Allehanda

Att samtala med och utan språk

Jag har idag suttit en god stund vid tangentbordet och skrivit. Inte blogg utan en berättelse om hur det var på 50-talet i folkskolan här i byn. Till sommaren brukar det årligen komma ute en skrift ”Orvas” i Oravais Hembygdsförenings regi. Ofta kontaktar de mig och undrar om jag har något jag kan bidra med.

Till en början står det helt stilla och jag kan inte komma på ett endaste vettigt att skriva om, dåligt minne som jag själv har. Som tur är har en medlem i torsdagsklubben gott minne. Han är återflyttare efter att i Stockholm kört buss största delen av sitt yrkesverksamma liv och därifrån har han många roliga och märkliga historier men det är kanske inte sådant som det skrivs om i en hembyggdskrift från Österbotten.

Men han kan också bjuda på historier från byn den tiden innan han åkte till Stockholm. Som när han som skolgosse brukade besöka en äldre kvinna som bodde nära skolan och som var ruskigt duktig på att berätta spökhistorier. Då var det inte roligt att gå hem i mörkret. Han kanske lärde sig något av berättandet där.

Skolan på 50-talet i byn, ja, det blev det som blev mitt bidrag detta år till Orvas. Om det godkänns, vill säga. Han berättade, jag skrev. Vi får se vad slutresultatet blir.

Det är inte allom givet att vara en god historieberättare. Och nästan lika svårt är att få det på pränt. Eller svårt och svårt. Det svåra är att minnas alla detaljer och kluriga ordvändningar.

Igår mötte jag förresten en äldre kvinna som brukar rasta sin svarta schäferhund på vägarna i södra delen av byn. Hon var också pratsam och vi samtalade en god stund om allt mellan himmel och hjord. Hon är nämligen f.d. får- och getfarmare.

Bl.a. berättade hon att hon för ca två år sedan tog sin kappsäck samt hund och flög till Provence i södra Frankrike och bodde där ett halvt år i en liten stad utan att kunna någon franska alls. Det tyckte jag var häftigt för vad jag vet så är hon ingen globetrotter. Hon kunde lite engelska men det hade hon inte stor nytta av där.

Hon tog både dags- och timslånga promenader, handlade som vanligt i närmaste affär, gjorde samma mat som hemma och klarade sig gott utan närmare socialt umgänge. Jo, i butiken blev hon känd och lärde sig också så småningom något franskt ord men mycket gick ut på att peka och visa. Också ett sätt att samtala på. De döva gör det varje dag.

En gång hade hon som vanligt parkerat hunden utanför matvaruaffären. När hon handlat klart och skulle gå hem ösregnade det utanför och till på köpet var hunden borta. Hon blev helt bekymrad och trodde först att någon stulit hennes hund. Det visade sig dock att en av tjejerna i affären tyckte synd om hunden när det regnade och hade tagit in den i affären lite vid sidan om.  – Det tolkade hon som en vänlig handling och som ett erkännande att hon var accepterad i kvarteret.

Och visst är det så, visar man bara lite vänlighet och mod klarar man sig långt utan att kunna språket och även skapa någon form av kontakt med ortsbefolkningen. Samma var det när det fanns flyktingar i vår by och vissa av dem visade intresse för att få kontakt trots språkproblem. Mycket går om man vill och försöker.

Hunden igår sprang först omkring och skällde lite, tittade bekymrat på mig och nafsade lite lätt. Jag var nog en farlig typ som skulle hållas kort var budskapet. Vartefter vi stod och pratade lugnade hunden ned sig och helt plötsligt kom den fram till mig och satte sig nära och tryckte sig tätt mot mitt ben. Vi hade nog kunnat bli vänner också vi, även om vi inte pratade samma språk.

Ett behagligt ljus igår men ändå svårt att fotografera. Än ligger isen tung.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *