Det dolda caféet

På min resa genom Norrland kom jag också till Tåsjö, vackert belägen vid Tåsjön, en ort jag även passerade ifjol.

Jag svängde in till hembygdsgården när jag fick syn på en skylt som talade om att här fanns ett café. Caféet var något osynligt trots att det fanns vid ingången. Jag trodde först att det var stängt men vid närmare granskning så fanns det en ingång och där inne satt två damer och pratade vid ett bord. De tittade förvånat upp, pratat stannade av och de blev tittande på mig en god stund, som om de inte visste vad de skulle säga eller vad deras uppgift var. Den ena var tydligen bara där för att få sig en pratstund, den andra kvicknade till efter ett tag och jag gjorde min beställning av te och en ost- och skinkklämma.

Situationen kändes lite overklig, som en scen ur en västernfilm där den ensamme ryttaren kommer till en liten håla och släntrar in på den lokala saloonen medan ortsbefolkningen nyfiket och kanske lite misstänksamt betraktar honom. Det verkade som hit kommer ingen trots att det var ett mycket vackert ställe.

Själva caféet fanns i en sidobyggnad och där satt faktiskt ett mindre sällskap och fikade. Det tog en god stund innan jag fick min klämma och te men så var den också gjord med omsorg på plats och enkom för mig. En stor kanna varmt vatten fördes också till mitt bord.

En tanke slog mig: kanske caféet var öppet ifjol också men att jag då inte upptäckte det? Vem vet, för jag var ju på vippen att även i år missa det trots att det alldeles tydligt fanns innanför grinden. Jag menar, jag såg byggnaden men trodde inte att där fanns ett café.