Skogen

Igår kväll gjorde sig skogen åter påmind. Dels genom ett TV-program som ingår i Lasso på svenska YLE, vår egen Tv-kanal, som starka krafter nu vill ta bort som självständig kanal och slå ihop med en finsk kanal. Hur det går med det vet vi nog, majoritetsspråket tar över hur många goda löften det än ges i initialskedet för att lugna oss svenskspråkiga. Tyvärr är det så som det fungerar och vi har sett många gånger förr, svenskan glöms bort, ibland t.o.m. hos de som är finlandssvenskar.

Nåja, det var inte om det jag skulle skriva om utan om TV-programmet och en skogsavverkning nära mitt ställe, på ett grannskifte.

Igår, kanske redan dagen före, så hördes maskinljud och brak när processorn närmade sig. I skymningen såg jag starka strålkastare mellan trädstammarna och jag blev tvungen att gå dit och inspektera eftersom jag har en antenn i skogen där. Den var borta, puts väck. Synd, för hade jag vetat om detta så hade jag rullat in min tråd och räddat den. Nu var den i småbitar.

Detta väckte en del tankar om skogsbruk och vem som äger skogen. Byn består till en stor del av skogsmark och vi som bor här har blivit vana att betrakta skogen som vår skog, vår natur. Så är det naturligtvis inte utan jag skulle tro att idag äger utomstående kanske mer än hälften av byns areal. Människor som är okända, kanske boendes långt borta och som i många fall inte har någon anknytning alls till byn förutom sitt skogsägande. Så var det inte för 100 år sedan när storskiftet genomfördes och byns mark delades upp mellan bönderna i byn på 8 hemman. Då var det stora arealer per hemman, nu är det småbitar och ibland får man på kartan se de mest märkvärdig former på skiftena.  Speciellt inne i byn där tomtmark styckats av.

Men sådan är utvecklingen, släkten komma och släkten gå, arvskiften och försäljningar görs och många har flyttat bort. Det finns skogsskiften som ingen vet vem som är ägaren. Så var det inte förr i världen när byns skog ägdes av bybor. Då tog de yxan på axeln och gick till skogs, spände hästen framför åkan och körde ut sitt eget virke till försäljning. Alla visste vem som högg och var. Idag kommer en anonym maskin som jobbar dag och natt och på ett par dygn är stora ytor kalhuggna utan man ens sett en skymt av föraren i hytten. Man hör brummet och braket och plötsligt är det åter tyst och en vacker skog har ödelagts, blivit till pengar. Efter någon tid görs skogsplantering med samma typ av träd över hela kalhygget. Monokultur kallas det. Den mångfald som fanns innan är borta. Och av de träd i mitt skifte som står närmast kalhygget kommer vid kommande stormar ett antal att blåsa omkull. Kanske jag då också blir tvungen att kalhugga om skadan blir för stor, vilket har hänt mig vid ett tidigare tillfälle. En effekt som kan liknas vid fallande dominobrickor.

Jag är själv skogsägare och har också kalhuggit ytor och är således en del av systemet men på senare år har jag alltmer börjat fundera på om detta är rätt metod. Skogsindustrin vill ha det så, rationellt och effektivt men är det rätt gjort mot skogen? Kunde inte hellre selektiv avverkning göras vartefter så att kalhyggen kunde undvikas till fromma för ekosystemet och mångfalden. Relationen mellan skogsvårdsföreningar och industrin är inte heller alltid den bästa. För industrin är detta mest till besvär och något man inte prioriterar. Money rules!

Som motvikt till braket i skogen tittade jag igår kväll på ett program med namnet ”Varför vill alla dra till skogs?” I programmet funderas över vår relation till skogen, vårt behov av natur, lugn och ro. Inte så mycket om kalhyggen utan mera om en nästan romantisk syn på skogen. I programmet redogör några personer för sina förhållanden till skogen och inte minst min favoritbloggerska Jonna Jinton får två olika tillfällen att berätta om sitt skogsliv, något som hon idag till viss del lever av som bloggare, fotograf och konstnär.

Att författare, musiker, konstnärer och fotografer i alla tider har hämtat inspiration från skogen är klart. David Henry Thoreau skrev om sitt liv nära tjärnen Walden Pond i Massachusetts på 1800-talet. En mera lyrisk berättelse om det ensamma livet i skogen får man leta efter. Men även vanliga människor har behov av att vistas i skog och mark, insupa atmosfären, andas frisk luft, se dunklet mellan stammarna, skåda solens sken i trädtopparna, höra vindens sus, korpens kraxande. Inte alltid för att plocka bär och svamp, jaga älg eller motionera utan för att få den inre frid som skogen kan ge genom att bara vara stilla, ströva omkring. Varv ned. Jag tror att skogen är en viktig del i den nordiska folksjälen även om många idag är urbana och mera sällan ser en naturligt växande skog. Dragningen finns där någonstans.

Därför har också miljövård, friluftsliv och turism fått en allt större betydelse för skogens och naturens bevarande. Ingen vill se ett fult kalhygge men ståtliga granar, knotiga fjällbjörkar, porlande bäckar och glittrande sjöar går hem i stadens lägenheter och villor. Det finns t.o.m. någon ekonom som räknat ut att i framtiden kommer skogsägarnas orörda skogar att generera mera pengar än vanligt skogsbruk. Huruvida det håller streck återstår att se. Tills vidare rullar skördarna runt i skogarna, tuggar sig miltals fram och lämnar brutala avtryck efter sig.

 Programmet finns att se på här. 

skog
Så här kan det se ut innan. Min skog nära det nya kalhygget
skog
Så här kan det se ut efteråt.
Annonser

4 thoughts on “Skogen”

  1. Minns att det i Sverige höjdes röster mot monokultur efter att stora delar av det sydländska skogsbeståndet blivit stormfällt för något år sedan. Nu verkar detta emellertid vara glömt.
    Kalhyggen är inte så uppmuntrande medan växande skog bjuder på mycket gott för kropp och själ. Har själv glädjen att ha områden med relativt orörd skog inom promenadavstånd. Verkligen en plats för harmoni och kreativa tankar.

    Fint övre foto som förmedlar skogens magiska känsla.

    Gilla

    1. Ett problem med att genomföra selektivt skogsbruk är att idag finns stora områden beväxta med just monokultur. Alla träd är samma både till längd och sort. Något som också påpekas i länken som finns i inlägget. En lustig grej i samma länk var att man i närheten av tätort inte kan ha kalhyggen p.g.a sociala skäl. Något som du har nytta av. Samma skäl finns inte på landsbygden.

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s