Böcker

En klokbok

Jag har nyligen läst boken ”Om konsten att läsa och skriva” av Olof Lagercranz. En märklig bok om ej speciellt omfångsrik så rymmer den mycket visdom. Inte bara om skrivande, vi får också stifta bekantskap med många författare som han hänvisar till. Inte för att jag närmare känner denna Olof, även om han var en kulturpersonlighet, men boken gjorde intryck på mig. En klokbok på flera sätt!

Han var beläst, språkkunnig men också dyslektiker.

Jag tänker inte gräva djupare i hans person utan i stället plocka ut några citat ur boken som jag tycker är bra.

”De människor vi möter i böcker liknar de levande. De talar som vi, andas som vi, gråter och skrattar som vi. Men sträcker vi ut armarna för att omfamna dem griper vi i tomma luften” – Visst är det så, de är som levande men så fort vi läst boken färdig är de borta efter en kort tid. Eller är det vissa som vi minns bättre, de som verkligen betyder något, medan dussinlitteraturens befolkning glömmer vi?

”Två av seklets litterära superhjältar, Marcel Proust och James Joyce, förbrukar allt syre själva. Ingen förmår läsa mer än en liten bit i taget av På spaning efter den tid som flytt eller Odyssevs utan att få kvävningssymptom. Dessa två har tagit livet av den gammaldags berättarkonsten och dess gemenskap. Kommentatorerna är fler än de som orkar igenom” – Absolut, det är min erfarenhet. Jag är glad att jag får det bekräftat. Jag läser långsamt och tar om en hel del. Och jo, även Odyssevs har jag läst men ”På spaning…” är nog i en klass för sig.

”Är det bra att läsa? Ingen förnekar värdet av sådan läsning som ökar vår kunskap. Men skönlitteraturen, som det här är frågan om, gör den oss bättre? Kan man lita mer på folk som läser än på dem som inte gör det?” – Kanske, det är i alla fall min förhoppning men samtidigt vill jag inte vara naiv, världen är full av bedrägeri.

”En extrem form av omläsning är att lära sig utantill. Det har jag ägnat mig åt hela livet. Jag är lika full av dikter, vilka snurrar i mitt medvetande i samma stund jag låter dem komma, som en bikupa är fylld av bin” – Det jag gillar med detta är Lagercranz själv, att han var så beläst och kunnig. Liknelsen med bikupan är fascinerande. Tänk att kunna så mycket utantill. Är det mödan värt att lära sig utantill och varför? Ja, om någon vill höra och diskutera, annars är det bortkastad tid.

”Kan man lära sig skriva? Jag förmodar det. Kanske kan man lika litet tala om en medfödd skrivarförmåga som om en medfödd talang att snickra stolar. Övning, arbete, är här som på varje område den enda säkra metoden.” – Trösterikt! Fast somliga har nog begåvning utöver det vanliga, det är min åsikt. Han fortsätter några rader senare med en annan sanning: ”Det är på rytmen det kommer an. En svåråtkomlig inre organisation! En språkets andning!”

”Samuel Butler, den engelske diktaren, har två råd att ge. Det ena lyder: – Fråga dig, hur det du skrivit kommer att te sig om hundra år. Det andra: – Läs högt för dig själv, tydligt och långsamt. Då avslöjar texten sina brister” – Här citerar han själv Samuel Butler men ack så sant. Jag brukar själv läsa högt det jag skrivit om det är en speciellt viktig text. En enkel, kanske arbetsam men effektiv metod för att förbättra texten. Så gör jag inte när jag skrivit ett blogginlägg. I stället rättar jag efteråt, ibland flera dagar efteråt. Därför kan det finnas fel i den första versionen som jag förhoppningsvis hittar och kan rätta.

Med dessa citat och bifogade kommentarer vill jag väcka intresse för denna bok. Så mycket intressant finns i detta alster och dessutom är den lättläst. Men det är ingen äventyrsroman utan en bok om skrivandet och läsandet, om att reflektera över det man läser, råd till den skrivande. Låna den, eller gör som jag, klicka hem den som e-bok och läs den på mobilen eller plattan. Dyr var den inte heller, 5,80 europenningar.

Annars har jag tre vanliga böcker (pappersformat) i pipelinen nästa vecka.
”Skugga och svalka” av Quynh Tran, en ny stjärna på bokhimlen, med rötter i Jakobstad men nu boende i Malmö.
”Stöld” av Ann-Helén Laestadius, en bok från Sápmi som jag fått mig rekommenderad från flera håll.
”Big Sur” av Jack Kerouac, en klassiker.

Någon som läst ”Om konsten att läsa och skriva” eller någon av de böcker jag beställt? Eller skall man rusa ut och ta vara det som finns kvar av vintern? För en riktig vinter har vi haft i år, det är då säkert!

Shakespeare and Company Paris

Vad passar bättre än en bild av berömda bokhandeln Shakespeare and Company i Paris från min resa 2011. Snart elva år sedan, åren rinner i väg.


Olof Lagercranz – Wikipedia

Om konsten att läsa och skriva – SkrivarSidan

4 kommentarer

  • E

    Hämtade i går Quynh Trans bok från biblioteket. Har fått vänta länge på min tur. Ska bli intressant att läsa den så snart som möljigt. Återkommer eventuellt med intryck senare.

    • Per

      Det får du gärna göra!
      Den första i mitt bokpaket som jag kommer att läsa är ”Stöld” eller ”Skugga och svalka”, beroende på vilken av dem som jag tror går fortast att läsa.

  • annepauline

    Igår startade årets stora bokrea här. Jag gick förbi Akademibokhandeln och där var packat med folk. Intresset för ”pappersböcker” verkar fortfarande finnas kvar och corona restriktioner och coronasmitta är tydligen glömda.
    Författare finns det, hur många som helst. Man kan undra hur vissa skrifter blir utnämnda till odödliga mästerverk som till exempel Marcel Proust och hans På spaning… En bok som knappt någon orkar läsa, bara i små portioner om ens det. Är det som med kräftor, någon har fått för sig att de är fantastiska delikatesser och då hakar andra på antingen de tycker det eller inte. Haha, det där var inte snällt, att jämföra Marcel Proust storverk med kräftor. Själv är jag intresserad av boken ”Stöld”. Den kommer jag att köpa.

    • Per

      Men visst är bokrean på gång och jag som beställde ett litet paket förra veckan men då till fullt pris. Om jag bara hade tänkt mig för så hade jag kunnat tjäna någon slant. Det jag närmast tänker på är ”Stöld” av Ann-Helén Laestadius som jag såg är på rea.

      Förr i världen när jag bodde i Malmö så var jag en flitig bokreabesökare och bar hem kassar med billiga böcker. Då öppnade bokhandlarna klockan 12 på natten och det hände sig att jag hängde på låset tillsammans med många andra. Idag skulle jag inte göra så… tror jag.

      Jo, det är märkligt att vissa böcker blir odödliga, klassiker eller kalla det vad som helst medan andra försvinner i glömskans hav. Då måste de vara bra, eller hur? Eller så får de enormt mycket uppbackning av kritiker, historiker och finkulturen?

      Själv läser jag ”På spaning…” i små doser och varför? Kanske för att jag fascineras av hans förmåga att spinna vidare i ett resonemang med otaliga sidospår och detaljer i det oändliga som nyanserar och berikar en situation, person eller sammanhang och ofta i en och samma mening. Det finns liksom inget slut på hur många olika bottnar, synvinklar och aspekter det kan finnas på en sak eller situation.

      Jo men visst kan man jämföra Proust storverk med kräftor om man bara gör det tillräckligt raffinerat. Jag är säker på att han skulle ha levererat fem-tio tättskrivna sidor på just den jämförelsen. Den tanken du framför, ”…någon har fått för sig att de är fantastiska delikatesser och då hakar andra på antingen de tycker det eller inte” är intressant på många sätt. Är det för att vi ”följer hopen åt”, som salig far brukade säga, och då vår hop, den vi identifierar oss med, eller är det för att vi verkligen gillar kräftor? Själv blev jag inte kräftfrälst efter introduktionen i somras.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Translate blog »