En ropande röst i obygden

När jag slutade jobbet för snart två månader sedan fick jag ett köpkort av facket. Ett köpkort till ortens järn- och byggmaterialaffär. Jag har inte riktigt vetat vad jag skulle använde de pengarna till. Några verktyg behöver jag inte direkt och inte heller något byggmaterial för tillfället.  Nu har jag kommit på vad jag skall köpa efter att ha läst en dikt.

Dikten är skriven av en debutant detta år 2017, David Väyrynen från Hakkas i Gällivare. Jag passerade orten i september under min road trip i norr, lade också märke till det ovanliga namnet Hakkas men tänkte inte mera på det då. Det finns ju så många andra märkliga namn där uppe… Nattavaara, Markitta, Dokkas, Tjautas, Vittangi…. det är nästan så att man inte tror att man befinner sig i Sverige.

Denne David Väyrynen har i år gett ut sin första bok ”Marken” på förlaget Teg Publishing. En bok annorlunda än jag läst tidigare; en kombination av prosa, påbud, förbud, poesi, predikningar, nekrologer, platser, texter. Jag blev intresserad för jag tänkte här finns en chans att ta ett steg för att verkligen känna Norrbotten och dess människor, livet där uppe. Jag som vet så lite om detta.

Jag har knappt kommit halvvägs i boken när jag tidigt i morse läste dikten ”Drömmen om att aldrig behöva ta av sig jackan”.

En jacka skall jag köpa, en sådan där rejäl och tålig arbetsblus – som vi säger här i trakten eller med ett gammalt dialektord, ”en kasol”. Här på denna sida Kvarken säger vi blus om ett ytterplagg för manfolk men i kungariket är det ett kvinnligt plagg för överkroppen. Ordet blus har sin brokiga historia.

Kanske en sådana där färgglad med massor av reflexer, starkt ljusgrön eller orange. Vinterfodrad, om det finns. Något sådant, vi får se vad som finns i hyllan.

Dikten tyckte jag var träffande för vad jag uppfattar som Norrbotten: enkelt, flärdfritt och kärvt. Jackan, ett plagg för vardag som söndag. Sommar och vinter. Ett par träskor till och en keps. Vad behöver man mera? …förutom ett par byxor. Jackan, ”en absolut frånvaro av fåfänglig strävan” som det står i dikten.

Jackan kan man använda som en långärmad tröja, men …”den är grövre med dragkedja och på nylonet har det bildats en hinna av fett och rök som skydd mot svetsloppor och mindre hundbett”. – Hör dikten, den finns som ljudfil. Den är genial!

Jag skall inte närmare gå in på att analysera boken, därtill är jag inte kompetent, men jag vill uppleva den som unik; jag har tack och lov halva boken kvar. Nedan finns några länkar om ni vill stifta närmare bekantskap med denna David Väyrynen. Det tycker jag ni skall göra, kanske långa hem boken om ni inte beställer den rakt av som jag gjorde.

(Rubriken kommer från titeln till en dikt i boken)


Drömmen om att aldrig behöva ta av sig jackan –  dikten som ljudfil

Låt det nu låta som det låter – Dagens dikt Sveriges Radio

Väyrynen – en unik röst       Recension av boken ”Marken”

Blus – Wikipedia

Fjällbäck på Dundret i Gällivare
Annonser

Vid min infart…

Jag har i helgen gjort ett par rundor på villavägar runt om i byn. På ett ställe lade jag märke till en litet stenarrangemang, nästan lite diskret, inte så avancerat och försett med ett litet skägg av lava. Kanske skulle det föreställa en gubbe? Vid infarten till min villa finns en stenbalans på sju stenar som stått sig hela sommaren.

Jag kom att tänka på att folk kanske vill visa något med de olika märken och arrangemang som finns vid deras villavägar utan att för den skull berätta i klartext vem som har sin villa vid vägs ända. Ok, visst finns det också de som men namn förtäljer att här finns vi men de flesta är anonyma. Kan tänka att när det kommer gäster det inte alltid lätt att hitta för sällan finns vägnummer utsatta utan en massa avsticksvägar till höger och vänster finns. Ofta ser de alla likadana ut. Då kan det vara bra med ett kännetecken vid infarten. På ett ställe såg jag vackra blommor planterade i en gryta mitt i skogen men vid en sidovägs början. Kan gissa att där bortom krök och skog finns en kvinna med blomstertycke. För en man skulle väl inte hitta på att plantera blommor som vägvisare och signatur mitt i skogen?

Jag delar en del av villavägen med två grannar och vid korsningen upptäckte jag idag en blå tjäder i ett eller annat material. Den har jag inte sett innan trots att jag misstänker att den varit där lång tid. Det är inte alltid man lägger märke till olika tecken både i naturen och av människan skapat när man susar fram i bil. Egentligen borde man ta en vandring för då upptäcker man mycket mera.

Allt det här gjorde att jag fick en liten idé. Jag berättar inte nu vad jag eventuellt kommer att skapa men förhoppningsvis skulle det sätta myror i huvudet på folk eller locka fram ett leende.

kalot
En nästan osynlig skylt som ändå finns där som vägvisare mot Kalot.
remmare
På ett ställe fanns en remmare som kännetecken.
hylkenpaj
Enkel skylt men fyller sin funktion. Undrar om där bjuds på paj?
stenar
Här är stengubben jag upptäckte först.
korpen
Detta är en korp som suttit länge på stenen. Den talar om att här går vägen till Korpen.
tjäder
Den blå tjädern som suttit så tyst och försynt att inte ens jag sett den förrän jag verkligen började se mig omkring.