Missade kontakter och slumpen här i livet
Efter att ha ätit fisk i två dagar får det imorgon bli något annat. Igår besökte jag skärgårdsmarknaden på Österö och då åt jag laxsoppa samt köpte med mig hem både rökt sik och lax. Gott, nyttigt och lokalproducerat. Kusin som är fiskare i byn fick även i år bli min leverantör.
De mesta av det ätbara som såldes i de olika stånden var närproducerat som sig bör på en lokal sommarmarknad. Skärgårdsmuséet fick också ett besök. Annars var det mest att mingla runt och hoppas på att få träffa någon bekant för att växla några ord med.
Jag såg ett sällskap som jag är släkt med men som jag inte var 100 procent säker på om de var de jag trodde. De är av yngre generationer men kvinnfolket i den släkten har alla samma lättigenkännliga ögon så jag kan vid närmare eftertanke inte haft fel. Tyvärr kom jag mig inte för att ta kontakt vilket jag ångrar efteråt. Som jag skrivit tidigare någon gång, jag ångrar mera det jag inte gjort än det jag gjort.
Samma är det med fotograferandet. Ser man en fin vy under bilfärd snabbt blixtra förbi, tvärnita! Tillfället kommer kanske aldrig igen. Jag brukar annars inte ha svårt för att ta kontakt och prata med folk men många gånger handlar det om rena tillfälligheter och korta ögonblick som det gäller att ta vara på.
Livet i stort är ju annars många gånger resultatet av slump, lyckträff eller en himla otur. Tänk om jag dröjt kvar en minut till, vem hade jag då träffat, kanske min käresta? Eller, tänk om jag startat en minut tidigare, hade jag då kunnat undvika en trafikolycka, blivit vegetarian eller fått en annan yrkesbana?
Spekulera kan man alltid. Dock tror jag det mycket handlar om att vara öppen och positiv, att vara beredd att sträcka fram en hand i alla lägen, se folk i ögonen, nicka ett hej eller bara prata. Säga något inledande och sedan snurrar det på. Att vara beredd att hjälpa och inte heller vara blyg att be om hjälp.
I fredags bevistade jag också den årliga sammankomsten i Pörkenäs för oss radiovänner. Där behövs inga formaliteter utan vi känner varandra ganska bra och har åtminstone ett stort gemensamt intresse, radio. Låter det mossigt? Kanske det men det finns många andra mera sällsynta och konstiga passioner.
En av deltagarna i träffen hade i mars gjort en tre veckor lång road trip i Chile och Argentina tillsammans med sin svåger. 8000 km blev bilfärden och mycket fick de se och uppleva. Han visade bilder på datorn och berättade livfullt och humoristiskt om resans strapatser och höjdpunkter.
Han är en av dessa människor som har lätt för att prata och hålla låda. Han är inte heller blyg utan en del av resans framgång var att få kontakt med locals och att improvisera. Speciellt bra hjälp fick de av polisen och inte råkade de heller ut för någon hotfull och farlig situation trots att de åkte omkring i många små, okända hålor. Kanske ren tur men han har vana efter att ha besökt området flera gånger tidigare och även klarar spanska hyfsat. Receptet är att vara öppen, ta kontakt med folk – de flesta bits inte – och att bjuda på sig själv. Inte minst det sista är viktigt!
Solnedgång vid Pörkenäs i fredags. Vackert men lite kyligt i vinden.
Hellnäs sund halv ett på natten när jag åkte hem efter träffen.
Jordgubbar är ett måste på skärgårdsmarknaden på Österö.
Likaså fisk i olika former.
Eller varför inte en vindsnurra till trädgården? Äkta hantverk skulle jag tro.
Vedkorg behövs helt säkert på landsbygden för oss alla som eldar med ved.
Inte riktigt lika mycket folk som ifjol. Kanske beroende på att Vörådagarna snott en del folk? Men alla såg ut att trivas!
Du kanske också gillar
7 kommentarer
Erik Forsling
Glöm inte den bisarra trädgårdstomten, Där har du en trogen vän, om inte han också ger sig ut på jorden-runtresa. Du borde verkligen se ”Amelie från Montmartre”. Jag lovar, den är värd att se. En både visuellt som känslomässigt bra film – om en god människa. Spontan till sättet är ett underbetyg för den uppfinningsrika Amelie. Slumpar och lyckträffar finns det också gott om inom dessa ramar. Jag ler numera lite när jag hör ordet slump, det gör jag nästan alltid. Det kommer sig av när jag introducerade ordet ”slump” för en ung vitrysk attackkvinna här förleden.
PJ
Visst har jag sett ”Amelie från Montmartre”! Faktiskt en av de filmer som jag har på DVD. En bra film vill jag minnas även om trädgårdstomtarna inte just nu dyker upp i kontoret. Det betyder att jag borde se om filmen. Det skall jag skriva upp. hi hi
Attackkvinna? Det låter intressant!
Erik Forsling
Se om filmen – och se än fler filmer av Jean-Pierre Jeunet (och tidigare med kollegan Marc Caro). De är alla sagolika – i alla sagoordets aspekter. Den mycket unga ryska attackkvinnan visste jag skulle fresta din nyfikenhet, med min avslutning ovan. Vilken skitstövel jag är. Men se det som en hämnd för när du en gång kastade ut kroken för mig.
D. var en av de sista jag tog avsked av idag, vid strålskydds korridorlucka, när jag efter en tvåveckors revision (särskrivning?) lämnade in mina attiraljer. Sedan spred sig uppgifterna, Igelgrundets hotellkort, ID-handlingar, elektroniska passerkoder, skåpnyckel. Hela bygget är genomkontrollerat. Så måste det vara. När man är i fram-och-tillbaka- branschen vet man sällan vilka man återser.
PJ
Utan att få närmare upplysning om denna attackkvinna får jag nöja mig med att kommentera särskrivningens vara eller icke-vara i ovanstående kommentar.
Delikat! Kan det vara så att båda är gångbara? Dock vet jag att följande formulering skall särskrivas: ”…när jag efter två veckors revision….”. Eller kan man också skriva tvåveckorsrevision? Alltså en revision som kallas så. Ungefär som ”slutrevision”. Däremot anser jag att man inte kan skriva ”…efter en två veckors revision…”
Erik Forsling
Nu spökar du allt med mig! Och fakta kommer. Attackkvinnan är en mycket ung ryska, som jag av diskretion inte vill flagga för ytterligare efter detta. Hon är yngre än mina tre åldrande barn, men ändå vuxen och högre graderad än jag inom strålskyddet. Vi blev för några år sedan bekanta någonstans i betongkulvertarna på ett av kraftverken. Attacken bestod helt enkelt i att jag följande år inte ville vara den där sunkiga gubben, typ, ”kan inte farbror få en kram” (fy fan) utan jag sträckte fram handen när vi möttes på en solhet parkering. Hon nonchalerade totalt min utsträckta hand och gav mig kramen – den bästa och vackraste av alla kramar, därför att den är en hälsning med ren vänlighet som budskap – ingenting mer. Vi har alla vår rätt att bygga upp förväntningar. Ett scenario där mottagaren får fria tyglar. Vem vet vad en rysk attackkvinna är? Man måste få retas, annars blir det bara trök.
Jag blev onekligen lite tjurig när just spörsmålet par excellens blev avstavat, när jag publicerade. Ett resonemang om särskrivningar här ovan. Jag tänkte mig att en tvåveckors revision (särskrivning?) skulle kontrastera mot en tvåveckorsrevision. Enligt mig är båda acceptabla. Vad gäller dina tankar kring en två veckors revision så borde det bli något i stil med en två veckor lång revision.
PJ
Ah, jag förstår. Diskretion är en hederssak men retades gjorde du lite.
Ja, den sista meningen i särskrivandets djungel är fullt gångbar. Lång var nyckeln till en begriplighet i detta fall.
Erik Forsling
All kunskaps väg är lång – och ofta mödosam.