I början av veckan kunde jag glädja mig åt att jag kan räkna till tio, säga God dag och berätta vem jag är. En gåva som inte är allom givna. De är inte många de som är stumma, de bortglömda, de frånvarande, men de finns. Jag har en kusin som är en av dessa som aldrig kunnat räkna, hälsa, säga sitt namn. Vi tar många gånger det mest självklara för givet utan att tänka på att vi själva nästa dag kan vara en stum skugga av vårt gamla jag. I vår väg kan komma en olycka, en sjukdomsattack, en kollaps. Därför är jag tacksam att jag fortfarande kan lära, ställa…