Inte klappa stora katten!

Jag har ju kaverat om att jag vill se björn, varg och lo i vilt tillstånd, på behörigt avstånd, och idag hände det! I alla fall en av de tre fick jag uppleva om än på ett något annorlunda sätt än jag tänkt.

Jag tog mig en tupplur i godan ro på eftermiddag. Trots det fina vädret var jag hemma och väntade ett telefonsamtal som också krävde närvaro vid datorn när det ringde. Vad passar då bättre än att ta en liten blund i väntans tider?

Jag somnade in, alltså inte dog, och som i en dröm, visst, det var ju en dröm, så såg jag ett lodjur i grindhålet. Ett stort vackert exemplar. Det stod alldeles stilla och rörde inte en min. En bekant stod intill och vi diskuterade ett och annat. Lodjuret kom plötsligt fram till oss och jag fick ett infall att klappa lodjuret på huvudet. Det skulle jag inte ha gjort. Det small till, ungefär som när en krokodil gör en blixtsnabb attack och si, lodjuret hade bitit sig fast i handskens yttersta fingerspetsar, dock ej i mina fingrar. Hårt satt det och varken jag eller lodjuret kom loss från handsken. Båda blev vi lika förtvivlade för ingen hade väntat detta. På något sätt blev det ett samförstånd mellan lodjuret och mig för vi var båda i samma låsta position.

Hur det gick vet jag inte för någonstans där så vaknade jag. Kanske det blir en fortsättning kommande natt?

Kanske har det att göra med den intensiva debatt som just nu stormar på Facebook och i landskapets tidningar. Själv är jag för en rik flora och fauna där alla har plats och där även vargen och vackra lodjuret finns men att vargen stryker kring hus och hem är inte bra. Just nu verkar den vara i var och varannan österbottnisk by men inte i vår by. Vi skulle kanske hellre ha en vacker lokatt i närheten? Fast då blev det farligt för grannens katt Lisa som dagligen gör en runda runt mitt hus. Idag hade hon lämnat en död mus på min farstubro. Kanske som ett tack för att jag håller upp stigen genom skogsbacken åt henne denna snörika vinter?


Vad gör den som kaverar? 

Den enes bröd den andres död. Och snön den bara drösar ned.

Annonser

4 reaktioner till “Inte klappa stora katten!”

  1. Det har varit mycket idag, och då passar det prima att läsa en liten betraktelse av dig. Att sova middag – siesta – är en välsignelse för den tidigt uppstigne. Att man sedan kan få oväntat besök på Kronblomssoffan får man ta med i beräkningen.

    Jag vet inte mycket om lokatterna, och har aldrig sett någon, tyvärr. Men två saker har jag lärt mig av de skogsmänniskor som vet bättre; djurarten är synnerligen skygg för människor, men lär vara mycket grym mot tamkatter. Båda de aspekterna fick också du med. Du måste sova och drömma för att få se ett levande exemplar, och du antydde att de utgör ett potentiellt hot mot Lisa.

    Men jag begrep inte varför du inte kunde dra handen ur handsken. Du satt ju inte fast med fingrarna i gapet. Hmm, … ärligt talat vet jag varför. Man styr inte över Morfeus synvillor och spektakel. Sömnen och drömmen äger man inte, inte ens den i vaket tillstånd mest rationella personen.

    Nu är jag i Gamla Hembygden, men i Norra Uppland är rovdjursdebatten mycket infekterad. Där är det närmast ett totalt anti mot predatorerna som regerar bland det som kallas gemene man. Själv tar jag ingen ställning mellan fraktionerna. Varför skulle jag göra det, när jag inte har kunskapen utan bara partsinlagor. Jag ser båda fraktionerna som extremister, och är helt enkelt inte inblandat.

    Ett annat djur, ett hunddjur, som man ser desto fler av, är räven. Oftast är de små och nästan ynkliga när de korsar en vägbana. Åtminstone förr i tiden var de ofta drabbade av skabb. Vad som fick mig att göra den här associationen var dina ord om att lodjuret i din dröm var stort och ståtligt. Vid det nybyggda personalhotellet på Forsmarks kraftverks industriområde huserar en storståtlig räv, har aldrig sett en så pampig. Den måste vara mer eller mindre tam. Mötte den sommaren som var.

    Jag och en ytligt bekant man kom spatserande mot hotellentrén när vi flinade upp oss åt en man som stod i sina egna tankar i en rökholk en bit bort. Han skådade genom holkens baksida ut över området och drog sina bloss. Det som fick oss att flina var att bara ett par meter bakom honom stod den ståtliga räven och i sin tur glodde på honom – liksom någon som söker en date.

    Därefter såg jag den där räven, skymningsdjuret, titt som tätt, utomhus eller från balkongen. Den spatserade helt ogenerat på den stenlagda entrén till hotellet. Den var verkligen vacker, och måste rimligtvis vara just halvtam. Nu är mitt minne så ruttet, så jag minns inte om jag en gång såg två av dem. Ett par, ett team. Jag tror det, men minns inte. Dock vill jag att det ska vara så. Historien blir så mycket bättre då. Men man ska inte fara med eventuella osanningar.

    Det har varit en turbulent dag idag, och en sådan där dag när det mesta falerar, åtminstone tills man efter en massa strul lyckas i sitt uppåt. Ett par timmar innan midnatt kände jag mig som om jag just klivit ut ur en torktumlare som löpt amok. Men det var bara att gnugga på ytterligare. Du kan inte ana vilket trassel det kan vara att ordna med tillträden till kärnkraftindustrins anläggningar. Behörigheterna gäller i tre år, och mina gick ut förra sommaren. I år fick jag ett erbjudande som jag nappade på som en hungrig abborre. Men vägen dit är ännu lång.

    Den eländiga torktumlarkänslan hängde kvar, men jag tänkte att jag skulle knacka på hos dig. Tänkte inte skriva alls. Jag läste dagens inlägg, och kollade som vanligt om några nya kommentarer inkommit till de närmast föregående inläggen, men jag tänkte inte skriva.

    Så tog klåfingret över, och hela alltihop slutade med ett extralångt inlägg, medan den ljuva natten rann vidare mot gryning. Jag associerade och skrev, skrev och associerade. Och du vet, när krutröken hade lagt sig var jag botad från torktumlaren och mådde bra. Jag hade ju fått skriva, skapa. Skapa annat än det som torktumlaren – fantasins monotona motsats – hade skyfflat in mig i.

    Lång- och mångordig nu igen, men vaffan – det kallas egenterapi. Den möjligheten har jag dig att tacka för P.J.

    Gilla

    1. En får tacka för en lång kommentar! Och fick du ro är det bara en bonus.
      Mitt ärende gick också i motvind men jag ger mig inte. Den som skulle ringa ringde inte utan jag väntade förgäves. Nya tag idag! Lite påminner det mig om förra veckan när jag fixade ett ärende med bredband via fiber till en äldre dam i byn. Så trögt och oförstående det verkade i andra ändan av tråden. Tråden och tråden, det är ju luftburet nu för tiden när man telefonerar. Till sist föll alla bitarna på plats. Ganska enkelt egentligen. Det som fordrades var tålamod och pedagogisk framställning för att besegra byråkratin.

      Någon fortsättning på lodjursdrömmen blev det inte sistlidna natt. Istället skulle jag fixa till ett bra och slagkraftigt namn till en transportfirma. Det hela slutade med en fartfylld skridskotur på blankis över stor sjö. Rakaste vägen var mottot.

      Vi får hålla oss till rävar. De är lagom farliga och oftast riktigt trevliga. Jag har själv stiftat bekantskap med detta djur på nära håll.

      Och visst, drömmen styr man inte över men tåls nog att fundera på.

      Lycka till med ditt tillstånd, det ordnar sig skall du se. Tålamod och pedagogik!

      Gilla

  2. Jag sitter här och läser ditt inlägg och Erik Forslings synnerligen roande kommentar med ett stort leende på läpparna.
    Min f.d. granne i Finland hade många katter och hon fick en sommar ofta besök av ytterligare en katt, en stor en, en lo. Lon såg jag en sen kväll i höladan hos grannen, den stod, precis som i din dröm, absolut blickstilla. Jag och lon glodde på varandra en bra stund sedan vände den sig om och försvann ut, mjukt och smidigt. En tjusig katt var det, ”korsordstofsarna” på öronen och väldigt vacker päls. Min granne hade så många katter, en del halvvilda, så hon märkte knappast om en eller annan ”försvann”. – Undrar om musen som Lisa förärade dig är en näbbmus? Katter äter inte näbbmöss. Lisa tänkte nog som så: ”Den där vill inte jag ha men kanske PJ…”

    Gilla

    1. Ah, då har du sett en lo i vilt tillstånd. Det skulle jag också vilja se men lär nog få vänta. Kanske för 15 år sedan sågs en lo här alldeles nära men jag fick inte ögonen på den.
      Det kan hända att katter inte äter näbbmöss, så då fick jag den som en påminnelse att stigen drivat igen igår när det blåste och snöade. Faktiskt rätt tungt att trampa upp den ingen till Lisa så hon får lätt att gå. Men vädret var fint och soligt så jag fick sätta det på motionskontot.

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.