Allehanda

Jag firade Allhelgona, inte Halloween

Halloween; skräckens, spökens och spexens högtid. Ett nytt firande som införts också i vårt land de senaste åren även om vi inte märker mycket av det i våra krokar. By är barnfattig. Det är barn som erbjuder Bus eller Godis. Ungefär som när små, söta påskhäxor knackar på med kaffepannan i handen och förväntar sig godis och choklad i utbyte. Tyvärr finns det idag inte så många barn i byn. Annat var det på min tid då vi var många och ännu längre tillbaka i tiden när det kryllade av barn på varje gård.

Igår kväll körde jag till byns begravningsplats för att tända ljus på anhörigas gravar. Det var kolmörkt, endast ljusen från de gravar som redan var tända lyste upp gravgården.  Far- och morföräldrar fick varsitt ljus, farfars mor (”faasson”) fick också ett ljus, mors och fars grav pryddes med ett 70 timmars ljus. Riktigt vackert med alla ljusen som lyste upp.

Begravningsplatsen ligger ett par kilometer från byn. Inte en själ så långt ögat kan nå, höll jag på att skriva; hur malplacerat det än kan låta. Endast vågornas skvalp mot stranden hördes.

Det var då jag kom att tänka på hur kusligt det egentligen kunde vara. Ensam i mörkret på en gravgård långt bort om allt mänsklig boning, skuggor som fladdrade, enbart pannlampans sökande ljus efter rätt gravsten; intro till en typisk skräckfilm. Ändå kände jag mig harmonisk. Här låg de som gått före oss, de som byggt byn, de som röjt vägarna, de som strävat under knappa förhållanden. Vad ont skulle de vilja mig? Jag kom ju för att hedra dem. – Jag har nog sett för få skräckfilmer eller så är jag en trygg person. Jag tror det är en kombination av båda.

Varför skall jag se skräckfilm när det finns så mycket naturfilm och konst att se? Varför slösa tid på billig fiktion när det finns så mycket musik jag inte hört, så många böcker som är olästa, så många solnedgångar att njuta. Ändå är jag fascinerad av människans behov av skräck och saga.

Jag tände mina ljus, lyssnade en kort stund till vågornas serenad, såg alla lågor som lyste upp namn och tid, mindes röster och skratt, kände att jag var ett med livets gång. Nöjd återvände jag till byn.

Farfar och farmors gravsten i höstlig skrud.

17 kommentarer

  • BW

    Tänk så roligt vi barn hade det hemma i byn, minns när jag och din kusin S badade i ” jordgropen” en bit längre upp bland blodiglar o grodor. Om man ändå fick återuppleva en vecka av barndomens alla ljuvligheter. Tänker på min mamma som vilar där på gravgården när jag ser ditt foto därifrån, du skriver så fint så jag blir nästan tårögd så här på morronkvisten. Nej nu är jag kaffesugen.

    • * PJ*

      Jordgropen är borta sedan många år tillbaka. Den fylldes igen vid senaste stora vägbygget på 80-talet. Istället uppstod en annan liten ”sjö” vid ”Krossen”, om du vet var den är. Sprängd i berget och ganska djup.

      Den tiden kommer aldrig tillbaka men vi minns ändå. På tal om bad och att simma, det var i Malakton vid stenkyrkan som vi mest brukade bada. En sådan dag skulle jag gärna uppleva en gång till.

  • kicki

    Jag tänkte också på hur mörkt det var på gravgården vid 5-tiden igår. Hade det inte varit för alla ljusen, skulle vi haft svårt att hitta graven.

  • lagottocattleya

    Harmoni strålar ut från din text och dina tankar. Skön läsning i kvällningen och vacker bild. Själv älskar jag kyrkogårdar, men blir väldigt gråtmild över dem jag älskat som jag aldrig får se igen. Eller som jag tror att jag aldrig får se igen.

    • * PJ*

      Ibland blir det sådana texter, ibland mera prosaiska. Det beror nog på att jag inte har någon bestämd stil på bloggen.

      Jag tar gärna en spatsertur på en kyrkogård om jag har tid och möjlighet när jag är på resa. Det ger tempoväxling, eftertanke och en hel del information om bygden.

  • Erik Forsling

    En vacker betraktelse, och en vackert skött grav. Du vet, min far och hans ende nu levande bror, har alltid varit mycket noga med att sköta min farfars och farmors grav; familjegraven där även min farfarsfar med hustru vilar, på samma kyrkogård som Erik Axel Karlfeldt har sin gravkulle och sitt monument. Och nu har även min mor tagit plats i denna kyrkogårds urnlund, sedan några år tillbaka.

    Dit, till morsan, går han varje vecka – till familjegraven varannan, eftersom brodern tar den andra. Det är en viktig uppgift för honom att smycka och göra vackert för de avlidna. Och han gör det bra.

    Allhelgona och Halloween, båda importer – den ena lite äldre än den andra bara. Vad gäller den senare så skrev jag en kommentar på en annan blogg, för inte så länge sedan. Du är en finlandssvensk i republiken, hon är en finska i monarkin. Varför inte låta min anspråkslösa kommentar låta er mötas!

    http://annesalster.wordpress.com/2012/10/30/bus/#comments

    • * PJ*

      Jag har den stora förmånen att mina systrar sköter familjens gravar: Själv bidrar jag med en slant och vattnar på somrarna, en nog så viktig syssla när det är perioder med sol och värme. I våra trakter är det ganska sällsynt med kremering. Vad jag minns har inte jag varit med på någon begravning med kremering som följd. Vi är kanske lite gammelmodiga här?

      Jag får tacka för länken till Annes blogg. Den skall utforskas.

  • Anne

    Smyger in och läser runt lite. Din sida är trevlig och utstrålar harmoni och skönhet. Jag önskar att jag också hade en grav att besöka men de mina ligger på Juva kyrkogård i Savolax där jag härstammar ifrån. Även jag tycker om kyrkogårdar och har bott intill kyrkogården till mina vänners fasa. Det har aldrig skrämt mig utan jag har lugnat vännerna med att jag i alla fall har lugna grannar.
    Ser också att vi har en del gemensamma intressen som det spanska språket, latinokulturen, släktforskning, fotografering och inte minst skrivandet. Och jag har också tycke för gamla ord.
    Tack Erik för dina vackra rader ovan. Och för den guidade turen hit. 🙂

    • * PJ*

      Visst är det trevligt med folk som tittar in på bloggen och också lämnar en och annan kommentar.

      Juva är en okänd kommun för mig och jag sökte på nätet för att få en uppfattning. Däremot finns här i Österbotten en ort (f.d. kommun) som heter snarlikt: Jurva. – Juva finns ju mitt i insjö-Finland och där måste det säkert vara naturskönt med många sjöar runt om.

      Då har vi flera gemensamma intressen. Just ikväll skall jag forsätta med mina spanska studier om en stund. Kanske också titta lite spansk TV om tiden tillåter. Men först skall jag besöka din blogg! 🙂

  • Anne

    Juva är naturskönt ja. Nu fick jag en idé om att lägga upp lite Finlandsbilder på bloggen. 🙂
    Själv har jag aldrig varit i Österbotten. Mina släktingar i Umeå däremot åker ju över med Vasabåtarna men det har jag aldrig gjort i och med att jag bor i Östergötland. Tack för besöket på min blogg. Det är uppskattat. 🙂

    • * PJ*

      Det ser jag fram emot, bilderna. Tyvärr har jag inte alls rest mycket i republiken. Kanske det är för nära? Men mycket vackert finns det också här .

  • Erik Forsling

    Osäkrar du den (revolvern) om du stöter på något som påminner om gnuttan folklig kulturhistoria? En dum idé. Handgranater, eller gamla hederliga finska buntladdningar, är mycket effektivare. De rensar liksom lite bättre. Eller missförstod totalt. Vill inte skryta upp mig som den skarpaste kniven i kökslådan.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Translate blog »