Allehanda

En flottarfilm och minnen av bark och kåda

Men anledning av bilden på flottningsrännan som jag lade in som sist i förra inlägget kom jag att tänka på en film från Junsele-trakten som jag hittat på nätet. Den måste ni se; den visar en gången tid (början av 1960-talet) med strävsamma människor och säkert också ett farligt arbete om det ville sig. Filmen är så enkel och oförställd, utan effektsökeri, att jag blir rent nostalgisk trots att jag inte är från de trakterna eller har haft med flottning att göra.  Speciellt tycker jag om den lugna rösten (Åke Björqvist, Junsele) som allvarligt berättar om flottningen och människorna i filmen. Även dragspelsmusiken är den rätta för att skapa stämning i filmen.  Så nära naturen de arbetade och med hjälp av forsande vatten och stundom dynamit kunde de forsla virket långa sträckor på detta sätt.

Tyvärr hittade jag inte under min resa så mycket mera om flottning än denna ränna som säkert inte används mera med tanke på växtligheten i och kring rännan. Jag skulle tro att det mesta av flottningen upphörde på 1960-talet.

I våra trakter förekom inte flottning men nog virkeshantering och -transport på sjön. Som liten gosse minns jag bogserbåtarna som drog långa släp (grimmor brukade de också kallas) efter sig till Hellnäs och Långskärssund där lastbåtar brukade ligga och lasta virke för vidaretransport till utlandet. Långa stunder kunde man höra bogserbåtarnas malande ljud när de drog sina tunga släp förbi byn. Även bryggan på de större fartygen syntes över strandalarna när fartygen gled in mot Hellnäs sund.

Många i byn fick den tiden, på 1960-talet och tidigare, en stor del av sin inkomst från lastningen ombord på fartygen samt virkeshantering och – försäljning i allmänhet. Barkning av pappersved minns jag speciellt p.g.a. den friska doften från bark och kåda. Säkert höll jag i någon barkkniv och provade att barka någon klabb men förtjänst tror jag inte det blev, därtill var jag ännu för klen i armar och rygg.

Ett annat minne från den tiden var när jag fick följa med far och Sjömannis-Alfred som med motorbåt skulle skjutsa ett befäl ut till ett fartyg som låg i Långskärssund. Båtfärden i sig var kanske inte så märkvärdig men för en liten gosse var det något stort att se denna främmande person iklädd fin uniform med blanka knappar och skärmmössa. Framme vid båten reste sig skrovsidan så hög att man knappt förstod att någon kunde klättra upp på fartyget längs den lejdare som hängde på sidan. Allt var så stort och vidunderligt den tiden. Idag förundras man över annat, t.ex. en flottarfilm från 1960-talet.

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=6J1r9Qkin7A]

4 kommentarer

  • lagottocattleya

    Fint tidsdokument. Både till innehåll och form. Och tempo. Ibland önskar man sig tillbaka till barndomens lugn och ro, alla trygga människor och inte minst den sköna oförställdheten du talar om.

    Bara den oförsiktiga och omedelbara reaktionen jag hade över att filmen skulle vara såpass länge som 15 minuter drygt… innan man accepterar och kan komma till ro med att titta. Det är inte roligt att upptäcka att man fungerar på detta sätt numera. Trots att man motarbetar sådana reaktioner med varje fiber av sin kropp och varje uns av sunt förnuft.

    • Don PJ

      Det är naturligtvis så att känner man dessa personer eller vet vem dessa människor var, är filmen ännu intressantare. För den utomstående kan den kännas enahanda. Det är en räcka människor och samma stockar som flyter fram men den är ändå ett fint tidsdokument, som du skriver. Ja, så finns de små avvikelserna, som t.ex. hunden Skott, som ger små krusningar i det lugna flödet.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Translate blog »