Livet på landet

19:12, snart dags för nyheterna

Påsken är förbi och i morgon blir det åter vardag. Hur stor betydelse det nu har när jag är friherre? En stund i skogen har jag dock inbokat för morgondagen. Röjning på gång. Värme utlovas kommande vecka med temperaturer kring +20 C. Inte så lyckat med tanke på att det kan bli ganska svettigt och ovan som jag är kan det ta åtminstone en vecka innan jag får upp flåset. Fast bara nyttigt för konditionen. Med rätt blandning i saftflaskan blir det nog bra.

Påsken har bara rusat förbi, knappt så jag hunnit med. Jag hade tänkt mig en fotosafari men det hanns inte med så jag får leta bland tidigare år i mina arkiv om jag skall ha någon bild med. Idag blev det i alla fall ett litet kalas för en 40-åring. 40 år, tänk då är man mitt i livet, när man är som bäst. De flesta är fortfarande vid god vigör och har en samlad erfarenhet som gör en säker i sadeln.

Enligt min kalender är klockan 12 mitt på dagen när man fyller 40. Följaktligen är klockan 06 på morgonen när man fyller 20 år och vid fyllda 60 är klockan 18 på kvällen. Statistiskt borde man ha chans att leva till 80 och då är klockan midnatt, 24:00. Dags att gå och lägga sig! Med mina år borde jag befinna mig vid 19:12 på kvällen. Snart dags att titta på nyheterna på TV.

Samtidigt lever folk längre och många blir både 90 och äldre.  Min faster som dog för mera än sju år sedan blev 96 år och hon hade tankarna och pratet helt i ordning. Det handlar mycket om vilken kvalité på livet man har högt uppe i ålder. Motion och socialt umgänge är viktigt samtidigt som man också kan delta i livet och kivet efter förmåga. Att man har en plats och betydelse i samhället. – Hellre en pigg 90-åring än en försoffad 50-åring!

Jag kom att tänka på en roman av Torgny Lindgren, Hummelhonung. Två äldre bröder, som bodde avsides i varsin stuga och utan att träffa varandra, hatade varandra av hjärtans lust. Det var hatet som höll dem vid liv. Den som dog först hade förlorat och den som överlevde, om så bara med en dag, blev den som kunde dö nöjd. Också ett sätt att leva länge men utan glädje. Dock blev båda två lurande på konfekten.

Med tanke på att det är vår och att man bör ha en positiv syn på tillvaron har jag gjort om en strof av Höstvisan av Tove Jansson (text) och Erna Tauro (musik). Just nu är det den bästa tiden på året och som Jan Malmsjö sjöng, Vår bästa tid är nu!, oberoende av ålder – Det är som med kameran, den bästa kameran är den som är med.

Skynda dig älskade, skynda att älska
dagarna ljusna minut för minut
tänd våra ljus, det är nära till morgon
snart är den blommande sommarn här

Originaltexten finner ni här.

Dessa ljuvliga blomster strålade emot mig när jag kom hem ikväll. Årets upplaga.

Ifjol såg påskbrasan ut så här i Oravais hamn, den 31 mars. Påsken var då betydligt tidigare. Starten på brasan. Sedan tog den sig.

Påskbrasan vid Fladan i Oxkangar

Året före, 15 april 2017, såg byns påskbrasa ut så här när den väl fått fyr. Traktorn skulle inte eldas upp, om nu någon tror det. Det var min granne som tyckte att det behövdes lite hjälp och man tager vad man haver. Lillbrasan i förgrunden var till för korvgrillning enligt gamla hederliga metoden ”svärta din egen korv”. I år blev det inget sådant, hela Österbotten hade eldningsförbud. Nu siktar vi på Första Maj!

Hur blev din påsk?

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Translate blog »