Resor

Regn och rusk

Det blev som jag befarat:  regn mest hela dagen. Uppe på Stekenjokk till och med storm och i vindbyarna närmare 30 m/s. Jag öppnade inte ens dörren och försökte ta mig ut utan de få bilder jag tog på Stekenjokk var från läsidan av Bettan med nedrullat sidofönster. Så denna resas höjdpunkt, både händelsemässigt och som altitud, blev något av en besvikelse. Jag som hade fantiserat om en liten vandring. Fast jag fick se och känna på de enorma krafter som vinden och regnet kan skapa. Bettan stod och gungade lätt. Kanske man till och med kan säga att stormen Aila är vardagsmat där uppe? Å andra sidan kan det vara helt bedårande vackert när det är finväder.

Frukosten på Hotell Vilhelmina avåts solo allena. Inte en enda kotte syntes till. Bra PJ, där höll du distansen med beröm och följandes alla pilar och instruktioner till punkt och pricka. Lunch intogs i Klimpfjäll. Köttfärslimpa, tre tjocka skivor, med sås och potatis. En stockholmska serverade.

Middag blev det ikväll på Pilgrimshotellet i Gäddede där jag beställde något enkelt, tänkte jag. Pannbiff fanns bland det billigaste på menyn så då slog jag till med det trots att jag tidigare på dagen ätit köttfärslimpa. Något lätt och lagom men ack så jag bedrog mig. Två stora pannbiffar med tillhörande småpotatis och god sås. Med den principen att alltid äta upp det som finns på tallriken så försvann även dess bamsebiffar med den påföljden att jag blev sprängmätt. Jo, jo, inte kommer jag att svälta ihjäl på denna resa.

Just nu befinner jag mig längst bort och imorgon får jag vända fören mot kusten och sakta närma mig Holmsund. Men först skall jag ändå uppleva ett och annat får vi hoppas. Förhoppningsvis blir vädret bättre imorgon.

Edit: Jag får rätta något i ovan skrivna redan nu. Enligt Västerbottens-Kuriren så var medelvinden idag på Stekenjokk 35 m/s och det är väldigt mycket.

Bettan och jag styrde upp på Stalon-berget i Stalon för att få en liten utsikt över trakten. Som synes regntunga skyar men då gick det ännu att ta bilder.

Men också vacker och fint en bit längre in i Kultsjödalen. Skurarna kom och gick.

Och naturligtvis Trappstegsforsen som jag sett ett flertal gånger tidigare men som alltid pockar på uppmärksamhet.

Uppe på Stekenjokk fanns det gott om flöden på grund av det myckna regnet.

Och naturligtvis måste också en och annan ren spanas in. Ser ni den lilla flocken till höger med sex renar? Till vänster finns också några men de är svårare att se.

Tydligen så gjorde jag också en sväng in till Norge. Eftersom jag hade gott om tid så spanade jag runt kring Gäddede och norska gränsen finns nära till. Där var det en kalabalik utan like, ne hej, där ljög vittnet. Lugnt och stilla men ett SMS fick jag som påstod att jag borde vara i karantän i 10 dagar så då smet jag snabbt ut från Norge. Hur kunde de veta att jag rullat 10 meter på norska sidan av gränsen? Kanske fanns där kamera eller så kände telefonen av det? –  Huruvida karantänen i Norge är frivillig eller obligatorisk känner jag inte till.

Enligt norska FHI (19.9) måste man från vissa områden i Sverige vara i 10 dagars karantän och Jämtland är ett sådant område men inte Västerbotten, Västernorrland och Norrbotten. Därifrån får man resa fritt till Norge. Samma för Finland förutom Södra Savolax. Ja, ja, mycket skall man då hålla reda på. Det som är sant idag kan vara falskt i morgon. Sådana är tiderna!

6 kommentarer

  • Wesber

    Men oj så vackra foton du har knäppt ändå fast det var så dåligt väder.Men hur kunde dom veta att du kom in på norska sidan,man är då övervakad överallt. Snart törs man knappt gå in i skogen för att ” pinkulera” förrän det kommer ett sms om att det är förbjudet. Oj och voj.

    • Per

      Jag kollade inte noga men någon kamera såg jag inte men den fanns kanske gömd i någon buske. Troligtvis var det via telefonen. Jo, alltid är det någon/något som vet var vi är och telefonen är den stora skvallerbyttan.

  • Erik Forsling

    Hej P.J.

    Jag har länge tänkt att skicka dig tre tuffa kvinnor, och nu gör jag det. Jag hittade inte kanalen jag tänkte använda mig av. Så det får bli bloggen. En snubbe, charmerande person, kommer också till tals på slutet. Jag börjar med Samantha Fish och hennes fyrsträngade cigarrlådegitarr. Hon vet hur man gör för att rocka loss. Och är det dessutom filmat på Don Odells Legends båtnar det för kvalitet. En svartlkädd Samantha Fish i högklackat och med wa-wapedal är guld. Hon vet hur man gör för att underhålla. Och Go Go Ray på trummor är bara bättre. Tyvärr har hon inte det här bandet kvar längre.

    Nästa vidunderliga kvinna är Emel Mathloudi och hennes trio på en annan av mina favoritkanaler, KEXP, och det är t.o.m. min favoritvärd som möter henne här. Jag personligen tycker att hela konserten är magnifik. Men bäst är nog hennes avslutande soloframträdande med en halvakustisk elgura. Sången som en gång startade den tunisiska revolutionen. Världen är full av paradoxer, men Emel berättar så bra. Och världen är så full av kraftfulla kvinnor som tycks sakna rädsla. Och även Emel klär i högklackat och golvreglage. https://www.youtube.com/watch?v=RweO4jokjMY

    • Per

      Tackar för tipsen! De får vi kolla upp hemmavid. Just nu är ljud- och skärmresurserna inte sådana att de ger dina tips rättvisa. Samantha Fish och Emel Mathloudi. Då väntar jag på den tredje!

  • Annepauline

    Ödsligt landskap men ack, så vackert. Otur med vädret, när det blåser 35m/s är det ingen höjdare att vistas ute. Haha, du får allt skynda dig hem så att du inte blir kallad till karantän i Norge. Man går inte säker någonstans i dessa Corona tider.

    • Per

      Jag vet inte om det blåste så hårt just när jag var där men vinden kändes rejält i bilen. De renar jag såg betade i små dalar och skrevor så de var kanske delvis skyddade för den värsta vinden.
      Jag skyndar långsamt, än finns saker att se under min färd.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Translate blog »