sittbrunnen under kapellet men när sedan vatten började slå in över båten blev även jag våt (jag hade inga vattentäta kläder) och fann för gott att installera mig liggandes på en soffa i kajutan tryggt förankrad mellan bord och soffkuddar. Så mycket seglare är jag. Glömde också bort att filma med min GoPro-kamera som är vattentät. Det grämer mig mest för jag hade kunnat få en hel del fin film under den mest dramatiska perioden. Nåja, jag blev inte sjösjuk vilket i sig är en liten bedrift.

Såja, nu har ni fått förklaringen på huppegupp i rubriken. Det var helt enkelt en väldigt guppig överfart några timmar. Annars tog det ungefär 10 timmar att ta sig från Oxkangar till Byviken med segel och/eller motorgång.

Ombord fanns en uppsättning apparater som hjälpte till med navigation, kommunikation och annan kontroll som vattendjup och framfart i knop. Sis hade programmerat plottern (ytterligare en sjöterm) och hade på sin platta också sjökort att följa. Svåger är mera av den gamla stammen och håller sig helst till sjökort i pappersformat. Men visst är det behändigt att med digitala hjälpmedel helt kunna ersätta sjökortet och alla andra trix som erfarna sjöfarare har. Dock bör sjökort finnas ombord ifall allt det moderna slås ut av en eller annan orsak. Det kan hända mycket på sjön som man inte kan förutse.

Roligt var att jag i min mobil kunde följa med vår färd på ”Eniro på Sjön”, en app som jag är helt säker på att man kan navigera till Sverige med. Allt fanns ju där och positionen syntes med några få meters marginal.

När det lugnat ned sig på finska sidan grejade sis till en ärtsoppa som smakade utmärkt och snart anlöpte vi byhamnen efter en lyckad seglats. Jag får tacka för en bra och intressant utfärd och trevligt sällskap från de båda segelbåtarna. Holmön är värt att besöka och kanske jag någon dag återvänder. Jag nämnde ju tidigare ett besök på Stora Fjäderägg och varför inte ett par dagar i Byviken på höstkanten. Kanske inte i år men det kommer fler år om Gud vill. Nu närmast får jag nästa vecka koncentrera mig på årets stora händelse för mig. Ja, ni vet vad.


Holmöarna (Wikipedia)

Holmöportalen

Kvarken (Wikipedia)

Stora Fjäderägg Vandrarhem

Visfestivalen på Holmön (kommande veckoslut)

Lite sång innan vi tittar på alla bilderna!

Sister Jane och svåger lastar in provianten

Deras segelbåt är en Hallberg-Rassy Monsun. En klassiker bland segelbåtar om jag förstått rätt. I Byviken smög en kvinna längs med bryggan och spanade in Bounty. De hade nämligen tidigare  ägt en sådan och det var ett kärt återseende för henne. Hon steg ombord och fick sig ett litet snack med svåger och sis.  Hon gjorde svågers dag!

En av byns måsar kollar in att vi håller oss på rätt sida av remmaren när vi styr ut på böljan den blå.

Oj, här växer visst nästa julgran på en kobbe. Någon direkt storm var det inte som inledning på färden.

Se där kom en fraktare av något slag. Den försvann efter en stund.

Natten närmar sig. Dags att uppsöka kojen.

Byviken på Holmön

Här ligger visst Helena Elisabeth och väntar på avgång. Det finns en annan, större färja som är på reparation men den kommer i trafik först till hösten.

En titt i båtmuseet

Kyrkan på Holmön

Novas Inn, bykrogen på Holmön. Som sagt, jättegoda räkmackor!

Sådant tyckte jag mig hitta här och var. Tecken av något slag eller bara slarviga fötter?

Badstranden var inte fy skam. Servicebyggnaden för gästhamnen också helt ok.

Ett vanligt  åkdom på ön tillsammans med fyrhjulingar.

Oj, den har visst sjungit på sista versen.

Och på sluttampen hem skildes vi från segelbåten från Oravais som tog en annan kurs. Skepp ohoj tills nästa gång!

Hitta rätt i sommar på vägarna!

Kommer ni i sommar att göra en road trip någonstans med bil? Är det på välkända vägar eller behöver ni navigator? Nu kör de flesta på land enligt sin navigator eller enligt samma funktion i mobilen. Jag kan tänka att de traditionella vägkartorna mest är till för översikt och reserv; om de alls används.

Enligt en artikel i Västerbottens-Kuriren helt nyligen så slår mobilens appar för navigation ut den traditionella fristående navigatorn i bilen. Inbyggda finns naturligtvis i nya bilar och den används kanske i första hand men i övrigt.

I en test som gjorts blev, hör och häpna, Google Maps favorit! Den är gratis, har trafikinformation, offlinekartor och en del extrafunktioner tillsammans med andra Googletjänster. Google Maps har mycket bra sökfunktioner och är bra på att räkna rätt.

Visserligen klarade den inte av det extra svåra prov som ingick i testet men det gjorde bara en av de sju apparna, nämligen ”Here we go”. Övriga var CoPilot (inte gratis), Eniro Navigation (gratis i Sverige), Here we go (gratis), Kartor (Apple och gratis), Tomtom go mobil (inte gratis) och Waze (gratis).

Alla apparna i Testfaktas test fungerade bra och egentligen är det inte lönt att betala för en navigator i mobilen. Visserligen kan det finnas extra funktioner i betalappar men sedan är det upp till var och en om man vill betala för det. Eller så använder man flera gratis-appar och får ändå en välfungerande navigation.

Själv använder jag Sygic och Google Maps. Mest Sygic som är en betalapp men med livstidslicens. En bra app men uppdateringar av hastigheterna på vägarna är lite si så där. Svårt detta med sommar- och vinterhastighet. Så det gäller att hålla koll på skyltarna och köra efter dem. En fördel med Sygic är att det finns en resedagbok som visar tidigare körningar på kartan, tider, hastigheter, höjd m.m. Roligt att kolla nu efteråt när jag körde mellan Tärendö och Tomelilla.

Själva artikeln i VK är en s.k. plusartikel och kan inte läsas utan prenumeration men summan av kardemumman är att skall du ut på tur med bilen i sommar så kommer du långt med Google maps – bokstavligt talat – och den är gratis. En annan fördel med Google maps är att man kan sitta hemma vid datorn och planera en rutt och sedan via Internet överföra den till telefonen där den bara är att söka upp och starta. Man kan även ändra till annan rutt än den föreslagna. Och oftast fina satellitkartor om man vill studera ort och vägval på det sättet. Så Google Maps är inte så dålig. – Sedan kan man kanske ha invändningar mot att Google vet allt om dig. Eller i alla fall ganska mycket.

Skall du ut på vägarna nu i sommar? Blir det traditionell vägkarta, eget huvud, bilens navigator eller mobilens navigator som leder dig? Eller skall du bara köra på måfå och se vart färden styr? Vem vet vilka trevliga ställen som hittas?

Eller så tar man bussen till Stenkällan. Den hittar nog rätt.

…förbi ett hus med matchande färg. Ett par bilder från Malmö.

Malmö

Jag har bott 18 år i Malmö och därför också lärt mig att älska denna stad. Helst bor jag på landsbygden men skulle jag välja en stad att bo i blir det utan tvekan Malmö.

Varför kan man fråga sig. Jo, Malmö är lagom stor, ligger vid Öresund, den mest kontinentala staden i Sverige, nära till Köpenhamn, en mångkulturell stad, malmöitiskan, nära till kontinenten, parkerna, cykelvägarna, Ribban, folket – rakt och öppet bemötande utan tillgjordhet, gemytet som inte står den danska hyggekulturen lång efter, kulturutbudet, Malmöfestivalen, Möllan.

Jag vet att många av de så kallade ”sverigevännerna” tar Malmö som ett avskräckande exempel på misslyckad integration av flyktingar med segregation, kriminalitet och bidragsberoende som följd men hur många av dem har verkligen besökt och bott i Malmö? Vad vet de egentligen? Jag förnekar inte svårigheterna men menar att Malmö består av så mycket mera än bara problem och är problemen sist och slutligen så mycket värre än i andra storstäder? Skjutningarna drabbar främst de som sysslar med knarklangning och är med i kriminella gäng.

Att Malmö har stor befolkning med annat språk än svenska som modersmål går snabbt att få bekräftat bara genom att lyssna på folket på gatan. Jag tror inte jag överdriver mycket när jag påstår att nästan vartannat samtal jag råkade höra på gatan var på annat språk än svenska och då besökte jag inte invandrartäta områden denna gång. Är det bra eller dåligt? Att ha ett modersmål kan väl i sig inte vara dåligt; huvudsaken är att man kan kommunicera med sina medmänniskor och i Sverige innebär det att man också kan åtminstone hjälpligt svenska. Jag tillhör ju själv en språklig minoritet i Finland och varför skulle det vara dåligt?

När jag förra veckan satt fast i bilkön i Stockholm tänkte jag: visst må Stockholm ha sina fördelar men inte skulle jag vilja bo i denna stad med all den trängsel, bilköer och höga boendekostnader som finns. Nej, det blir nog Malmö för mig om jag väljer stad. Nu har jag inte tänkt flytta någonstans men om. På landsbygden är det ändå rena lyxen att få bo.

Jag hade tänkt fotografera en del i Malmö men det var så varmt att jag drog mig för att vistas ute i solen mera än jag måste. På lördagskvällen tog jag en sväng ut mot Västra hamnen, det var enda gången jag orkade släpa med mig systemkameran. Med objektiv väger den ändå 1,7 kg. Detta gjorde att jag började fundera på att skaffa mig en lättare och mindre blogg- och resekamera. Dock med möjlighet att fotografera i RAW.

Vilken stad skulle du helst bosätta dig i om du flyttar?

Bilder fick jag dock och här kommer några.


Danskt hygge

Brottsplats Malmö 

Malmöfestivalen 

 

Här står Frans Suell och blickar mot Västra hamnen

Fullt med folk på uteserveringarna. Lilla Torg som syns lite längre bort hyser en mängd uteserveringar.

På andra sidan lagde Flygbåtarna till Köpenhamn till. Nu finns här mest en och annan restaurangbåt.

Nybyggt, fint och dyrt i Västra hamnen.

Sitta och mysa medan solen går ned

Kanske tog också han en bild av solnedgången? Enda gatubilden jag kan publicera. Jag tog en till och den blev riktigt bra men är av sådan typ att jag valde att inte publicera den.

Nytt och gammalt i Malmö.

Kanske den bästa bilden jag tog? Malmö inre fyr.

Från Pajala i norr till Tomelilla i syd

Så steg jag förra torsdagen ur diligensen som trafikerar mellan Pajala och Gällivare. Borstade dammet av byxorna och kisade mot den lilla byggnad som allmänt kallas Macken i Tärendö. Pensinpump och en verkstad på baksidan. Inte en kotte syntes till men jag tog min kappsäck och stegade modigt in genom svängdörren.

Tyvärr glömde jag att ta en bild men så här ser det ut i Google Maps. Minus utemöblemanget då. Någonstans här har  Charlotte Kalla sitt hus.
Macken i Tärndö

Vid närmare eftertanke har jag redan i ett par inlägg tidigare delvis berättat om orsaken till att jag besökte denna plats långt uppe i Norrbotten som  är mest berömd för att Charlotte Kalla är född här. Så egentligen inte så mycket nytt om det men jag kan repetera lite.

Jag lovade i vintras kusin vitamin som bor i Skåne att jag skulle köra ned en gammal Peugeot 504 pickup årsmodell -82. Han hade blivit förälskad i detta udda fordon men är strängt upptagen och hade inte tid att själv köra ned den. Själv såg jag det som en foto- och äventyrsresa. I princip kunde vad som helst fallera på en så gammal bil som till på köpet inte blivit körd en längre tid. Tyvärr blev det inte så mycket fotograferande för körningen upptog all min tid och energi eftersom det var så varmt väder, för att inte dagtid säga kokhett.

Bilen som sådan gick väl att köra även om det inte var med någon större lyxkänsla. En och annan defekt uppdagades under resans gång men inte värre än att den gick att leva med. Ljudnivån i hytten var i vissa hastigheter hög men justerades genom att jag körde  fortare eller långsammare än denna ljudnivå. Fortare än 90 km/h var inte att rekommendera rent allmänt. På högra sidan hördes också ett märkligt ljud när 70 km/h passerades. Som om en plåt var lös och fladdrade i fartvinden men jag såg inget sådant hur jag än kollade. Något ställe att fylla på olja hittade jag inte heller hur jag än letade. Nåja, som tur var drog motorn ingen olja!

1700 km visade navigatorn i mobilen att färden skulle bli. Tyvärr fanns inget cigarettuttag så jag kunde inte få ström därifrån till mobilen. Istället hade jag lånat ett extra batteri för laddning av mobilen men det funkade inte heller eftersom temperturen var så hög i hytten att laddningen lade av under dagens hetaste timmar. Nåja, det mesta av färden gick ändå längs E4:an och där behövdes ingen navigator.

Det var bara att tuta och köra om än försiktig i början innan jag började lita på att denna gamla skorv skulle klara färden genom nästan hela Sveriges avlånga land. Förresten, tutan hittade jag inte heller förrän väl framkommen i Tomelilla när kusin närmare började undersöka bilens utrustning och funktioner.

Hade bussfärden från Haparanda upp till Tärendö till största delen följt vackra Torne älv, med Kukkolaforsen, så blev det nu istället Kalix älv som följde nästan ända ned till Töre där E4:an tog vid. Jockfall vattenfall besågs och där avnjöts också en god laxsmörgås.

Sedan blev det mest tråkigt körande till Sundsvall där jag övernattade hos en annan kusin.

Följande morgon hämtades också två bord samt ett äggfack med 12 ägg som skall bli kycklingar hos kusinen i Tomelilla. Han har också några höns. Hur äggen klarade sig på grund av värmen vet vi ännu inte men risken finns att de blev stekta redan i bilen under fredagen som var den hetaste dagen. Vatten gick åt och vid varje ställe jag stannade på köpte jag vatten som jag drack upp genast. En stund senare var det nämligen inte mera läskande mineralvatten utan tevatten som bara fordrade en tepåse så hade jag fått te på direkten.

Det var värmen som var den stora utmaningen. Ingen AC i en så gammal bruksbil, liten hytt och fönstren vågade jag inte ha en glipa i på grund av rädsla för nackspärr och ont i vänster axel som jag är känslig för. Så det var bara att bada bastu från nio på förmiddagen till sex på kvällen. Det märkliga var dock att jag inte blev trött, sömnig, en enda gång under hela bilfärden vilket förvånade mig. Jag hade trott att åtminstone några gånger skulle jag bli tvungen att ta en tupplur för att piggna till.

Gävle passerades och i Uppsala hade jag tänkt avvika från E4:an för att undvika trafiken i Stockholm. Tyvärr ändrade jag mig och körde genom Stockholm vilket var ett misstag. Någon rusningstrafik mitt på dagen skall det väl ändå inte vara i Stockholm, tänkte jag. Så fel jag hade. Stopp och köer på norra infarten. Det tog säkert närmare en timme extra att sitta där i kö och till på köpet i denna värme! Lägg därtill att jag hade svårt att hitta tvåan i detta ständiga stanna och köra några meter.

Jag överlevde och Peggan, som kusinen döpte bilen till, klarade också tunnlarna utan att haverara just där. Egentligen skötte sig bilen fint med tanke på omständigheterna.

Fortsatt färd ned genom Sverige i stålande sol.

I Örkelljunga svängde jag av från E4:an in på väg 24 mot Hässleholm. Vilken skillnad efter att har kört tråkiga E4:an och badat bastu! Det var kväll, svalt och in körde jag i ett lummigt landskap med skogar, kuperad terräng, små byar, vackra hus och gårdar, kossor som betade, får som tittade förvånat upp bakom stängsel, stenmurar, åkrar och hagar, tjocka ekar och smäckar bokar, någon liten kyrka här och var. Ett rent nöje att köra, även i en gammal Peugeot. På vissa ställen var det som att köra i en grönskande tunnel och med den dalande solens strålar som gav sitt speciella, varma ljus var det rent magiskt. Jag hade gärna velat stanna för att fotografera men tyvärr började kvällen bli sen och än återstod en bit av färden.

Som tur var kunde jag åter använda navigatorn. Så många svängar, små vägar och många korsningar som skulle passeras innan jag närmare tio på kvällen äntligen kom fram till kusins gård i Tomelilla. Jag skulle själv inte hittat i detta förtrollande landskap. Efter all möda under dagen var det som att köra i ett sagolandskap, låt vara att på några ställen luktade det starkt koskit (slam på åkrar). Å andra sidan så luktade det på andra ställen sött och gott. Kanske någon typ av träd eller buskar som gav denna angenäma doft?

Jag tänkte, hit borde jag åka på några dagars semester och bara cykla runt och njuta av denna praktfulla natur och bebyggelse som kallas Österlen i Skåne. Och som tur är har bästa kusin sitt säte här och även en gäststuga som kanske kan lånas ut. Det finns många fina ställen i Sverige men månne inte Österlen bjuder en av de vackraste bygder som kungariket kan uppbåda? Rekommenderas!

Det var den resan!


Tärendö

Österlen

Jockfallet i Överkalix kommun

Här är Peggan och jag i Sundsvall på fredagsmorgon innan vi sätter igång med dagens duster

Så följer några bilder från kusins gård

Här ett äldre hus inbäddat i grönskan.

Åh, alla dessa vackra stenväggar som det finns så många av i Skåne!

Här några av kusins får efter att de bekantat sig med mig. Inte alls blyga.

Här sitter jag i vår Herres hage njutandes skuggan

Och till sist en bild av Härröds kyrka som jag passade på att besöka. Tyvärr var dörren stängd till Herrens hus.

 

Med buss till Pajala

Det är redan ny vecka och hemfärd stundar snart. Resan startade på onsdag morgon i Vasa på Resecentret. Där hände inte mycket medan jag väntade. En städare putsade bort det obefintliga skräp som möjligen kunde upptäckas med förstoringsglas. Några resenärer kom med tåget och försvann lika snabbt.

Det enda noterbara var skylten med det gamla namnet för Vasa under ryska tiden, nämligen Nikolaistad, eller som den finska skylten visade ”Nikolainkaupunki”. Vart den svenska versionen har försvunnit vet jag inte men jag har för mig att det tidigare också fanns en svensk skylt. Eller har jag helt fel?

Skylten visar i alla fall att Finland var utsatt för förryskning under det ryska styret fram till 1917. Vi får tacka vår lyckliga stjärna att nationen hade kraft och rådighet att bli självständig och även kunde försvara självständigheten senare.

Bussen norrut körde fram och jag klev ombord och satte mig längst fram. Det gör jag gärna när jag åker buss för man ser så mycket mera. Det gäller bara att spänna fast säkerhetsbältet för annars är man illa ute om olyckan är framme.

Vi gled iväg genom det välkända österbottniska landskapet mjukt och behagligt. Jag gillar att åka buss; har jag nämnt det tidigare? Man sitter högt uppe och kan betrakta landskapet på ett helt annat sätt än när man själv kör bil. Pohjolan Matka hette bussbolaget som bjöd på en fin och bekymmersfri resa upp till Uleåborg. Jag tror de två chaufförer som körde och avlöste varandra i Karleby gärna hade velat prata lite men eftersom min finska är eftersatt och deras svenska tydligen lika med noll blev det inte många ord sagda. Tyvärr.

I Uleåborg blev det bussbyte efter drygt en och en halv timmes uppehåll. Denna buss var inte lika ny men hade bekväma säten. Jag satt även denna gång längst fram. Bussen var betydligt mera ljudlig än den första. Framhjulen hade ett dunkande ljud i varje liten gupp. Det lät som om bussen snart skulle tappa ett hjul men det gjorde den lyckligtvis inte. Växelspaken förde också ett gnisslande ljud avlöst med ett annat ljud likt skrikande, hungriga fågelungar i ett bo. Lägg därtill att solgardinen vid vindrutan hade ett högljutt rasslande läte när chauffören justerade höjden. Varvräknaren stod stilla och hastighetsmätaren visade 20 km/h för lite men fram kom vi. Alla skyltar och all information inne i bussen var på svenska. Tydligen en gammal buss från Sverige.

En vådlig omkörning gjordes när grisbilen skulle köras om. I alla fall var det en slaktbil. Det blev lite trångt på vägen och den mötande personbilen och den omkörda grisbilen fick väja men alla tre fordonen klarade sig med lite samarbete. Som vanligt hade jag på mig säkerhetsbältet!

Chauffören var skicklig den gången. En stund senare var han lika skicklig när han på samma gång talade i mobiltelefonen, letade efter ett papper i en väska på golvet och styrde bussen. Även den manövern slutade lyckligt.

I Kemi stannade vi till vid busstationen som med stora bokstäver skyltade enbart med ”Busstation” på väggen och inget annat. Vart den finska versionen försvunnit vet jag inte. Eller så var de ovanligt svenskvänliga i den staden.

Till Torneå kom vi och vi stannade vid Resecentret i Haparanda som är gemensamt för både Torneå och Haparanda. Där klev jag av. – Haparanda och Torneå är ju nästan som en enda stad.

Övernattning på SveFis vandrarhem i Haparanda. Enkelt rum med toalett och dusch samt tillgång till kök i korridoren. Med tanke på priset ett helt ok boende.

En snabbrekognosering i Haparanda en onsdagkväll i slutet av maj gav kanske inte så mycket men flera fina dollargrin rullade lugnt gatorna fram medan motorcyklisterna hade något mera bråttom. Det gällde att dra på ordentligt mellan gatuhörnen. Ungdomen var ute och finkörde, det var ju lill-lördag.

Tidigt nästa morgon avgick första bussen från Haparanda till Pajala redan klockan 05.20. Det var Tapanis buss jag äntrade och chauffören lyssnade på YLE Suomi från Kemi så länge han kunde höra stationen.

Detta var kanske den intressantaste delen av bussfärden från Vasa till Pajala ovanför polcirkeln. Chaufförer och passagerare pratade meänkieli eller en blandning av svenska och finska. Siffror och datum framfördes på svenska men i övrigt detta säregna språk. Faktiskt lättare att förstå än ren finska eftersom de blandade in många ord från svenskan i talet på finska eller meänkieli.

Folket var språksamma som steg på och av trots den tidiga timman. Speciellt en gubbe som skulle till vårdcentralen i Pajala ville prata. Han hade ena handen i gips efter en operation han fått vänta på enda sedan 2016. Nu skulle han in för kontroll och tagning av blodprov. Han hade också reumatism upplyste han om.

Genast när han, efter viss möda, kom ombord började han tjata på chauffören om att han inte fått tillräcklig rabatt på resan. Det tog en god stund att reda ut. När sedan chauffören vid en hållplats steg ur och för att lasta av några varor vända gubben sig mot mig och förklarade att det gällde att vara påstridig om rabatterna och priserna. Han hade fått flera gratisresor på detta sätt förklarade han nöjt. Denna gång på svenska men med den härliga språkmelodi de har däruppe.

Även små barn åkte ensamma långa sträckor på väg till skolan. Jag tyckte de såg ovanligt små ut. Jag undrar på vilken klass de minsta av dessa går? De flesta skulle till Laestadiusskolan i Pajala.

Sedan uppehåll i Pajala en stund innan det blev nästa byte till bussen mot Gällivare. Denna gång en tjej vid ratten. 09.50 kom jag så fram till Tärendö där jag skulle hämta bilen för körning ned till Skåne. 4,5 h efter start från Haparanda.

Och där vid Macken stod bilen jag skulle bemästra de följande två dagarna. Jag blev först något betänksam när jag såg fordonet. Skulle denna bil, årsmodell -82, som sett sina bästa dagar verkligen klara en färd genom nästan hela Sverige från norr till söder och i den värme som utlovades i prognoserna? Jag ställde undrande frågan till killen på macken och han svarade obekymrat: ”Varför int? De e bar å köör!” – Något annat val hade jag inte heller men hur det gick, det tar vi i nästa inlägg.

Resecentret i Haparanda helt nära Ikea. På andra sidan finns älven och Torneå men ingen tull eller kontrollstation, som i och för sig ändå inte används av vanligt folk.

Lite längre nedför älven denna vy mot finska sidan. Nedre Torneå kyrka sticker upp sitt torn.

Alla körde inte amerikanare och motorcykel. Dessa två tjejer rullade runt med detta åkdon.  ”Å herre gud” sa en av töserna när jag frågade om jag fick ta en bild. Det fick jag!

Stadshotellet i Haparanda. Så fint bodde jag inte denna gång men ändå helt nära torget.

Mission completed

Egentligen vill jag bara berätta att jag är i livet och finns till. Det har blivit en paus i bloggandet och det har sina orsaker.

I onsdags for jag med buss norrut till Haparanda och stannade där en natt. Följande morgon blev det ytterligare en bussfärd och denna gång till Pajala. Där hämtade jag en bil som skulle köras till Skåne och detta har sysselsatt mig de senaste dagarna. Detta uppdrag har jag skrivit om tidigare men det är först nu som det blev genomfört.

Jag körde en 82:ans Peugeot pick-up med bur på flaket och i äkta norrlandsstil välutrustad med belysning på taket genom nästan hela Sverige från norr till söder. Det var en utmaning! – Jag behövde inte använda den väl tilltagna belysningen eftersom jag inte körde på natten. Det borde jag ha gjort, kört på natten!

Utmaningen var att det är en gammal bil med den teknik som då fanns och man vet aldrig vad som händer med en begagnad bil trots löftet om att ”de o bar å kör” på ren norrbottniska. I princip kan nästan vad som helst inträffa. Lägg därtill att det var fruktansvärt hett med temperaturer från +25 C och uppåt, speciellt igår fredag. I en bil utan ac! Kanske ett litet under att chauffören klarade av detta?

Jag har helt enkelt inte haft tid och ork att skriva blogg. Nästa vecka hoppas jag kunna skriva ett eller ett par inlägg om denna krävande men ändå lyckade resa.

Nu är jag i Malmö ett par dagar. Tågfärden hit från Höör hade sina sidor: försening på drygt 1,5 timmar. Allmänt  elfel var orsaken och tydligen inte första gången det hände. Ett tåg blev ståendes mitt i skogen och folk tappade tålamodet och genomförde något som så vackert kallades spontanevakuering. De öppnade helt enkelt dörrarna och bara stack. Det gjorde att trafiken inte kunde komma igång när väl det tekniska strulet var löst utan man måste också kontrollera att folk inte fanns längs med spåret vilket ytterligare fördröjde uppstarten av systemet.

Nåja, fram till Malmö kom jag och fortsättning lär väl följa!

Endast en bild denna gång och  det som jag såg i morse när jag på  tidig morgonpromenad skådade uppåt. Nog är väl ändå Skåne vackert?  – Bara en liten detalj från Skåne men jag återkommer.