Att samtala med och utan språk

Jag har idag suttit en god stund vid tangentbordet och skrivit. Inte blogg utan en berättelse om hur det var på 50-talet i folkskolan här i byn. Till sommaren brukar det årligen komma ute en skrift ”Orvas” i Oravais Hembygdsförenings regi. Ofta kontaktar de mig och undrar om jag har något jag kan bidra med.

Till en början står det helt stilla och jag kan inte komma på ett endaste vettigt att skriva om, dåligt minne som jag själv har. Som tur är har en medlem i torsdagsklubben gott minne. Han är återflyttare efter att i Stockholm kört buss största delen av sitt yrkesverksamma liv och därifrån har han många roliga och märkliga historier men det är kanske inte sådant som det skrivs om i en hembyggdskrift från Österbotten.

Men han kan också bjuda på historier från byn den tiden innan han åkte till Stockholm. Som när han som skolgosse brukade besöka en äldre kvinna som bodde nära skolan och som var ruskigt duktig på att berätta spökhistorier. Då var det inte roligt att gå hem i mörkret. Han kanske lärde sig något av berättandet där.

Skolan på 50-talet i byn, ja, det blev det som blev mitt bidrag detta år till Orvas. Om det godkänns, vill säga. Han berättade, jag skrev. Vi får se vad slutresultatet blir.

Det är inte allom givet att vara en god historieberättare. Och nästan lika svårt är att få det på pränt. Eller svårt och svårt. Det svåra är att minnas alla detaljer och kluriga ordvändningar.

Igår mötte jag förresten en äldre kvinna som brukar rasta sin svarta schäferhund på vägarna i södra delen av byn. Hon var också pratsam och vi samtalade en god stund om allt mellan himmel och hjord. Hon är nämligen f.d. får- och getfarmare.

Bl.a. berättade hon att hon för ca två år sedan tog sin kappsäck samt hund och flög till Provence i södra Frankrike och bodde där ett halvt år i en liten stad utan att kunna någon franska alls. Det tyckte jag var häftigt för vad jag vet så är hon ingen globetrotter. Hon kunde lite engelska men det hade hon inte stor nytta av där.

Hon tog både dags- och timslånga promenader, handlade som vanligt i närmaste affär, gjorde samma mat som hemma och klarade sig gott utan närmare socialt umgänge. Jo, i butiken blev hon känd och lärde sig också så småningom något franskt ord men mycket gick ut på att peka och visa. Också ett sätt att samtala på. De döva gör det varje dag.

En gång hade hon som vanligt parkerat hunden utanför matvaruaffären. När hon handlat klart och skulle gå hem ösregnade det utanför och till på köpet var hunden borta. Hon blev helt bekymrad och trodde först att någon stulit hennes hund. Det visade sig dock att en av tjejerna i affären tyckte synd om hunden när det regnade och hade tagit in den i affären lite vid sidan om.  – Det tolkade hon som en vänlig handling och som ett erkännande att hon var accepterad i kvarteret.

Och visst är det så, visar man bara lite vänlighet och mod klarar man sig långt utan att kunna språket och även skapa någon form av kontakt med ortsbefolkningen. Samma var det när det fanns flyktingar i vår by och vissa av dem visade intresse för att få kontakt trots språkproblem. Mycket går om man vill och försöker.

Hunden igår sprang först omkring och skällde lite, tittade bekymrat på mig och nafsade lite lätt. Jag var nog en farlig typ som skulle hållas kort var budskapet. Vartefter vi stod och pratade lugnade hunden ned sig och helt plötsligt kom den fram till mig och satte sig nära och tryckte sig tätt mot mitt ben. Vi hade nog kunnat bli vänner också vi, även om vi inte pratade samma språk.

Ett behagligt ljus igår men ändå svårt att fotografera. Än ligger isen tung.

Böcker då och nu

Åter en författare som får Nobelpriset i litteratur som jag inte känner, än mindre läst, nämligen kinesen Mo Yan. Men det är inget jag skäms för, man kan inte ha läst alla stora författare. Det är egentligen bara en författare som jag läst flera böcker av långt innan han fick Nobelpriset, nämligen V.S. Naipaul.

På tal om böcker så har vi tydligen varit ett läsande folk i byn. I slutet av 1800-talet skaffades ett litet bibliotek till byn. Var det biblioteket finns idag är det ingen som vet men händelsen omtalades bl.a. i Helsingfors Dagblad den 4 december 1882. Jag tog mig friheten att renskriva artikeln och den kan läsas på följande länk för den intresserade: Korrespondens från landsorten. Förhoppningsvis har jag inte slarvat alltför mycket vid skrivandet och jag har försökt behålla det gamla skrivspråket.

Min farfars far Anders Nissus (1868-1902) utsågs till byns bibliotekarie och när böckerna dröjde skrev han ett brev där han framförde bybornas förväntan. ”Här sitter hvarje qväll folk och frågar om jag hört någonting från Helsingfors; de vänta som fogeln på dagen efter de böcker vi hoppas få.” Sällskapet som skulle leverera böckerna var ”Svenska Folkskolans vänner”.

Detta får mig att fundera om han kunde läsa och skriva men det måste han rimligtvis ha gjort eftersom han och andra bybor väntade på böckerna. Folkskola startades f.ö. 1887 i byn och undervisningen pågick ända till 1967. Själv har jag också, bland många andra, haft förmånen att gå i denna byskola. Kanske biblioteket var ett första steg för att få folkskola till byn?

Den tiden fanns inget Nobels Litteraturpris men 1901 utdelades priset första gången. Lite nyfiken är jag på vilka böcker som var de första i byns bibliotek och vad det sen blev av dessa böcker. Kanske uppgick de i skolans bibliotek?

Fasaden på Brygghuset i Malmö.

Huru man kan hamna i toaletten av ren nyfikenhet och huru man med spark träffar folk

Idag gjorde jag en fin tur i solskenet som behagade stråla över byn. Sparkstöttingen gled längs den frusna vägen som en raket. Långkalsonger fick jag dock montera på mina skankar för en bitande nordanvind ville ibland svepa fram över åker och teg. Men vände jag mitt anlete mot solen så värmde den lite.

Visserligen ligger byn några minuter vid sidan av pulsådern genom landskapet och avståndet till provinshuvudstaden är hela 40 minuter men byn är ändå ingen håla som Gud glömde. På min färd i olika vädersträck på byvägarna träffade jag flera bybor men även utbölingar som sökte sig till byn för att *pimpla eller besöka sina villor för snöskottning och dylikt. Det blev en hel del pauser och samtal. Mest gladde jag mig över att få träffa byns nestor som snart fyller hela 94 år. Även han tog en tur med sparkstöttingen i det vackra vädret. Men cykeln har han ställt till sidan, den är för riskabel att använda vid den åldern även om vägarna snart blir snörfria om en månad eller så.

Fotografiapparaten hade jag med och allt som oftast stannade jag till och tog en bild eller tio. Jag gjorde en avstickare till bystugan, f.d. folkskolan, och tog några bilder. Bl.a. fick jag med uthusen och utedassen på några bilder. Ännu på 1960-talet användes dessa toaletter av eleverna. Inte var det då tal om innetoaletter och rinnande vatten. Hela fem utedass fanns då men idag finns annat bakom dörrarna som lämnats kvar som påminnelse om vad som en gång varit. Möjligen kan tre toaletter ännu finnas kvar i sitt ursprungliga skick.

Jag kom att tänka på vad Talande Granen i Saltgruvan berättade om de utedass som fanns på hans skola en gång i tiden i en helt annan by men ändå så lik vår folkskola. Ett par gossar fick för sig att krypa under sittbänkarna från baksidan och spionera på flickorna som uträttade sina behov. Vilket nöje de fick därav kan diskuteras men mest var det hyss och pojkstreck. Miljön i utedassens nedre regioner kunde inte heller ha varit helt väldoftande och trivsam men det var inget som pojkvaskrarna brydde sig om.

Alltnog blev de upptäckta och flickorna rapporterade, skvallrade skulle gossarna ha sagt, till läraren. Det blev uppläxning av äventyrarna och straff utmättes. Straffet bestod i att de både måste sitta en timme var på hålet medan den andra fick sitta undertill och begrunda sina synder och kamratens ändalykt. Öga för öga och tand för tand. Att sådana straff och åtgärder idag skulle utmätas av läraren är helt uteslutna men den tiden var skolläraren en auktoritet i byn och hur undervisning och fostran tillämpades kunde vara mycket individuella.

Talande Granen berättade också om en annan gång när byläraren en vinterdag kom körandes med häst och släde genom byn. Talande Granen instruerade sin kompis att de inte skulle låtsas om läraren och allra minst hälsa. Det straffade sig följande skoldag genom att Talade Granen fick stå i skamvrån en hel dag. Ett hårt straff kan tyckas för lite ohyfs från pojkarnas sida.

Ja, vad vore livet utan uppfriskande historier om gamla lärare och lumpen. Mången stund kan ägnas åt dessa ämnen.

På hemvägen hörde jag ett flåsande bakom mig och såg min svåger komma i full fart med sin racerspark uppför backen vid f.d. bybutiken. Han hann ikapp mig och båda sparkstöttingarna skulle jämföras, hans av  modernare slag och min veteranspark. Vid fortsatt hemfärd konstaterades att min spark hade gott glid och gärna ville sega sig förbi racern. Det var nog mera gediget stål i medarna till min sparkstötting menade svåger. Eller så hade jag bättre schvung i skankarna men det sa jag inget om. Vi låter det vara som att gammalt stål är bäst.

*Att pimpla eller pilka därom tvista de lärda. Något om detta kan läsas på detta ställe

Här har man suttit en och annan gång bakom dörrarna dock aldrig under bänkarna.
En veteran och en racer
Vedtravar i förgrunden som kvarnen vakar vaksamt över