Made in Sweden – textilindustrin som försvann

Idag tittade jag på ett program på SvT Play som för mig var intressant eftersom jag också i viss mån var delaktig i det som programmet handlar om. Programmet heter ”Made in Sweden – textilindustrin som försvann” och handlar om textilindustrin i Sverige, dess topp på 1950-talet och dess försvinnande med början redan på 70-talet och senare. Idag finns nästan ingen textilindustri kvar i Sverige och inte är det mycket bättre ställt i Finland. Det mesta av våra kläder är framställda i lågprisländer som ofta finns på andra sidan jordklotet.

Redan som 16-åring började jag inom textilindustrin och då i hemkommunen Oravais och Oravais Klädesfabrik som företaget hette den tiden. Idag finns det inte längre. Jag hamnade på trikåavdelningen med stickmaskiner vilket var ganska intressant och inte alls lika mycket oljud som i väveriet med det dån som där rådde. Jag jobbade en hel del med att ”programmera” in mönster från designavdelningen till maskinerna. Det gällde att vara noggrann, inget fel fick förekomma, och när det hände gällde det att lista ut var felet fanns och rätta till det. Ganska kul och klurigt men i grunden var det ett industrijobb.

Sedan blev det militärtjänstgöring och ytterligare 10 månaders arbete innan jag sökte mig till Textilinstitutet i Borås för att läsa trikåteknik. Det var en rolig tid. Allt var nytt och spännande, jag skulle klara mig själv, skaffa nya vänner och bekanta samt se till att studierna gick bra (jag ville ju inte slösa bort tiden och pengarna). Det var inte svårt att få kompisar, både svenska och framför allt från Norge. Idag har jag tyvärr ingen kontakt med dem alls. Jag utvecklade en egen studieteknik som jag också senare har haft stor nytta av och som gjorde att jag fick mycket goda vitsord. Jag lyckades stå på egna ben.

I utbildningen ingick också en hel del studiebesök på olika företag i Borås och Sjuhäradsbygden. Man fick se sig omkring och jag tror jag besökt de flesta textilföretag i det området. Jag stannade dock inte i Borås utan fick jobb på Eiser i Malmö vilket var en ny tid om vilket det finns mycket att skriva. Men textilindustrin var på väg bort och efter 6 år på Eiser lämnade jag textilindustrin för gott och ett år efter att jag slutade lades företaget ned.

I filmen är det framför allt kvinnor som kom till Sverige för att söka jobb på 50- och 60-talet. Själv hade jag jobb men ville testa på att jobba inom textil även i Sverige så därför stannade jag kvar dessa år för att skaffa erfarenhet och kunnande. Jag trivdes i Malmö och vill inte ha de åren ogjorda. Efter en runda på 80-talet i Finland återvände jag till Malmö 1987 men textilindustrin var borta och det blev annat jobb.

Jag känner igen mycket i filmen: företagen, sysalarna, textilmaskinerna, miljön, tidsstudier, förslitningsskadorna och människorna. De långa raderna när de stämplade ut för dagen. Jag minns den första dagen i Oravais när dagen var slut och det var dags att stämpla ut för första gången. En av byns kvinnor jobbade på samma ställe och visade hur stämplandet gick till och snabb i vändningarna stack jag kortet i klockan och fick en stämpel i förtid eftersom jag inte hajade att det var först halv fyra som vi skulle stämpla ut. Haha… nåja, det gick att rätta till och ganska snart fick jag min första lön i ett brunt kuvert som skulle sättas in på mitt bankkonto. Den tiden var det reda pengar i handen.

Som sagt, en intressant film om en industri som gett många människor arbete och försörjning, i Sverige och på andra håll i Norden. Utvecklingen, eller rättare sagt avvecklingen, var den samma men med viss tidsförskjutning mellan länderna. Från Sverige till Finland, baltstaterna och Portugal sedan därifrån längre bort. I Österbotten fanns Algots i Närpes och kanske också på något annat ställe i landskapet? Och ett spinneri fanns väl också någonstans?  Där sviker mig minnet. Tänk så länge sedan och ändå är det inom min livstid.

Här gick jag in genom porten till mitt första riktiga arbete på Oravais Klädesfabrik i början av 1970-talet. Skorstenen finns kvar än idag och nu förtiden finns företaget Mirka i lokaliteterna.
Lutande skorstenen i Oravais, kanske man kan tro, men icke, det är objektivet som spelar en ett spratt och som jag inte rättat till.

Några år senare började jag på Eiser och detta är åter en fabriksbyggnad, denna gång på Monbijougatan i Malmö. Två översta våningarna hyste trikåavdelningen, de två nedre våningarna var lager. I samma kvarter men mot Friisgatan fanns sysalarna och kontoret. Idag finns här diverse olika aktiviteter och företag men inget som har med textil att göra.

---

Made in Sweden – textilindustrin som försvann – SvT Play där programmet tyvärr bara går att se i Sverige men programmet går också att se på  SVT2 söndagen den 15 maj kl 09:00-10:00. Bland annat Susanna Alakoski berättar och visst måste jag bara beställa hem hennes två böcker ”Bomullsängeln” och ”Londonflickan”.

Österbottniska Posten nr 14 1977 – En artikel på ISSUU från Österbottniska Posten ”De pusslar ihop modellerna för modenyheterna våren 1978!” där två av designavdelningens personer, Gun Andersson och Guy Rökman, från Oravais Textil (som företaget då hette) berättar om arbetet med nya kollektionen. Just Guy Rökman var den som inspirerade mig att söka till Textilinstitutet i Borås eftersom det inte fanns svenskspråkig utbildning inom det området i Finland. Artikeln går att zooma in och läsa i helskärm om man så vill.