Andrum – konsten att njuta av det enkla
Där jag satt vid landsvägskanten, likt en annan Nils Utterman. Ni minns han token och spelmansfanten som figurerar i Gustaf Frödings visa ”Det var dans bort i vägen”? Dock utan bälgspel och förhoppningsvis vid sunda vätskor.
Vätska intogs i form av saft. Med djupa klunkar drog jag i mig en halv plastflaska. Jag var törstig, lite andfådd och svettig i den soliga dagen. Just så som det brukade vara på höbärgningen förr i världen när mycket av arbetet gjordes för hand på slåtterängen. Solen stekte, hödammet kliade i skinnet, man var trött och framför allt törstig. Jag var i mina första tonår.
Då, när det var som jobbigast och man helst velat lämna allt arbete och bara sticka iväg till första bästa simstrand, då hände det sig att mor kom med filten och kaffekorgen. Det vankades vila i skuggan, vatten, i bästa fall saft eller svagdricka. Ofta också kaffe och smörgås. Så skön den vilan var! Inget annat likt.
Att få sätta sig i skuggan av ladan, någon stor sten eller buske och bara få dricka sig otörstig. Vilken njutning! Och sedan lägga sig i gräset och titta uppåt mot det blå, alla ullmolnen och en och annan svala som kilade förbi. Höra vinden, lärkan i skyn och prasslet i gräset. Var det månne en ödla? En humla surrade.
Och när hela familjen pustat ut serverades kaffe och smörgås, ofta med lördagskorv som sovel. Naturligtvis också en och annan bullaskiva och kanske Mariekex? Var det gott ställt i börsen kunde det bli lemonad. Pratet handlade mest om hur mycket man skulle hinna för dagen, kanske lovades regn? Styrkta återgick vi till arbetet. – Så var det ännu på 1960-talet och en liten bit in på 70-talet för många småbrukare.
Det var detta jag tänkte på häromdagen när jag satt med min saftflaska och tog en paus i arbetet med röjsågen. Skuggan från en större buske gav svalka, saften smaka utmärkt, lärkan drillade i skyn och jag kände sommarens dofter i näsan. Häggen håller på att slå ut. Så enkelt men ack så skönt att få vila sig lite efter ett pass med den vrålande röjsågen! Jag bara satt och tittade, njöt av arbetet jag gjort. Andrum. Kan man kalla det kvalitétstid? Jag tror det.
De två senaste dagarna har jag hållit på med mitt projekt: snygga till byn! Åtminstone något närmast mitt hem. Buskar växte längs landsvägsdiket och på ett område mitt på åkern började åter videbuskarna få höjd. Bästa att göra något innan de blir för stora och skrymmande och gräset växer för högt. Sagt och gjort, jag satte igång med mitt buskröjande och nu är det klart. Så bra det blev, öppna landskap! I varje fall en bit.
Buskar är Österbottens gissel. Videbuskar växer så det knakar oberoende om det är en kall och våt sommar eller en regnfattig. Speciellt längs diken och på gammal, obrukad åkermark och tegar. Så trist att se dessa buskar ta över. Vägverket slåttar vägrenen en gång per sommar men längre bort från körbanan blir det mera sällan. Buskeriet frodas och förfular byar och bygd. Det borde göras mera på sina ställen för att hålla landskapet öppet och buskfritt! Det är ett sisyfosarbete, jag vet. Jag har haft mina buskprojekt.
Får är bra på att hålla marker och glömda lägdor buskfria. Och snart kommer de!
Bäst hade varit med före- och efterbild men så här ser det ut efter slutfört arbete. Buskarna väck ur landsvägsdiket.
Full fart framåt Pålle! Hästen är död men kusken och höräfsan finns kvar. Borde gå att sätta i arbete omgående.
Sommaren 1978 när mor Svea och jag ännu höll på med höbärgningen i Päran. Då var jordbruket i övrigt borta; jag tror vi sålde höet. Den tiden bodde jag i Malmö så höbärgningen var ett semesterprojekt.
Räck upp handen alla som varit med om gammal, hederlig höbärgning med högaffel, handräfsa och häst! Att kunna störa och göra en ”kopa” hörde också till.
37 kommentarer
Designern
. . . räcker upp handen 👍
Per
Duktigt så!
hasse
Me too…
Per
Ja, skulle tro det!
Sister Jane d.y.
Jo, det hade sin charm, höbärgningen. Tycker jag nu i efterhand, då var det mera ett måste men visst var det roligt att arbeit i lag. Då såg man resultatet av sitt arbete rent konkret, det gör man inte så ofta idag. Endast en cirkel med grönt, gult eller rött i datorn, det är färgen som avgör…..
Per
Då var det ofta ett tvång, något som måste göras. Men pauserna var fina, de minns jag.
Att arbeit i lag (samarbete/talko) har egentligen aldrig varit mitt kall. Jag arbetar hellre ensam. Som nu med buskröjningen.
Aha, som med höbärgningen då? Först är gräset grönt, sedan blir det gult. Blir det rött, då är något fel.
Bernella Westman
Men så roligt att se ett foto på Svea och fotomodellen som står bredvid. Så lik dina systrar på denna bild, särskilt R-M i Nykabi. Jodå nog har man varit med och både störat och hässjat hö. Ser pappa framför mig än när han ställde sig i dörröppningen tidigt på morgonen och hojtade ” Stig in åpp no, vi ska ut å höibärg , e val räin i mårron. Och mitt flaskuppfödda får Mia fick alltid hänga med, lydig som en hund utom när hon smet in till Kyttlandi och åt upp Siris blommor. Sen bar det av till butiken för att köpa limonad och grisar, det var tider det som aldrig kommer igen.
Per
Jo, bara glada miner på fotot. Själv kan jag inte se någon likhet med mina systrar. Kanske det är det långa håret?
Se där, en till som räckte upp handen! Vi är nog några stycken kvar fortfarande som gjort detta hantverk, höbärgning på gamla sättet. Då var det störar och hässjor, nu blir det vita bollar som täcker fälten.
Ha, ha, jag hade gärna sett när fåret Mia gjorde besök till Kyttlandet. Siri blev kanske inte så glad? Att det sedan fortsatte till butiken och köpte limonad och grisar var än märkvärdigare. Ett företagsamt får!
Bernella Westman
Förresten, har du haft besök av kungen? Jag ser ju att det är han som sitter på höräfsan. MEN VAR ÄR SILVIA???!!!
Per
Kungen? Kalle Kustaa? Ha,ha… Silvia letar kanske efter hästen som rymt? Fast den är ju dö.
I unga dar fanns det faktiskt folk som tyckte jag liknade kungen men det såg inte jag. Lika lite som att jag skulle likna mina systrar. Jag måste kanske putsa glasen?
Annepauline
Nostalgi, nostalgi! Tänk att jag tyckte aldrig det var tråkigt att höbärga. Mina skolkamrater cyklade iväg på simskola och kom och frågade om jag inte skulle följa med. Nähä då, jag selade på Prinssin ( vår ardenner ) och satte mig på hästräfsan och det var jag så himla nöjd med. Ibland blev jag väckt mitt i natten, regn hotade och vi måste ut och snabbt störa hö som låg på marken. Det enda som jag tyckte var lite tråkigt var att räfsa med handräfsan från dikesrenar. Men då kunde jag hitta mogna åkerbär. Vilken lycka! Jag tyckte verkligen om att bärga hö. Från början till slut. – Vilken fin bild på din mor och dig. Blommig sommarklänning har din mor och en sjalett knuten i nacken. Hade alla bondmoror sjalett om huvudet knuten i nacken? Jag hade det själv när jag handmjölkade kossorna. Jag är nog bonde i själ och hjärta men det är inte så mycket charm över bondlivet i dag.
Förresten, åkerbär, vi kallade åkerbär vilkona. Känner någon annan igen det? Åkerbär försvann ju helt i och med all täckdikning och spovarna blev utan dikesrenar att bygga bo på.
Per
Jag blev utan tvekan lite nostalgisk där under min paus. Upplevde sommaren så starkt just då.
Då är du född under den lyckliga stjärnan att du fått uppleva riktigt höbärgning! Och till på köpet tyckte om det. Kanske det också fanns ett visst hästintresse bakom? Ni hade ju Prinssin. Visst hade det sina fina stunder men nog var det också mycket slit och släp. Och svett.
Bäst tyckte jag om doften av nyslaget gräs. Så gott det luktade! Själv minns jag inte att jag skulle ha slåttat med häst, däremot med traktor. Men på hästräfsan har jag suttit och trampat ur, som det hette.
Sjalett minns jag inte att huvudbonaden kallades. Däremot huvudduk. Men det är väl samma.
Vilkona känner jag inte till men det finns kanske andra läsare som gör? Smulton kunde man också hitta, så gott!
Kalvskitobär? Något du känner till? Röda bär på buskar, ganska smaklösa.
Erika
Nog minns jag hemma på landet med morföräldrar,r och allt hö som både
skulle vändas, torkas och till sist stacka, därefter köras hem med häst och vagn
och upp på höskullen. Vi barn fick åka med morfar hem till gården. Det var varmt
klibbigt och väldigt svettigt. När morfar sa att vi skulle vända hö i Stora Norrängen
visste vi hur lång tid det skulle tar. Det vändes inte en gång, utan minst en
gång till. Sedan skulle det stackas. Förr fick man hjälpa till om man ville eller ej.
Nu så här lång tid efteråt så visst var det en idyll, himlen var alltid blå, solen
alltid lika gul och strålande. Kaffekorgen lika välkomnande som alltid. Saft till
oss halvvuxna barn och kaffe till de andra, samt bullar och smörgås.
Idag ligger gården tyst och stilla men, fortfarande i släktens ägo. Det har varit
liv och rörelser under många generationer. En älskad mormor-morfar som sedan
länge är borta, minnen finns kvar och, ibland kan jag få tårar i ögonen vid tanken
hur fort åren gick från då till nu. Inget är bestående, vi människor finns här på
jorden en kort tid, under den tiden gör vi det bästa vi kan av våra liv. Inget av det
går i repris, det är endast tv-program.
Per
Rena Bullerbyminnen? Eller fanns det egentligen så mycket höbärgning i Bullerbyn? Tycker inte att jag minns så.
Men dina minnen är äkta och levande. Det fanns ett antal moment som skulle göras innan höskörden var bärgad under tak. Och kom en regnskur fick man börja om igen. – Vi hade ingen höskulle men det fanns på andra gårdar. Bl.a. hos mormor och morfar.
Stora Norrängen, finns den kvar? Jag menar själva namnet. Ofta hade olika ägor och lägdor namn, idag är det kanske mest nummer och koder? Det vore värdefullt att alla dessa åkernamn bevaras och upptecknas. Vi hade åker och äng i Päran och Lindåkern. Ett tidevarv också i Kålax men då var jag ganska liten. Dit åkte vi med båt! Jag tillhör nog den ganska exklusiva skara som fått uppleva höbärgning när båt användes som transportmedel dit.
Ja, tiden går och vi får följa med om vi vill eller inte. Allt är förgängligt! Carpe diem är en klyscha men visst ligger det något i det. Dagen kommer inte tillbaka.
Erika
Stora och lilla Norrängen finns kvar, kanske krympt en aning på alla håll
och kanter men, kvar finns den, likaså Stora/lilla Hacket, för inte tala om
Madarna en annan benämning på en åker iallafall därifrån jag kommer.
Minns morfar hur han slog halmen med en lie nere på ( Madarna)
som det kallades, på just den åkern. Mormor och jag satte samman halmen
som binds samman till s.k. nekar som ställs mot varandra på åkern.
Vill minnas att detta var något som gjordes i Augusti. Kommer ihåg solen
som alltid i den månaden står i ett speciellt läge på himlen.
Som sagt åkrarna finns kvar men en aning mindre i omfång. När jag
som vuxen var ner dit en sommar så var Stora Norrängen inte lika
stor som förr, då tyckte vi barn den var enorm i storlek.
Önskar jag kunde vrida tiden tillbaka om så bara för en enda dag,
hur fint skulle inte det kännas.
Per
Fina namn allihopa, dessa åkernamn. Ofta finns ett grundnamn som ha flera tilläggsnamn: stora, lilla, norra, södra och så vidare. I vår by har vi t.ex. Norråkern och Söderåkern.
Ibland kan det finnas namn vars ursprung är helt omöjliga att förklara.
Vissa märkliga namn kan finnas på flera olika ställen vilket då skulle tyda på att de är mycket gamla nanmformer.
Madarna hittar jag på ett ställe nära Strömsnäsbruk i södra Småland.
Era nekar är förmodligen våra kärvar. När de ställdes mot varandra blev det något som vi kallade ”schylar”. Förmodligen ett dialektord.
Hepp, hepp, ordet schyl finns faktiskt i Svenska Akademins Ordbok men stavas skyl.
Nek finns också där och till och med som verb: att neka men då inte i betydelsen förneka utan att binda kärvar/nekar.
Kul att hitta sådana ord!
Erik Forsling
Vilken underbar kommentar!
Annepauline
Kalvskitobären, ja, hehe, jag har ett minne av att man blev så konstigt sträv på tungan när man åt dem. Och smultron som man trädde på timotejstrån! Men kallade ni åkerbär för åkerbär?
Nog sa man huvudduk när jag tänker efter. Jag kom bara inte på det ordet nu.
Jag kan inte komma på en enda gång att jag tyckte höbärgningen var jobbig. Tung, javisst, väldigt svettig mellan varven, javisst, men inte jobbig på det sättet att jag hade velat komma undan eller slippa vara med.
Ett stort hästintresse fanns förstås. Jag pratade med Prinssin och jag lovar dig att han förstod precis varenda ord jag sa. Jag sa aldrig ”ptroo” jag sa nånting i stil med ”stann nö Prinssin” eller ”nö stannar vi” och så stannade han direkt. Sa jag: ”nö gaar vi heim” så gick han hem utan vidare åthävor.
Per
Ja, jag tror det, åkerbär.
Ni måste ha haft en väldigt förståndig häst. Den förstod till och med svenska.
De flesta hästar som fanns på gårdarna visst nog vad som gällde. Och de hittade hem. Det talas om kuskar som somnat på lasset men hem kom de på något sätt. Det såg hästen till.
På många gårdar var det en sorgens dag när gamla hästens dagar var förbi och slaktbilen kom. En djurambulans fanns visst också.
Wesber
Kalvskitobärin minns jag, lätt att förväxla med röda vinbär. Sjalettin knöt mor min alltid på sig när hon gick för att mjölka men däremot har jag aldrig hört talas om vilkona, kan inte heller minnas att vi åt åkerbär. Men jag minns att vi åt häggbär tills munnen klibbade igen, vad jag inte förstår nu är att det aldrig finns några bär på häggarna efter blomning. Är det någon annan som ätit häggbär eller minns jag o syrran så fel. !!!???
Per
Jag minns också att vi åt häggbär men de var kanske inte de mest eftertraktade bären. Lite udda smak och med en stor kärna innerst. Jag skall hålla extra utkik efter häggbär i år för att se om de finns och hur de smakar.
Som barn åt vi nästan allt som fanns i naturen men röksvampen hade vi stor respekt för. Först var de vita, de fick man inte äta, sedan blev de bruna och då kom de rök ur dem. Röken skulle vara farlig för ögonen. Man kunde bli blind om man fick röksvampens rök i ögonen. Trodde vi.
Annepauline
Hoppsan, nu blandade jag ihop kalvskitobär med häggbär. Det var av häggbären som man blev så där konstigt sträv i munnen när man åt dem. Och nej, jag har inte sett till ett häggbär sen jag åt häggbär i Finland. Hur i hela friden kommer det sig? Jag har en jättestor hägg precis utanför där jag bor nu men aldrig att det varit ett enda bär på den. Förklara det den som kan. Jag brukar aldrig orka slå upp och söka på ord men nu hittade jag att vilkon är en finlandism för åkerbär. Åkerbären växte i dikesrenar, ceriseröda blommor och bären liknar hallon men blev mörkt röda och liksom genomskinliga när de var mogna. Så söta och så goda så man blev helt salig! Det finns ibland en trädgårdsvariant av åkerbär att köpa i handelsträdgårdar men dels är de svåra att få att växa och dels blir bären inte alls lika goda som de ”äkta”.
Per
Kalvskitobär var ganska lena i smaken, smakade nästan ingenting så det var nog häggbär du menade. De har en något sträv smak.
Ok, vilkon finns! Då var det inte bara en mycket lokal variant. Men jag har som sagt inte hört det ordet. Man lär så länge man lever. Dikesrenar är ett minne blott på många åkrar och därmed försvann också mången växtplats för vissa blommor och växter.
Förresten, jordgetingar var ett elände när vi höll på med höbärgningen. Helt plötsligt kunde man få en hel svärm ring öronen när man satt i godan ro på höräfsan. Då gälle de att mana på Pålle så man snabbt kom bort och märka upp stället med en videkvist så man visste var boet fanns.
Wesber
Men så skönt att det är flera som ätit häggbär. Säger man till folk nu att man åt häggbär när man var liten så svarar dom alltid ”men häggar har inga bär” 🤔 😯 🤔
Per
Nu gäller det att hålla utkik efter häggbär denna sommar! Få se vem som först hittar ett häggbär? Det sätts på Instagram som bevis!
hasse
Åkerbär…vitittjona po rein vöörodialekt…vill jag påstå…me 100 % säkerhet.
Ps. blommar vid bommen till villavägen idag.
Per
Vitittjona är det första gången jag hört men jag tvivlar inte, säkert gångbart i Vörå.
Fint, det skall jag kolla idag. Kanske bommen börjar stå öppen nu också, det är ju sommar! 🙂
E
Åkerbär heter vitikko(na) åtminstone här norrut. Säkert släkt med vitittjona… 🙂
annepauline
Linné sa på sin tid att åkerbär är Europas godaste bär. Jag skulle säga världens godaste bär. Inte för att jag smakat alla bär i världen men jag har svårt att tänka mig något godare. Kul att läsa att de kallas så olika men ändå med namn som påminner om varandra.
Per
Kärt bär har många namn…
hasse
Bommen öppen från midsommar till villaavslutningen.
Per
Aha, jag trodde det var sommarmånaderna…
annepauline
Jag kan inte låta bli att dela med mig av en rolig historia:
Hon: Jag har varit otrogen.
Han: Jag också.
Hon: Hahaa, 1:a april!
Han: 5:te november.
Per
Ha, ha den var kul…. jag får svara med en kortis
– Har din bror hämtat sig från chocken han fick när hans fru rymde?
– Ja då, nu har han lugnat ner sig, men i början var han alldeles vild av glädje.
Wesber
Vitikkona har jag faktiskt hört nu när jag tänker efter. Och när alla andra berättar roliga saker så ska jag berätta en rolig grej som en dement farbror sa på ett boende där jag jobbade för 10 år sen. Han reste sig plötsligt upp vid matbordet o sa att han ville hålla en bergspredikan för oss. Såhär löd hans tolkning ” och Jesus sade till sina lärjungar : smörj era cyklar och gå upp till Oljeberget så kommer jag efter på moped ”.
Per
Ja, det var ett överraskande budskap. Först skulle cyklarna smörjas men ändå inte användas eftersom de skulle gå upp på berget.
Nästan som en dröm.
annepauline
Haha, vilka historier! Wesber, jag antar att farbrorn förlängde era liv med många år. Ni som hörde hans bergspredikan fick säkert många goda skratt både där på plats och en lång tid efteråt. Det var en riktigt fyndig bergspredikan farbrorn kom med. Hur fyndig förstod han förmodligen inte ens själv.