Varför bär inte kvinnor?

Igår bevistade jag en begravning. En av byns äldsta innevånare har gått bort i en ålder av 93 år. Ytterligare ett hus i byn som troligen kommer att stå tomt. Sister Jane räknade att nu är vi ca. 60 själar i byn, helt klart en minskning de senare åren. Det som var positivt är att det finns 16 barn i byn, under 15 år räknat. Så många barn har inte funnits i byn på mycket länge. Det är nästan så att vi får öppna skolan igen, tyckte hon. Och visst är det positivt att det finns barn i byn.

Jag hade annars planerat att besöka denna man senare i höst eller kring jul för att få material till en artikel i Årvas-skriften som utkommer nästan varje år. Händelser från förr i världen, historia, levnadsöden och företeelser. Tyvärr hann tidens gång före denna gång. Synd, för han hade tankarna i skick och var en av de få som mindes och kunnat berätta.

En sak jag kom att tänka på, något som är i det närmaste standard. Det är nästan alltid män som bär kistan och sänker den i graven. Jag har varit med om en begravning där även en kvinna, eller var det två (?), var kistbärare. Tyvärr minns jag inte vilken begravning det var men det är en sällsynthet. Visst måste man ha lite kroppskrafter men det är ändå ingen omöjlighet för en kvinna. En kvinna med normal fysik kan mycket väl vara starkare än en klent byggd man men ändå är det mannen som skall bära. Jag tror till stor del att det handlar om tradition och norm.

Sen eftermiddag idag for jag till byns begravningsplats och tände några ljus på släktens gravar. En fin tradition, tycker jag. Däremot är jag ingen vän av Halloween. Det är nog nya tiders påfund och inget jag lockas av. Men det är klart, för ungdomar är det kanske ett tillfälle för fest mitt i den gråa hösten. Själv gladde jag mig åt månen som steg upp bakom sister Janes hus. Rund, god och gul. Månen alltså.

Tyvärr ingen månbild, mitt stativ är fortfarande sönder. En solnedgången får det bli.

Verkligen fint vid begravningsplatsen i sen eftermiddag. Och utsikten är det inget fel på.
Annonser

De dödas fest

Vad gör man då? När regnet strilar ned, det är mörkt ute som i en säck och väderleksrapportern lovar oväder. Typiskt novemberväder?

Själv har jag ikväll tittat på ett TV-program via nätet från Telemadrid: ”De dödas fest” eller något sådant kan det kanske översättas. Programmet har spelats in i México och där firas allhelgona eller Día de Todos los Santos som helgen heter på spanska på ett helt annat sätt än här. Även annorlunda än i Spanien.

Senaste kurstillfället i spanska kom denna högtid upp och en rätt livlig diskussion kom till stånd om denna högtid och om begravningsceremonier i allmänhet och kulturella skillnader. Roberto, vår lärare, tyckte det var konstigt med servering efter begravningen. Först är det väldigt sorgligt och tragiskt; en timme eller två senare går alla till dukat kaffebord där det är mycket vanligt med smörgåstårta. Alla låter sig väl smaka och stämningen är betydligt mera lättsam.

I Spanien begraver man sina döda snabbare än här. I regel inom 48 timmar. Ganska snabbt efter dödsfallet förs den avlidna till ett ”tanatorio”, en slags sal där kistan står. Hit kan familj och vänner gå för att ta ett sista farväl vilket kan ske genom både puss och kram med den döda. Vanligt är också att kistan inte sätts i jorden utan i ett smalt utrymme i en mur där öppningen sedan muras fast. Roberto tyckte det var ett mera definitivt avsked än den gravsättning vi har.

Hur kom jag in på detta; jag som tittat på en intressant film om México och ceremonierna vid allhelgona där? Där är det fest ute på gravgården, med mat och dryck, även starka saker i glasen. Musiken klingar och utstyrseln är fantasifull. Mycket vackra blomsterarrangemang hör också till. Man har en fest tillsammans med de döda. Hela natten! För oss det låter kanske makabert som mest nöjer oss med att tända ljus till minne av de avlidna. Det är vackert i skymningen och även jag gjorde en färd till byns begravningsplats på lördagskvällen. Mycket mera än så blir det inte.

Jag tror inte att vi skall införa den mexikanska traditionen vid allhelgona men själv skulle jag gärna besöka México och åka runt i landet. Brottsligheten är hög på sina håll men säkert finns det även där platser och städer där man kan känna sig trygg. Jag tror det är ett land rikt på traditioner, musik, konst och naturupplevelser. Kanske dags att lägga på önskelistan?

Vill någon se filmen så finns den här: Fiesta de difuntos en México. Gärna i helskärm. Filmen handlar inte bara om allhelgona och de döda, mycket annat finns också med.

malakton
Inte den mest skarpa bilden men så var det också ganska mörkt.

Jag firade Allhelgona, inte Halloween

Halloween; skräckens, spökens och spexens högtid. Ett nytt firande som införts också i vårt land de senaste åren även om vi inte märker mycket av det i våra krokar. By är barnfattig. Det är barn som erbjuder Bus eller Godis. Ungefär som när små, söta påskhäxor knackar på med kaffepannan i handen och förväntar sig godis och choklad i utbyte. Tyvärr finns det idag inte så många barn i byn. Annat var det på min tid då vi var många och ännu längre tillbaka i tiden när det kryllade av barn på varje gård.

Igår kväll körde jag till byns begravningsplats för att tända ljus på anhörigas gravar. Det var kolmörkt, endast ljusen från de gravar som redan var tända lyste upp gravgården.  Far- och morföräldrar fick varsitt ljus, farfars mor (”faasson”) fick också ett ljus, mors och fars grav pryddes med ett 70 timmars ljus. Riktigt vackert med alla ljusen som lyste upp.

Begravningsplatsen ligger ett par kilometer från byn. Inte en själ så långt ögat kan nå, höll jag på att skriva; hur malplacerat det än kan låta. Endast vågornas skvalp mot stranden hördes.

Det var då jag kom att tänka på hur kusligt det egentligen kunde vara. Ensam i mörkret på en gravgård långt bort om allt mänsklig boning, skuggor som fladdrade, enbart pannlampans sökande ljus efter rätt gravsten; intro till en typisk skräckfilm. Ändå kände jag mig harmonisk. Här låg de som gått före oss, de som byggt byn, de som röjt vägarna, de som strävat under knappa förhållanden. Vad ont skulle de vilja mig? Jag kom ju för att hedra dem. – Jag har nog sett för få skräckfilmer eller så är jag en trygg person. Jag tror det är en kombination av båda.

Varför skall jag se skräckfilm när det finns så mycket naturfilm och konst att se? Varför slösa tid på billig fiktion när det finns så mycket musik jag inte hört, så många böcker som är olästa, så många solnedgångar att njuta. Ändå är jag fascinerad av människans behov av skräck och saga.

Jag tände mina ljus, lyssnade en kort stund till vågornas serenad, såg alla lågor som lyste upp namn och tid, mindes röster och skratt, kände att jag var ett med livets gång. Nöjd återvände jag till byn.

Farfar och farmors gravsten i höstlig skrud.