Mitt liv med djuren

Ibland får jag frågan varför jag inte har något husdjur, katt eller hund, till exempel. Ofta svarar jag att mitt hus ligger så nära landsvägen att eventuella husdjur riskerar att bli överkörda. Fast det är bara en del av sanningen. Resten torde vara att jag är lite bekväm av mig. Jag är av den bestämda uppfattningen att ett husdjur, om det så är katt, hund, ödla eller en get så fordrar de en del omsorg och framför allt en viss mänsklig kontakt. Lite vänskap och pajning som vi säger här i Österbotten. Jag är helt enkelt rädd att jag inte har tillräckligt tålamod i långa loppet.

Sedan har jag tillgång till husdjur ändå så jag får min dos likväl. Blir jag riktigt kattsjuk besöker jag sister Jane och där finns hela tre kattor att gosa med. Två innekatter och en rebell som gör som den vill.  Ibland är jag också kattvakt när de är borta på resa så då får jag se till att de överlever några dagar eller ett par veckor.

Min niece Christina har också ett litet charmtroll till hund. En nätt liten sak som lystrar till namnet Doris. Rätt ofta får jag träffa Doris.  Rasen har jag glömt bort.

Mina grannar på andra sidan skogsbacken har både katt och hund. Även där får jag ibland sköta Giisa, lapphunden, trind och tillgiven. Helst klättrar hon innanför skjortan. Katten Maja är mera svårflörtad och klarar sig själv i nästan alla väder. Ofta ser jag henne på besök runt mina hus i jakt på möss och sorkar. Det tackar jag för. – Hennes mor Lisa försvann i våras och har troligtvis gått till de sälla jaktmarkerna.

Ja visst, så har jag fåren i hagar alldeles nära hela sommaren. De har vant sig vid mig och ofta kommer de springandes i flock när de ser mig. De är både kloka och dumma. Ibland har de en räv på besök i hagen. Den bryr de sig inte om. Den har vistats här sedan sensommaren och smyger runt om buskarna.

För att inte tala om alla fåglar som kajor, kråkor och skator som troget flyger sin rond varje morgonen. Kajorna i skorstenarna har jag dock sluppit, det får jag tacka högre makter för! Till och med svalorna har i år varit ytterst skonsamma mot Bettan och få lortar har hamnat på hennes ömtåliga lack. Hädangångna Brunte hade betydligt svårare att värja sig.

Ibland får jag också skymt av älg och hjort, vad mera kan jag begära? Det skulle då vara en varg men de verkar hålla sig borta från byn.

Det bästa har jag sparat till sist och det är Nelli från den lyckliga staden som kom på besök igår. Husse och matte är på resa så då får hon komma hit och förgylla min tillvaro. Även här har jag glömt vilken ras men maken till snäll och lustig hund får man leta efter. ”Hon förstår allt, men hon kan inte prata” säger matte. Ungefär som mina kunskaper i finska då. Ha, ha. Fast Nelli förstår mycket men kan inte prata, jag förstår lite och kan prata lite. Så det jämnar ut sig.

Så vad säger ni, har jag inte fullt upp med djuren? Inte behöver jag skaffa husdjur när jag kan snylta på andra och vilda djur finns runt knuten.

Tyst och stilla sov Nelli hela natten i stolen utan ett knyst.

En bild med mobilen. De vågade sig inte riktigt fram till stängslet i morse när Nelli och jag hälsade på. Bästa att avvakta lite.

 

Djuren och jag

Denna helg har jag varit tillsynsman över djuren. Och fodervärd. Fodervärd låter fint men exakt vad det betyder vet jag inte. Jag har i alla fall gett djuren mat.

Min granne fåraherden med familj har i helgen befunnit sig på annan ort och då fick jag uppdraget att se till deras djur.

Hönsen höll sig helt stilla men de levde. Inte ens tuppen gol vilket var ovanligt. Här var det inte mycket att göra. Baggarna tittade frågande på mig när jag kom till deras hage på utsidan deras kasern. Fast det är vinter så går de ändå gärna till utsidan för att få frisk luft. Inomhus var det ordnat på förhand så där var det inte heller mycket att göra.

I stora fårhuset var det däremot ett liv utan dess like. Så fort de hörde att jag var på kommande satte de igång med sitt bräkande. En mångstämmig kör uppfyllde rymden med blandade läten så långt från Sankta Lucia man kan komma. Som ett upproriskt dagis. Här var det lite jobb att göra. Jag drog fram hö och fyllde deras foderrännor. Vart efter de fick något att tugga på så tystnade oljudet och jag kunde åter höra mina egna tankar. Nu blev det ett envetet tuggande som om de aldrig fått mat tidigare. Maten tystar mun kan man lugnt säga.  Nöjda såg de ut att vara och ägnade mig inte en blick därefter.

Sen skulle katten Lisa ha mat och jag fyllde skålen. Lisa såg jag inte till mera än en kort skymt när hon försvann in under huset. Hunden Giisa skulle ha sin motionsrunda och vi tog en tur mot byn. Först var det glatt och på språng men när vi sedan vände och gick hemåt då blev det väldigt segt och allt skulle det nosas på; allt för att dra ut på tiden. De är inte dumma, husdjuren.  Nåja, hem kom vi och skildes gjorde vi, jag och djuren, till gälla skall av Giisa. Hon är otroligt sällskapssjuk.

Jag vandrade hem genom den vintriga skogsbacken. Men vänta, även småfåglarna, ekorrarna och alla möjliga stora flygare skulle också ha mat. Jag fyllde som sist på med nötter och solrosfrön i fågelbrädet hemma hos mig samt kastade några nävar på marken till ekorrarna. Annars klättrar de in i fågelbrädan och förser sig medan småfåglarna får vänta och se om det alls blir något kvar till dem.

En stund senare kom Lisa på besök under fågelbrädet. Kanske för att se om det gick att överraska någon ouppmärksam talgmes? Då fick jag en bild också av henne om ej i bästa kvalité. Det får duga. Giisa gjorde sig i inte på bild denna gång, det blev bara suddigt. Det tar vi en annan gång.

Höns
Hönsen beundrade mest utsikten genom fönstret.
Får
Här kommer baggarna nyvakna ur halmen,  nyfikna på vem jag är.
Får
Mat, mat, var är maten?
Får
Sen blev allt frid och fröjd. Och tyst!
Vinterskog
Hemåt jag gick i morgonstund…
Vinter i Oxkangar PJ
…för att mata fåglarna
Lisa
Ha, där fångade jag dig allt på bild lilla Lisa!

Den vilda och den sömnige

Min granne fåraherden och hans familj har varit på resa och jag har då haft uppdraget att se till hund och katterna tre. Hunden Giisa, en lapphund, kallar jag den vilda för hon är så entusiastisk att hon kunde krypa in under skinnet på en om det gått. Hon hoppar och kastar sig på golvet så det är stört omöjligt att koppla henne för en promenad eller cykeltur. I ren glädje, skulle jag säga. Kan ibland bli lite jobbigt innan hon fått springa av sig.

Motsatsen är katten Joulukka som jag skrivit om tidigare en gång. Det är en pensionärskatt på 18 år som är raka motsatsen till Giisa. Han sover mest här och där. När han vaknar till liv kollar han sömnigt omkring sig och raglar iväg till matskålen eller ett annat ställe att sova på. Att han är gammal syns men fortfarande finns det lite go i honom. Giisa var lite störig och hade svårt att sitta stilla men det fixade Joulukka men en rejäl fräsning och skuttade iväg med fart. Den ungdomen, den ungdomen tänkte han säkert i sitt stilla sinne fast Giisa inte mera är någon valp. Mor åtminstone en gång vad jag minns.

Tidigare har folk inte fått röra Joulukka men nu går det bra att klia honom lätt bakom örat och han verkar känna igen mig. Kul, för han är på något sätt sympatisk med sitt sega gammelmansliv. Joulukka är finska och torde ha något med jultomten att göra. Kanske Julgubben på svenska?

Joulukka sover
Joulukka sover. Favoritsysselsättningen.
Joulukka vaken
Joulukka är vaken, fast det skulle man kanske inte tro.
giisa in move
Giisa kan inte konsten att posera på bild. Inte stilla en sekund.