De förlorades väg till bönehuset

Jag kom ikväll att tänka på en berättelse ur Bibeln. Lukas 15:4-5

”4. Om någon av er har hundra får och förlorar ett, lämnar han då inte de nittionio i öknen och går och söker efter det förlorade tills han hittar det? 5. Och när han har funnit det, blir han glad och lägger det på sina axlar.”

Jag har ikväll varit på fårjakt i byn. En tacka och två lamm hade behagat smita från sin hage och vandrade omkring i byn, än här, än där. Min granne fåraherden, som äger fåren, befann sig på långväga jobb och kunde  därför inte göra mycket åt saken. Svåger, jag och en annan bybo försökte göra en insats och fånga in rymlingarna men si det var inte det lättaste.

De hittades ute vid bysundet vid en sommarstuga, fridfullt betandes på en äng. Så långt allt väl men att bara lägga dem på våra axlar var inte att tänka på för när vi närmade oss blev de ytterst misstänksamma och skuttade snabbt iväg trots lock och pock med brödbitar och förtroliga lockrop. Nähepp, oss lurar ni inte tycktes de tänka och försvann ut i terrängen.

Dock lyckades svåger stänga in tackan vid ett uthus och kunde fånga henne i en buske med brännässlor. Bilen hämtades och benen bands på tackan så att hon inte skulle smita igen, vilket hon mer än gärna hade gjort. I stället lyftes hon in i skåpbilen.

Värre var det med lammen. De var ännu mera misstrogna än modern och skuttade snabbt iväg. Kom man nära gjorde de galanta hopp på närmare tre meters längd. Att fånga dessa raketer syntes omöjligt. Istället försökte vi med list. Bilen körde sakta iväg med bakdörren öppen så att de kunde se sin hulda moder liggandes i bilen, vilket till en början tycktes fungera. De följde efter bilen, om än med lite fördröjning och med mig som bakre fösare, ända tills vi kom till ett vägskäl. Naturligtvis svängde de av där in på ett sidospår. Att ta sig förbi dem var omöjligt, de förvann bara längre in på sidovägen.

Istället beslöt vi att köra hem tackan och se vad lammen tog sig till. Jag hämtade en cykel och när jag kom tillbaka var de båda lammen åter på byvägen. Sakta cyklade jag bakom dem om styrde dem i rätt riktning mot hemgården även om de gjorde flera försök till utflykter. Jag fick dem över landsvägen men sedan blev det åter ett sidospår för de två rymmarna. Här beslöt vi avbryta kvällens operation.

Som avslutning föste jag in de båda lammen på bönehusets tomt och lämnade dem där i förhoppningsvis trygg vård under vår Herres vakande öga. Det var då jag kom att tänka på bibelverserna ovan citerade. På något sätt symboliskt. Vad passade bättre än att de förlorade lammen kom till bönehuset för hemgården ligger bara ett par hundra meter bort och kanske de hör sin mor och de andra fåren och tar sitt förnuft till fånga och kilar hem under natten så att vi vikarierande fåraherdar får glädja oss, som det står i Bibeln. Vi får hoppas det för annars får de söka skydd under natten vid gudshuset.

Sånt är livet på landet!

Edit: Så här dagen efter kan vi konstatera att lammen klarade natten trots frånvaro av sin mor. De sökte sig vidare till en av de andra fårhagarna och där lyfte en annan granne in de båda rymlingarna.

Fårjakt
Här hittades de tre rymlingarna. Eller rättare sagt, Christer upptäckte dem här. Bilderna är tagna med mobilkameran på håll så kvalitén är inte den bästa.
Fårjakt
Här var det slut på mamma Bääs rymning. Hemtransport i skåpvagn. De två telningarna syns framför bilen.
Fårjakt vid Betel i Oxkangar
Detta var det sista vi såg av lammen ikväll. Hoppas inte räven tar dem.
Annonser

9 thoughts on “De förlorades väg till bönehuset”

  1. Förlåt att detta blev oförskämt långt. Ligger lågt en kompensatorisk månad

    Tänkte än en gång skåda ”Mulholland Drive”, uppenbarligen nu på topp i en kritikerrankning av filmer. Minns så väl en urgammal rubrik från en bittisk papperstidning: ”Nice film, if you can get it”. Och det är en mycket bra film – att begripa den får man knåpa en hel del med. Innehållet är lika svårfångat som ”dina” lamm. Och nu börjar vi närma oss pudelns kärna, som Goethe formulerar sig. Vi i Gamla Familjen hade ju också en mindre fårbesättning. Rymningsbenägenhet förekom, men det gick ofta att enkelt föra in dem i ursprungsfållan. Lite extra pinsamt var det dock när någon betande tacka fick avbrytas i sin ekologiska gärning, och hemföras efter betande bland gravstenarna på granngårds kyrkogård. Individen hade väl hoppat över den låga muren mellan Torslunda gård och Fröslunda kyrka – där två av mina barn är bokförda som födda.

    Men det var inte det jag skulle skriva om, din fårhistoria fick mig dock att associera till en gång, för länge sedan, då jag blev benämnd hästkarl. Jag av alla! Jag vet ingenting om hästar, och jag är rädd för dem.

    Vi, Gamla Familjen, och en exotisk tonårig skönhet från de södra förorterna, var på väg från Avesta tillbaka till Botkyrka, eller om det skulle övernattas i Nåstuna. Oväsentligt. Några mil efter Sala möttes vi av skenande hästar, ett sto, ett föl och en grålle. En uppenbar trafikfara. Kära K. körde, och själv var jag brutalt bakfull i baksätet. Det knixades framåt, sakta och etappvis, eftersom hästarna skenade fram och tillbaka. En avtagsväg indikerade tydligt varifrån de sluppit ut. Resten i färdriktningen var ren svensk taiga, blandad med inslag av lövträd. Efter en viss löplängd vände trion åter, om och om igen – repetitivt. Vårt fordon bromsade in, liksom ett större antal andra ekipage, i båda färdriktningarna. Ja, minsann, där stod vi, medan ett obemannat kavalleri nötte asfalten fram och åter.

    Herre je, min dådkraft är oftast inte stor, och definitivt inte då. Bakis kravlade jag mig ut ur Lillskodan, men av någon anledning kopplade jag väl in någon sorts tankepaket, och bakluckan öppnades, medan Christa, den unga förortskvinnan, glatt utbrast att: ”Nu märks det att man är på Landet!”.

    I bakluckan har jag alltid en del relevant nödutrustning. Jag tog ut en sådan där ”fjädrande” bogserlina, med kokar i båda ändar. Herr Son, redan då en välbyggd wannabecirkusakrobat gavs den ena kroken, jag tog den andra. Nu gäller det. Har man inte skitit full sig förr, så gör man det väl nu. ”Vi går”, sade jag, med sikte på avtagsvägen, som troligtvis också varit den ursprungliga flyktvägen. Plötsligt hade jag blivit befälhavare över ett företag vars utgång jag inte ens kunde gissa. Herr Son och jag gick nästan skuldra vid skuldra, med den händigt elastiska avspärrningsanordningen hängande mellan oss.

    Hästarna vände vid avtagsvägen i vår färdriktning, vilket stärkte mig i tron att det var därifrån de egentligen lupit ut. I full karriär satte de av mot oss, men min mor, innan hon blev salig mor, har intalat mig att en häst trampar aldrig ner en människa [här är då krig och annat fanstyg undantaget]. Jag har redan skrivit att jag är rädd för hästar, stora, starka och med gigantiska tänder, men i det här fallet var jag fullkomligt lugn – en trio stormade emot oss mitt på vägen; mitt på vägen promenerade också jag och Herr Son. Alla bilar stod stilla. Den framstormande trion, precis som på en spännande film, vek av på varsin sida om oss. Tack Morsan!

    Min primitiva idé var att det var bättre att ta dem på tillbakavägen, närmare avtagsvägen = grusväg. Akrobaten in spe och undertecknad traskade vidare. Helst ville jag väl vomera. Tanken var att de skulle följa tidigare mönster och vända som förr. Krakarna var såklart panikslagna, och inte blev det bättre av att ett hästekipage parkerade, egentligen efter att redan ha passerat kriszonen. Hästägare tror sig väl vara experter, men de gjorde ingen nytta, rymlingarna blev bara mer agiterade, eftersom de inte är dumma – de kände av det främmande inslaget.

    Jag hade gjort mig till befälhavare över ett tvåmansföretag, som jag inte begrep mig på. Jag måste leverera, och nu bejakades mina förutsägelser. Hovarna var på retur, de klapprade allt högre. ”Vänta”, sade jag. Man hör när något är tillräckligt nära. Närmare, närmare, högre högre. Men jag var lugn. ”Hästar trampar inte ner människor”, gick som ett mantra i mitt arma plågade huvud. Vi vände oss inte om, men när klappret var tillräckligt nära, sade jag: ”Nu”.

    Herr Son gick till höger, och jag till vänster, linan sträcktes, hela vägbredden var spärrat – och miraklet inträffade. Allt tystnade. Som av en händelse var det sonen som fick fölet på sin lott. Grållen stod i vägdiket, och jag sneglade vettskrämd in i ett vackert brunt, men gigantiskt, vänsteröga på ett sto. Hela hästen var vacker, men vaffan, sååå nära. Stora tänder har de också. ”Ta henne”, sade jag, innan jag själv vågade. Kära K. blev trafikpolis, och i ett dike sprang en ägarinna till det tidigare nämnda hästekipaget och delade ut klokheter. ”Skit på dig”, tänkte jag. Jag spyr snart. ”Varför hämtade du inte in dem själv då?” I Samma veva kom en äldre sjavig gubbe, med sällskap längs grusvägen. Han var glad och tacksam över att det fanns sådana hästkarlar. Jodu gubbe. Tänk om du visste …

    Vi grubblade över grållen, men den gamle sade att om vi tog stoet och fölet, skulle grållen komma automatiskt. Sådan var seden. När bilarna började rulla igen, och vi ledde in de praktfulla djuren till deras egentliga revir, tänkte jag bara, att vägen är fri igen, och jag vill bara lägga omkull detta vackra sto vid avtagsvägen – och sova mot hennes varma modersmage tills i morgon.

    Det blev dock till att återuppta Skodafärden tillbaka till någon form av civilasition. Men de vackra bruna ögonen har jag aldrig glömt. Jag har sett dem igen, men i helt annat sammanhang – och inte hos en häst då. Hos en tiggare.

    Kära K. sade efteråt att hon var stolt över oss, inte så vanligt i vårt gamla förhållande, vad gäller undertecknad då. Och unga urbana Christa fick sig en rejäl rural upplevelse.

    Mycket jag här, men jag var nog den som också var mest rädd. Hade bara turen att en gnutta innovationskraft flöt in mellan de utdunstande alkoholresterna. Och jag fick bli hjälte. Det är synneligen sällsynt.

    Gilla

    1. Det var en berättelse om livet på landet som slog min fårjakt med hästlängder! Både vad gäller formulerandets konst och innehåll. Synd att jag inte filmade när lammen gjorde sina rusningar och bjöd på 3-metershopp. Det hade piggat upp min historia. Rena baletten.

      Gilla

      1. Jodå! Jag tror dig, vi hade ju får när den äldste var lillkille. Jag vet vilka krumsprång de kan utföra. Och det går att se släktdrag också. Vi hade en tacka som var lite speciell, Heidi, tror jag att hon hette. Och ett av hennes lamm var en riktig rackarbuse. Efter utsläppet från fårhuset på våren var det nästan självklart vem som skulle vara först med nosen på elstängslet.

        Plötsligt kom ett lamm som skjutet ur en kanon bort från stängslet. Kära K. och jag såg på varandra och log. Vad var annat att vänta. Och ibland kunde de där nykläckta stå helt stilla på marken, bara för att sedan från stillastående skutta rakt upp i luften. Ofta, än i denna dag saknar jag de s.k. fårskallarna, eller helt enkelt skallarna, som vi så oempatiskt benämnde dem.

        Gilla

  2. Nu lovar jag att inte störa mer, under lång tid, men jag råkade faktiskt finna artikeln jag nämnde i början av min hästdrapa – det trodde jag aldrig! Däremot trodde jag mig veta att det var aktningsvärda The Guardian som publicerade. Och så sant. Om du ids – tillbaka till 2002, och en topprankad film, som jag sett många gånger.
    https://www.theguardian.com/culture/2002/jan/17/artsfeatures.davidlynch

    I filmer av Lynch förekommer många förlorade individer, för att återknyta till din egen rubrik. I dessa filmer förekommer också metemorfoser, som i Lost Highway, och just Mulholland Drive. Men jag hoppas verkligen att du har lyckats med lammjakten – där lär knappast bogserlinor var till nytta! Eller så har Lynch stigit in på arenan och låtit ännu en metamorfos genomgås, så att de små gulliga ulliga numera är brunstiga älgar – då är det bara att hålla i hatten och löpa.

    Har du inget bättre för dig, och vill se en bra film – leta fram den högt rankade Mulholland Drive. Den är ofta mycket vacker, ofta cyniskt brutal, ibland också dråplig, som när torpeden skjuter städerskan i baken – genom väggen. Vänta dig bara inte att lyckas komma ut med en analys av det obegripliga. Silencio.

    Gilla

    1. Ånej, inte stör du, bara skriv som du tycker!

      Efter att ha läst artikeln blir väl också jag tvungen att se filmen, även om jag inte är någon stor filmkonsument. Det verkar vara en film med många bottnar. En klassiker. Den finns på YouTube och skall tittas i höstmörkret vid tillfälle.

      Lammjakten slutade lyckligt eftersom de sökte sig till en annan hage där en hjälpsam granne lyfte in dem till sina anförvanter. Bogserlina kom inte till användning även om vi band benen på tackan för att hon skulle hålla sig stilla under färden. Förr i världen när det var vanligt att får fördes ut till holmar i skärgården under sommaren så skulle de samlas ihop på höstkanten och föras hem. Det var ett stort jippo med många duster. Gamla slipsar kom då till användning för de var starka, mjuka och skadade inte benen på fåren som kanske ett vanligt rep hade gjort.

      Gilla

  3. Vilka festliga historier om ”livet på landet” ni beskriver både du och Erik. Visst har jag också jagat både kor och hästar på villovägar. En gång på ko-jakt, fastnade jag på ett taggtrådsstängsel och rev upp ett stort sår på låret. Har kvar ett praktfullt ärr än i denna dag. En annan gång hade våra hästar rymt till grannens lockande rödklöveräng. De följde med hem väldigt frivilligt, de var proppstinna på rödklöver. Den ena hästen fick sedan världens kolik och skulle säkert ha kolat vippen om inte jag knådat magen på den travat runt med den i flera timmar. Där traskade jag runt och grät för jag trodde hästen skulle dö. Det gjorde den inte och inte lär den ha kopplat ihop koliken med rödklöverfrosseriet heller.

    Gilla

    1. Ja, det finns många historier om detta med djur på landsbygden och i jordbruket. Många minns man med ett litet leende men när det begav sig var det spring, mygg och svett. Och kanske ett och annat blodvite som i ditt fall. Djuren tyckte ibland att gräset var grönare på andra sidan staket, bokstavligt talat. Vad grannen tyckte var en annan sak men förmodligen blev det återbesök från den sidan vid något tillfälle.

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s