Om jag bodde i Korsholm

Samtalsämnen, insändare och inlägg på Facebook saknas inte denna vinter i Östebotten.  Äntligen en riktig vinter, vargars och skarvars vara eller inte vara, kommunsammanslagning mellan Korsholm och Vasa skapar talrika insändare i Bladet, Kap Verde-flyget som spottade eld ur ena motorn bekymrar folk och gratis preventivmedel till ungdomar upprör känslorna för att inte tala om snöröjningen på vägarna som fått ta emot mycket kritik.

Jag yttrar mig denna gång om kommunsammanslagningen mellan Korsholm och Vasa som oförtrutet traskar på i lokalpolitiken nära provinshuvudstaden. Även om jag inte bor i någon av dessa kommuner. Jag yttrar mig eftersom frågan har större betydelse än bara en affär mellan två kommuner.

En sak som talar för sammanslagning av kommunen Korsholm och staden Vasa är det geografiska läget och att Smedsby i praktiken idag är en stadsdel i Vasa. Även Kvevlax kan i det närmaste betraktas som en förort till Vasa. På en kvart är kvevlaxbon med bil inne vid Salutorget i Vasa.

Två saker talar emot: centraliseringen och språkfrågan.

Vi har idag en kraftig rörelse mot ett allt mera centraliserat samhälle. Inte bara i Finland utan i hela världen. I Finland talas det om att regionpolitiken i framtiden kommer att beröra de 20 största städerna. Resten då, är det bara s.k. skräpytor? Vi som bor i byar och glesbygd, är vi dömda att försvinna för att ersättas av storjordbruk – där sådant är möjligt–, storskaligt skogsbruk och välbehövliga rekreationsområden för den på natur svältfödda stadsbon? Allt i ekonomins och effektivitetens namn.

Jag anser inte att det är en bra utveckling. Hela Finland skall leva, inte bara storstäderna och resten av städerna som inbördes kämpar om utrymme och status.

Just detta med inbördes kamp mellan städerna är ett av huvudargumenten för fusionsivrarna. Det gäller att Vasa kan hävda sig mot konkurrenten Seinäjoki; på ett sätt kan jag förstå dem. Framtiden hotar att slå samman landskapen Österbotten och Syd-Österbotten och vilken blir då provinshuvudstad? Vilken av dessa städer gynnas mest av centralmakterna riksdag och regering? För det är där som makten finns, hos våra riksdagsmän och -kvinnor som lovar runt, håller tunt och har en vidunderlig förmåga att slingra som en mask på metkroken när de krävs på svar, ja eller nej. Oftast blir det ett nja och sedan röstar de emot en levande landsbygd!

Vi skall inte för ett ögonblick inbilla oss att byarna i periferin i storkommunen Vasa får mycket att säga till om. Efter en övergångsperiod på tre år är allt glömt och majoriteten styr och ställer. Allt i demokratins namn.

En sak som jag observerat ibland är hur lite ungdomen i Vasa känner till den omkringliggande landsbygden. Inte sällan får jag frågan från någon ung försäljare i Vasa: Oxkangar, var finns det? Har aldrig hört talas om! – Och dessa ovetande kommer i framtiden att rösta fram politiker som gynnar deras intressen.

Jag tror helt enkelt att stadsbor och deras politiker inte känner till landsbygdens behov eller nämnvärt bryr sig därom. Det talar emot en samgång mellan Korsholm och Vasa.

Något minst lika viktigt är språkfrågan och svenskans överlevnad i Finland. Vi har idag inte en enda kommun på fastlandet som är helt svenskspråkig. Alla finlandssvenska kommuner är därmed tvåspråkiga och varför skall vi då överhuvudtaget ha svenska som förvaltningsspråk i kommunerna? Kostar bara pengar samt är krångligt och tidsödande. Så kan politiker och tjänstemän resonera i framtidens Vasa. Korsholm har idag en 70-prosentig majoritet för svenskan, något som kommer att bytas ut mot en 30-prosentig minoritet. Och som vi vet så bestämmer majoriteten.

Inte för att jag vet men jag kan gott tänka mig att redan idag är det finska som till största delen talas i korridorerna hos förvaltningen i Vasa. Det ändras knappast ifall Korsholm kommer att införlivas med Vasa.

Vi har idag en bekymmersam situation för svenska språket i Finland och inte blir den bättre genom att allt större enheter av olika slag skapas där svenska språket riskerar att försvinna i surret. Enda sättet att värna svenskan är att det finns enheter, inklusive kommuner, där svenskan har en klar majoritet. Genom en samgång mellan Korsholm och Vasa kommer ytterligare en kommun som har svenska som majoritetsspråk att försvinna.

Som om detta inte vore nog; igår läste jag i Vasabladet en artikel med rubriken ”Lanskapen kan svälja kommunerna”. Där framgår med tydlighet det hot som landsskapsreformen utgör för kommunerna. Landskapen kommer att ta över hälften av kommunernas budget och vad blir då kvar, lokalt och regionalt? Speciellt som landskapen inte har beskattningsrätt utan är hänvisad till de vindar som för tillfället blåser i granitborgen. Och de kan minsann vara turbulenta.

Landskapen är också för många, påstås det. Det kan betyda att lilla Östebotten i framtiden slås samman med Södra Österbotten och då har vi kustsvenskar inte mycket att säga till om i så viktiga frågor som sjuk- och åldringsvård.

Skulle jag få delta i en folkomröstning i Korsholm skulle jag rösta nej därför att jag är emot en allt större koncentration i samhället och för att värna svenska språket. Jag tror inte de ekonomiska vinsterna med en samgång är stora utan det handlar mera om städernas kamp i Finland. Tyvärr.

Om det sedan blir en folkomröstning är en annan sak. De politiker som är för en samgång med Vasa är uppenbarligen rädda för att förlora i en sådan omröstning och därför bör den inte genomföras och absolut inte vara tvingande. Jag anser däremot att en så stor och i det närmaste livsavgörande fråga som ens hemkommuns existens är just en sådan fråga som borde avgöras i en folkomröstning. – Om man sedan röstar bu eller bä är upp till var och en.

 

 

Annonser

Av samma åsikt

Jag är ingen vän av de kommunsammanslagningar som skett och nya som planeras av regeringen. Jag anser att kommunen bör vara en lokal enhet där folk känner sina politiker och har möjlighet att ta kontakt direkt med de folkvalda i fullmäktige. Utvecklingen som sker är att den lokala enheten kommun försvinner och istället uppgår i en regional enhet som också kallas ”kommun”. Det som offras är närdemokratin och inflytande för de perifera delarna av en sådan regional storhet; och detta utan att det finns klara bevis för att storkommuner löser de underskottsproblem som sägs finnas. Tvärtom visar de kommunala ekonomierna tydliga problem trots de sammanslagningar som skett. En storkommun är ingen garanti för ett gott samhälle i framtiden!

Om det s.k. underskottsproblemet har jag också åsikter men det tar vi en annan gång.

Det som jag egentligen ville lyfta fram är skriverier i Vasabladet idag där professor Hannu Katajamäki framför samma åsikter som jag länge förfäktat. Han hävdar att regeringen visar svaghet och har misslyckats med sina reformer när den kommer med förslag att folkomröstning i större områden än bara den enskilda kommunen skall bli avgörande för kommunsammanslagningar. Jag kan inte göra annat än hålla med; regeringen åsidosätter grovt den kommunala självbestämmanderätten. Skäms!

För att råda bot på de problem som republiken tampas med vill prof. Katajamäki ha en samhällsmodell som länge tillämpats i Sverige och även på Åland: landsting. Det är precis det som jag länge har hävdat. Jag kunde inte ha skrivit det bättre själv. Jag tar med ett klipp ur Vasabladet som visar slutorden i Katajamäkis spalt.

katajamäki
Urklipp ur Vasabladet 18.9.2013 (Prof. Hannu Katajamäki)

Ännu en vända i den kommunala långdansen

Jag brukar inte skriva politik i bloggen men denna gång måste jag öppna näbben något. I dagens nummer av Vasabladet kan man läsa om en utredning där tre analytiker vid Näringslivsdelegationen EVA är kritisk mot nuvarande kommunreform. Med all rätt vill jag påstå.

Det skall skapas stora kommuner utan att någon vet om detta faktiskt löser de problem som målas upp. Bl.a. påvisas i analysen att de kommuner som fusionerats i allmänhet har större utgiftsökning än de som inte fusionerats. Var det inte tvärtom det skulle gå?

En annan sak är närdemokratin och småskaligheten som urvattnas. Ju större kommun, desto svårare är det för väljarna att känna de kommunpolitiker som styr och ställer och desto svårare har dessa politiker att verkligen känna till alla delar och verksamheter i kommunen.  Låt ta som exempel att vår by skulle ingå i en storkommun med 50 000 till 100 000 innevånare; jag är ganska säker på att en stor del av politikerna inte känner till vår by, än mindre bryr sig om våra speciella behov. Byvägen, är det verkligen nödvändigt med en kostsam reparation? Den frågan ställer sig kanske en och annan folkvald politiker från andra delar av kommunen och kan få avgörande inflytande. I en mindre kommun hade vår byväg varit närmare beslutsfattarna.

Ett annat exempel är avfallshanteringen i vår nya kommun som efter sammanslagningen fördyras. Det område som tillhör norra delarna hade som självständig kommun orienterat sig norrut i fråga om avfallshanteringen men tvingas nu att byta till ett dyrare alternativ. Det har eller kommer majoriteten av de nya folkvalda att bestämma. Amen, demokratiskt bestämt i en större kommun. Som självständig kommun hade vi kunnat ha kvar den billigare avfallshanteringen.

En annan sak är att möjligheterna för vår by att få en representant i kommunfullmäktige har avsevärt försämrats. Ren matematik som reda visat sig hålla streck.

Detta är bara ett par exempel på varför jag är kritisk till den kommunreform som piskas fram av statsmakten: försämrad närdemokrati och ingen garanti att reformen lyckas i sina målsättningar. Det är som förriga gubben sa: ”Int veit he jag å int veit märrin, men tjöras ska e” (Inte vet jag och inte vet märren men köras skall det)

Förresten vad är statsmakten, detta mystiska, högstående väsen? Jo, det är våra folkvalda riksdagsmän och hjordar av tjänstemän på olika nivåer som får sina direktiv av, just det, våra riksdagsmän! Därför kan inte de folkvalda gömma sig bakom begreppet statsmakten, vilket de ofta gör. De hänvisar till statsmakten men i verkligeten är det de själva som styrt och ställt.

Nåja, jag förstår nog att de ökade kostnader som finns i samhället bör tyglas och finansieras. Sjukvården är den största av dessa utgiftsposter och bl.a. specialistvård kräver större befolkningsunderlag för att gå runt, speciellt som regeringen ställer allt större krav. Det känns som om kommuner och dess innevånare invaggas i säkerhet med lite morotspengar i samband kommunsammanslagningar för att sedan dratta på ändan när mattan rycks undan fötterna när regeringen kommer med nya krav och minskade statsandelar. Visst, minskade statsandelar men om ni gör som vi vill så blir det en liten morot till. Jag undrar om inte någon sitter och fnissar hejdlöst i stenborgen när förvånade kommunpolitiker reser sig och borstar dammet av rockslaget efter sista vurpan.

Vilken är lösningen då? Det är här som mina tankar stämmer överens med analytikerna från EVA. De talar om en distriktskommun som skulle ta hand om sjukvård, infrastruktur, regional planering. Kvar finns de små kommunerna som tar hand om åldringsvård, daghem, grundskolor; sådant som en liten, folknära kommun är bra på. Jag förespråkar en modell med landsting som finns i kungariket. Kalla det vad man vill med stukturen är den samma. Politikerna som styr i distriktskommunen skall vara direkt folkvalda och även ha tillgång till egna skattemedel.

Kanske den kommunala långdansen kunde dansas till en annan takt än vad som idag bestäms av osynliga taktpinnar i maktens korridorer?

Det som gjorde att jag klämde ur mig en sådan lång harang i ämnet var: visst, det är ju detta jag sagt i åratal. Äntligen någon annan som kommer med liknande tankar. Att artikeln är skriven av Kenneth Myntti med tillhörande spalt ”Myntinkastet” gör inte läsningen sämre. Jag gillar skarpt Kenneth Myntti som skribent!

den anonyma statsmakten
Den anonyma statsmakten
vägval
Vägval
skylt
Vad hette den där byn långt ute i spenaten?