Malmö

Jag har bott 18 år i Malmö och därför också lärt mig att älska denna stad. Helst bor jag på landsbygden men skulle jag välja en stad att bo i blir det utan tvekan Malmö.

Varför kan man fråga sig. Jo, Malmö är lagom stor, ligger vid Öresund, den mest kontinentala staden i Sverige, nära till Köpenhamn, en mångkulturell stad, malmöitiskan, nära till kontinenten, parkerna, cykelvägarna, Ribban, folket – rakt och öppet bemötande utan tillgjordhet, gemytet som inte står den danska hyggekulturen lång efter, kulturutbudet, Malmöfestivalen, Möllan.

Jag vet att många av de så kallade ”sverigevännerna” tar Malmö som ett avskräckande exempel på misslyckad integration av flyktingar med segregation, kriminalitet och bidragsberoende som följd men hur många av dem har verkligen besökt och bott i Malmö? Vad vet de egentligen? Jag förnekar inte svårigheterna men menar att Malmö består av så mycket mera än bara problem och är problemen sist och slutligen så mycket värre än i andra storstäder? Skjutningarna drabbar främst de som sysslar med knarklangning och är med i kriminella gäng.

Att Malmö har stor befolkning med annat språk än svenska som modersmål går snabbt att få bekräftat bara genom att lyssna på folket på gatan. Jag tror inte jag överdriver mycket när jag påstår att nästan vartannat samtal jag råkade höra på gatan var på annat språk än svenska och då besökte jag inte invandrartäta områden denna gång. Är det bra eller dåligt? Att ha ett modersmål kan väl i sig inte vara dåligt; huvudsaken är att man kan kommunicera med sina medmänniskor och i Sverige innebär det att man också kan åtminstone hjälpligt svenska. Jag tillhör ju själv en språklig minoritet i Finland och varför skulle det vara dåligt?

När jag förra veckan satt fast i bilkön i Stockholm tänkte jag: visst må Stockholm ha sina fördelar men inte skulle jag vilja bo i denna stad med all den trängsel, bilköer och höga boendekostnader som finns. Nej, det blir nog Malmö för mig om jag väljer stad. Nu har jag inte tänkt flytta någonstans men om. På landsbygden är det ändå rena lyxen att få bo.

Jag hade tänkt fotografera en del i Malmö men det var så varmt att jag drog mig för att vistas ute i solen mera än jag måste. På lördagskvällen tog jag en sväng ut mot Västra hamnen, det var enda gången jag orkade släpa med mig systemkameran. Med objektiv väger den ändå 1,7 kg. Detta gjorde att jag började fundera på att skaffa mig en lättare och mindre blogg- och resekamera. Dock med möjlighet att fotografera i RAW.

Vilken stad skulle du helst bosätta dig i om du flyttar?

Bilder fick jag dock och här kommer några.


Danskt hygge

Brottsplats Malmö 

Malmöfestivalen 

 

Här står Frans Suell och blickar mot Västra hamnen

Fullt med folk på uteserveringarna. Lilla Torg som syns lite längre bort hyser en mängd uteserveringar.

På andra sidan lagde Flygbåtarna till Köpenhamn till. Nu finns här mest en och annan restaurangbåt.

Nybyggt, fint och dyrt i Västra hamnen.

Sitta och mysa medan solen går ned

Kanske tog också han en bild av solnedgången? Enda gatubilden jag kan publicera. Jag tog en till och den blev riktigt bra men är av sådan typ att jag valde att inte publicera den.

Nytt och gammalt i Malmö.

Kanske den bästa bilden jag tog? Malmö inre fyr.

Annonser

Kråkvisan eller pang-pang?

Äntligen lite vinter, -12 C ikväll, och skidan hon slinter, nästan inte alls, för det finns inte mycket snö. Desto mera is och då speciellt på småvägarna vilket göra att en och annan bilförare får sjunga den bekanta visan ”Prästens lilla kråka” sedan de behagat parkera i diket. I bästa fall på alla fyra, i sämsta fall upp och ned. Maken till spåriga, hala och förrädiska vägar får man leta efter.

Prästens lilla kråka
skulle ut och åka
ingen hade hon som styrde
än slank det hit, än slank det dit,
än slank det ned i diiiket

Rätt många har fått sjunga den visan de senaste dagarna; om de velat. Nästgårdssvåger sjöng den inte alls efter att ha trillat och slagit huvudet i isen så illa att han fick åka in till sjukstugan för omplåstring. Någon annan har brutit armen eller slagit knäna. Fast egentligen ganska lugnt ändå!

Jag gjorde på eftermiddagen en biltur genom landskapet i det fina vädret och tog bilder här och var. Knappt så att jag såg en människa. En hop Highlands cattle boskap stod lugnt och glodde på mig; det var det mest sociala jag utsattes för.

Visst är det fint att bo på landet? Mata små vännerna (småfåglarna), hämta ved i vedlidret, skotta lite snö, titta på när ekorrarna leker vilt, prata bort en stund vid postlådan, ta en tupplur. Ja, om man är friherre som jag är för tillfället, annars får man jobba häcken av sig som vanligt. Men att jämföra landsbygden med storstaden, menar jag.

För att illusterar mina funderingar bjuder jag först på några bilder från dagens utflykt för att sedan visa hur det går till i storstaden Malmö en nyårsafton för bara några dagar sedan. Jag vill dock tillägga att Malmö är den stad jag gillar mest även om krutröken ligger tung efter ett rejält nyårsfirande. Samma var det på 90-talet när jag bodde i staden.

Inte övertygad efter att ha sett videon? Läs då Katarina Östholms artikel i dagens Ö-viks Allehanda: ”Urbanisering som förblindar – därför är byn det ideala sättet att leva”. Risken att bli förblindad efter ett fullskaligt nyårsfyrverkeri på ögonhöjd i storstaden är i alla fall uppenbar! Prästens lilla kråka skulle inte alls trivas där!

hallnas-2017-01-03-005
Som ett silkesträd
Fridfullt och gudfruktigt på Pampas slätt
Fridfullt och gudfruktigt på Pampas slätt
Lurviga bestar med de verkar snälla. Åtminstone på håll
Lurviga bestar med de verkar snälla. Åtminstone på håll
Skogen, det stående folket, som Katarina Östholm skriver i sin artikel, vakar över gård och bygd.
Träden, det stående folket, som Katarina Östholm skriver i sin artikel, vakar över gård och bygd.

Till en som älskar Norrland

Meningen fick mig att fundera. Älskar jag Norrland och i så fall varför? Visst är jag intresserad av Norrland men kärlek till ett land som till stor del består av skogar, sjöar, älvar, stora myrmarker och fjäll; kan man älska det och inte ens vara barnfödd och uppvuxen där?

Låt mig säga det så här: jag bodde i storstan (Malmö) i många år och trivdes bra med själva staden, människorna, stämningen, Öresund och närheten till Köpenhamn men saknade den riktiga naturen, alla parker till trots. Vi var ett gäng som ibland brukade åka ut till Saxtorpskogen en bit från Landskrona för att utöva vår hobby och jag minns hur befriande det var att stiga ur bilen och andas skogens luft, känna dofterna och se alla träden. Jag minns hur jag kände ett behov att plocka upp första bästa tallkotte och känna på den; hur dess obetydlighet blev något stort efter kanske flera månader i staden. Det var ingen storskog och vildmark men ändå en oas med lugn och ro.

Allt detta och mera därtill fick jag när jag åter flyttade till min hemby i republiken. Boende i en stor bondstuga, skogen nära inpå, skärgården några minuter bort med bil, utsikt över åker och äng, fåglarna en tidig sommarmorgon och ett gnistrande, ståtligt universum rakt ovanför mitt huvud en kall januarinatt. Jag borde ha varit nöjd och jag var nöjd, speciellt som jag ibland fick möjlighet att göra en liten resa ut i världen och åter känna på stadens puls och möjligheter.

Så gjorde jag en liten Roadtrip i Norrland sommaren 2012. Bl.a. letade jag en grav efter ett par som flyttade från vår by till Ångermanland på 1860-talet. Detta var något år efter vi avslutat arbetet med vår hembygdsbok men intresset fanns kvar att nysta i en del lösa trådar som inte blivit utredda. Till min glädje och förvåning fann jag graven i Näsåker där Jakob och Maria låg.

På samma gång upptäckte jag Norrlands natur som kan skilja sig en hel del från vårt landskap. Jag upptäckte bergen, ändlösa skogar, blänkande sjöar, brusande älvar och små vattendrag som ringlade fram. Den första, lilla kontakten med folk på landsbyden gjordes och de var precis som oss bybor, bara med en annan dialekt. Jag såg reklam om Urkult som skulle gå av stapeln en vecka senare i Näsåker men det året återvände jag inte, något som jag efteråt ångrat djupt.

Följande år besökte jag Urkult och blev helt begeistrad. Samtidigt knöt jag ytterligare kontakter till Norrland och kunde också i släktutredningar hitta spår till ett flertal förfäder längs den norrländska kusten. Kanske Norrland ändå inte var mig helt främmande, kanske fanns det i mina gener? Någonstans där väcktes ett djupare intresse för Norrland. Hur levde människorna där på 16- 17- 1800-talen, hur lever de idag i små byar och glesbygd, vad tänker och tror de, vad har vi gemensamt. Kalla det kärlek, kalla det en tillfällig vindpust, vad vet jag.

Att jag ställde mig första fråga i detta inlägg kom sig av att jag idag av en anonym avsändare fick en bok per post med titeln ”Norrlands svårmod” skriven av Therése Söderlind. På boken fanns en liten lapp klistrad med texten: ”Till en som älskar Norrland”. Jag blev något häpen men samtidigt intresserad. Vem är den anonyma givaren och vad kan denna bok ge mig mera om Norrland? Jag kommer att läsa boken och får framföra mitt Stora Tack till den vänliga person som sänt mig boken för jag antar att det är en bloggläsare. Just nu håller jag på med, tadaa!, Po Tidholms bok ”Norrland” men jag läser långsamt, ibland eftertänksamt och jag har flera böcker på gång men denna vecka blir den säkert klar.

Jag blev tvungen att googla på författarinnan Therése Söderlind och fann bl.a. att hon varit sommarpratare i P1 år 2014. Ett hörvärt program som har ett och annat tänkvärt. Speciellt när hon berättar om häxprocesserna på Bålberget i Ångermanland på 1670-talet 06:30 in i programmet. När hon sedan gör ett sammandrag av sina tankar kring detta blir det riktigt intressant 13:00 in i programmet. Offra en liten stund, lyssna och begrunda vad hon säger fram till 17:00. Något som alla borde få höra! Programmet finns här:  http://t.sr.se/VnTMw6 

Kanske den anonyma bokgivaren ändå hade rätt för när jag lyssnar på Janne Shaffers låt ”Norrland” och ser videon känns Norrland som ett Shangri-La. Ack den musiken!

Norrlands svårmod
Hmm, jag har ändå mina aningar…