Missade kontakter och slumpen här i livet

Efter att ha ätit fisk i två dagar får det imorgon bli något annat. Igår besökte jag skärgårdsmarknaden på Österö och då åt jag laxsoppa samt köpte med mig hem både rökt sik och lax. Gott, nyttigt och lokalproducerat. Kusin som är fiskare i byn fick även i år bli min leverantör.

De mesta av det ätbara som såldes i de olika stånden var närproducerat som sig bör på en lokal sommarmarknad. Skärgårdsmuséet fick också ett besök. Annars var det mest att mingla runt och hoppas på att få träffa någon bekant för att växla några ord med.

Jag såg ett sällskap som jag är släkt med men som jag inte var 100 procent säker på om de var de jag trodde. De är av yngre generationer men kvinnfolket i den släkten har alla samma lättigenkännliga ögon så jag kan vid närmare eftertanke inte haft fel. Tyvärr kom jag mig inte för att ta kontakt vilket jag ångrar efteråt. Som jag skrivit tidigare någon gång, jag ångrar mera det jag inte gjort än det jag gjort.

Samma är det med fotograferandet. Ser man en fin vy under bilfärd snabbt blixtra förbi, tvärnita! Tillfället kommer kanske aldrig igen. Jag brukar annars inte ha svårt för att ta kontakt och prata med folk men många gånger handlar det om rena tillfälligheter och korta ögonblick som det gäller att ta vara på.

Livet i stort är ju annars många gånger resultatet av slump, lyckträff eller en himla otur. Tänk om jag dröjt kvar en minut till, vem hade jag då träffat, kanske min käresta? Eller, tänk om jag startat en minut tidigare, hade jag då kunnat undvika en trafikolycka, blivit vegetarian eller fått en annan yrkesbana?

Spekulera kan man alltid. Dock tror jag det mycket handlar om att vara öppen och positiv, att vara beredd att sträcka fram en hand i alla lägen, se folk i ögonen, nicka ett hej eller bara prata. Säga något inledande och sedan snurrar det på. Att vara beredd att hjälpa och inte heller vara blyg att be om hjälp.

I fredags bevistade jag också den årliga sammankomsten i Pörkenäs för oss radiovänner. Där behövs inga formaliteter utan vi känner varandra ganska bra och har åtminstone ett stort gemensamt intresse, radio. Låter det mossigt? Kanske det men det finns många andra mera sällsynta och konstiga passioner.

En av deltagarna i träffen hade i mars gjort en tre veckor lång road trip i Chile och Argentina tillsammans med sin svåger. 8000 km blev bilfärden och mycket fick de se och uppleva. Han visade bilder på datorn och berättade livfullt och humoristiskt om resans strapatser och höjdpunkter.

Han är en av dessa människor som har lätt för att prata och hålla låda. Han är inte heller blyg utan en del av resans framgång var att få kontakt med locals och att improvisera. Speciellt bra hjälp fick de av polisen och inte råkade de heller ut för någon hotfull och farlig situation trots att de åkte omkring i många små, okända hålor. Kanske ren tur men han har vana efter att ha besökt området flera gånger tidigare och även klarar spanska hyfsat. Receptet är att vara öppen, ta kontakt med folk – de flesta bits inte – och att bjuda på sig själv. Inte minst det sista är viktigt!

Solnedgång vid Pörkenäs i fredags. Vackert men lite kyligt i vinden.

Hellnäs sund halv ett på natten när jag åkte hem efter träffen.

Jordgubbar är ett måste på skärgårdsmarknaden på Österö.

Likaså fisk i olika former.

Eller varför inte en vindsnurra till trädgården? Äkta hantverk skulle jag tro.

Vedkorg behövs helt säkert på landsbygden för oss alla som eldar med ved.

Inte riktigt lika  mycket folk som ifjol. Kanske beroende på att Vörådagarna snott en del folk? Men alla såg ut att trivas!

En måltid

När jag igår besökte skärgårdsmarknaden fick jag med mig hem en påse strömming. Min kusin som är fiskare hade försäljning ur en stor behållare på bilsläpet och åtgång verkade det vara. Först var jag tveksam att ta med strömming hem eftersom jag inte tidigare stekt strömming men med goda råd på vägen och med lite snålvatten i mungiporna så följde till sist 23 strömmingar med i bagaget. Jag tycker nämligen om strömming i dess olika varianter: saltad, stekt, rökt, som rullader. Surströmming har jag också provat men är ännu inte den av mig mest uppskattade.  Kanske i rätt sällskap och under rätta förhållanden.

Strömmingen är en god och lättlagad fisk. Rensningen gick på några sekunder per fisk och att steka tog inte heller lång stund. Jag vände strömmingen i mjöl, vitpeppar och salt och stekte några minuter på varje sida. Det blev jättegott och tillsammans med blomkål och oliver så blev det en riktigt mättande söndagsmiddag. Kusin berättade att han i sommar håvat in över 40 ton strömming men det mesta går till djurfoder. Det är synd med tanke på hur många munnar det skulle mätta i svältdrabbade länder.

Förresten, hur länge kan mjöl hålla sig innan det blir otjänligt? Tydligen ganska länge för när ätit och sovit en tupplur så städade jag bort och upptäckte då att mjölpåsens bäst-före-datum var 5 april 2004. Tydligen använder jag inte speciell mycket mjöl till såser och sådant för påsen har stått i skåpet alla dessa år och såg inte det minsta dåligt ut, gav inte heller någon konstig bismak. Överlever gör jag nog även denna gång.

Oliverna inköptes idag på gågatan i provinshuvudstaden där ett antal utländska försäljare hade sina stånd med mat och delikatesser av olika slag. Det var mest franska och italienska produkter. Sister Jane köpte en påse spanska churros och visst var de goda men kalorimängden torde vara i överkant på dessa godsaker. Flera stånd med kakor, kex, bakverk och godsaker fanns också men jag är inte någon stor konsument av dessa livsmedel. Nej, istället blev det ett fat med stekt strömming som fick mina smaklökar att jubla. Jag tror att det blir fler måltider med strömming under semestern, stekt, som böckling eller kanske jag skulle våga mig på att göra strömmingsrullader. De är också jättegoda.

010mod
Här inhandlades oliver som fanns i en mängd blandningar och varianter.
013mod
Lite sugen på italienska korvar var jag också men med tanke på att kylskåpet för tillfället är välfyllt så avstod jag. Jag kastar nästan ingen mat alls och då gäller det att handla med förstånd.

Fina fisken

Så har jag idag ätit rökt sik  som söndagsmiddag, donerad av svåger. Det är en hel del arbete med att få sådan läckerhet på bordet om man skall göra allt själv. Först ut på fjärden, är man motoriserad åker man snöskoter, annars får man gå. Väl ute på de öppna isvidderna med blåst och kyla gäller det att bestämma sig för ett bra fångstställe, hugga vakar med jämna mellanrum och dra ut näten under isen. Ett nog så barskt arbete.

Sedan är det att masa sig hemåt tomhänt och vänta ett dygn eller flera innan man åter söker sig ut till bragderna i hopp om en eller annan fisk till grytan. Har man otur finns det inget eller bara skräpfisk i näten men med lite flax får man så det räcker och blir över. Då får man släpa hem fångsten men därmed är inte allt klart. Rensning vidtages och sedan beror det på vilken metod man väljer för att tillreda fisken.

Svåger valde att röka de sikar han fick, en syssla som tog nästan hela dagen påstod han. Först skulle ugnen rengöras och varmeldas, sedan skulle fiskarna placeras i ugnen och när de väl var färdigrökta skulle de ligga i saltlake innan de äntligen var klara för matbordet. Mycket arbete för ett mål mat. Låt vara att det är en delikatess med egenhändigt rökt sik, men med tanke på tiden som åtgick hade det kanske varit billigare med köpefisk. Det kan man inte säga till en fiskare, då fnyser han åt landkrabban som kommer med sådana korkade tankar.

Själv fiskar jag sällan. Två nät har jag och fiskeavgiften betalar jag varje år men att få näten i sjön är det svårare med. Det är åratal sedan jag senast fiskat med egna nät trots att jag bor i skärgården. Det gör andra som kommer långväga ifrån med kastspö och nät. Något som jag har svårt att förstå är de som inte äter upp den fisk de får utan hivar upp fisken, beundrar och mäter den innan den åter släpps tillbaka till sitt rätta element. De måste nog vara de s.k. sportfiskarna.

Med kännedom om livsvillkoren förr i världen för skärgårdsbefolkningen var det ett hårt arbete att försörja stora barnaskaror. Då kom fisket väl till pass, både som föda och som inkomst. Den tiden var det inte tal om att slänga tillbaka fullvärdig fisk. Det är kanske därför jag förundrar mig över vissa sportfiskare som ser fisket mest som en fritidsaktivitet och inte som en födkrok. Visst får de fiska men de borde äta upp den fisk de får! Jag har väl ett lite gammeldags tänkesätt inombords, kan tänka.

Fina fisken var det idag på bordet och ett Stort Tack till fiskaren som delade med sig!

Som omväxling till alla fina matbilder som många bloggar bjuder på visar jag vad som är kvar efter en god måltid. Kanske inte så vackert men sådan blev verkligheten för fina fisken efter mitt skrovmål.

Något på gång

Jag vill kort upplysa er om att mitt hälsotillstånd signalerar en annalkande förkylning. Kraxig hals och slem är denna gång tecknen på denna åkomma. Inte alls synkroniserad med morgondagens bråda händelser. Jag hoppas verkligen inte att jag blir förkyld, det är liksom inte tid för sådant nu.

En av småhövdingarna kom imorse tillbaka från semester i Thailand och han hade minsann fått känna på magsjuka. Två dagar med krampande mage och dyr semestertid tillbringad på toaletten. Värre än salmonellan som han har haft en gång i tiden, påstod han. Det var nog en fiskrätt som ställde till det, menade han.

Ikväll kom en dam och knackade dörr och ville sälja rökt lax. Tyvärr var jag just då upptagen men senare ångrade jag att jag inte tog mig tid att handla en liten bit. Det hade varit gott och magen hade säkert klarat av lokalproducerad fisk från grannbyn. Jag får ta igen det imorgon för då blir det matturer i triss. Det gäller då att äta med måtta så att inte sista måltiden står en upp i halsen.

Tupp med mage av plåt, klarar alla maskar den kommer åt.