En ny författare för mig, Arto Paasilinna

I morse läste jag ut den sista av min tre Arto Paasilinna-böcker. Eller rättare sagt, den ena är ljudbok som jag fått av en bekant och ävenledes  bloggläsare. De tre böckerna är ”De oanständiga profeterna i Tibet” (2014), ”hoppsan, jag är död!” (2001) och ”Den ljuva giftkokerskan” (1993). Jag menar mig därmed fått ett något så när grepp om Paasilinnas böcker om än begränsat.

Det är flera som rekommenderat AP och diger är hans produktion även om allt inte är översatt till svenska. Humor och fantasi präglar hans böcker och mången dråplig historia lyckas han framställa. Dock måste jag säga att AP inte fullt ut är min typ av författare. Det jag främst saknar är ett djupare sammanhang, det outtalade och förmågan att stilistiskt överraska. Men det är kanske denna typ av böcker inte till för?

Jag säger inte att AP är en dussinförfattare, nej långt ifrån, och jag läser gärna någon bok till av honom i framtiden men just nu är jag mätt på honom. Det som jag hängde upp mig på var vissa ologiska hopp i handlingen; jag tyckte det gick för lätt och utan närmare förklaring att föra handlingen framåt i vissa avsnitt. Eller vissa detaljer som jag inte  fick att stämma. T.ex. i den sista boken jag läste, De oanständiga profeterna i Tibet, där huvudpersonerna Lauri Lonkonen och Kalle Homanen fick behålla sina pass och sin bönekvarn när de befann sig i kinesisk fångenskap på ett kloster i Tibet. Och helt plötsligt var de ute ur klostret och på flykt till Indien med hjälp av Snömannen. På något sätt väntade jag mig att kineserna och Tibet skulle dyka upp i slutkapitlen på boken, vilket de inte gjorde, även om Dalai Lama fick ett kort gästspel på slutrakan. Låt vara att historierna är sanslösa skrönor och fantasifulla händelser men ändå.

Det jag gillar hos AP är just fantasin och märkliga människoöden, hans beskrivningar av platser och miljöer samt maten och dess uppdukning. En gourmet och kunnig på många områden borde han ha varit. Han dog ifjol 2018.

Av de tre böckerna gillar jag Den ljuva giftkokerskan bäst just för porträtten av Kauko Nysänen och hans kriminella kumpaner som terroriserar den sjuttiosjuåriga översteänkan Linnea Ravaska. Småskurkar som är dumskallar och kanske just därför förlorare i samhället och livet. Denna bok har gått som radioföljetong i Finlands rundradio någon gång för länge sedan och jag tycker mig ha ett svagt minne av att jag hört något enstaka avsnitt eftersom jag tyckte namnet Linnea Ravaska lät bekant. Denna bok var för övrigt den första ljudbok jag konsumerat.

Gillar jag ljudböcker? Tja, det går men helst läser jag i det klassiska formatet pappersböcker. Kanske bara ovana? Jag gjorde om de fem CD-skivorna till mp3-filer och kunde då lyssna via mobiltelefonen. Först tänkte jag lyssna med hörlurar anslutna till mobilen medan jag gick på mina promenader men det är inte så lyckat ur trafiksäkerhetssynvinkel. Jag hörde nämligen inte de bilar som kom bakifrån och var därmed inte lika uppmärksam på dem. Istället blev det så att jag satte mobilen i skjortfickan innanför vinterjackan och lyssnade via mobilens högtalare och det gick bra när det var lite mildare väder. Samtidigt är det också bra att avstå från all media medan jag är ute på mina promenader och bara njuta tystnaden, vinden, naturens och hembygdens ljud.

Bäst tror jag det blir att höra ljudböcker när jag jobbar med snön på gårdstunet vintertid eller med gräsklippningen på sommaren. Samtidigt finns det en enorm mängd musik, poddar och radioprogram som borde avlyssnas under dessa arbetspass. Ack ja, livet är tyvärr alltför kort för att hinna lyssna på allt.

I morse påbörjade jag också läsningen av nästa bok, nämligen ”Nåden har ingen lag” av Torgny Lindgren. Egentligen är det fyra böcker inom samma pärmar och därmed en liten tegelsten. Inte så bra att hantera när jag ligger i sängen och läser men inledningen började bra. Gubben Hadar som finns i inledningen (Hummelhonung) borgar för en fortsättning i min stil.

Inskannad pärmbild. Kanske nästa bok av Arto Paasilinna borde bli den omtalade ”Harens år”?  Fast det får dröja lite.

Här gick jag på enslig väg och lyssnade på ”De oanständiga profeterna i Tibet”.

Kraschen – som kommer förr eller senare

Igår morse gick inte min gamla dator från 2011 att starta. Bios startade men sedan hände inget mera. En grå och fullständigt tom skärm visades trots att jag många gånger gjorde omstart och knackade både här och där för att få igång den. Den har ibland det senaste året visat liknande ”jånor” men har efter diverse lirkande ändå gått igång. Så det var inte direkt någon överraskning. Jag var beredd med en ny dator att ta i bruk.

Ändå kom det olämpligt och jag får instämma med Arto Paasilinna i hans bok ”Hoppsan, jag är död!”, som jag började läsa igår, där han inleder med meningen: ”Min död kom som en fullständig överraskning för mig”. Sådant är livet, döden är oundviklig och vi vet om det, ändå kommer den ofta med bestörtning och som en kalldusch. Så är också livet för en dator, förr eller senare kommer den stora kraschen eller så dör den sotdöden när alla uppdateringar upphör eller den blir seg som sirap. Och alltid vid fel tidpunkt.

Nåja, det mesta går att lösa och i de flesta situationer finns en väg framåt. Tyvärr blir det en hel del extra jobb för mig: många program att installera, inställningar och inloggningar att göra. Kopiera backup t.ex. Sedan vill inte mina radioprogram fungera korrekt och Internet är inte speciellt snabbt på nykomlingen av en eller annan orsak. Och var finns installationsfilerna till programmen och var är licensnycklarna?  SSI-disken är bara på 250 GB, som är vanligt nu för tiden, så den får härbärgera operativsystemet, program och diverse temporärt bråte. Mina personliga filer och arbeten kommer att finnas på extern hårddisk med backup till en annan hårddisk. Krångligt? Joo, kanske innan allt fungerar.

Ett av de viktigare programmen är Lightroom som jag redigerar bilderna i. Jag hade detta program installerat som standalone 2016 och använde inte nya Creative Cloud från Adobe med både Lightroom och Photoshop tillgängliga via månatlig prenumeration. Tyvärr har jag inte tillgång till installationsfilen för mitt gamla program och licensnumret skall också enligt Adobe finnas gömt någonstans i den dator som vägrar starta.

Så där står jag med lång näsa och mycket hjälp finns inte heller på Adobes hemsida. Maken till krånglig procedur för att få tillbaka mitt gamla program får man leta efter och trots att jag idag suttit flera timmar med detta är jag fortfarande utan mitt gamla Lightroom och jag håller på att ge upp. Misstanken infinner att Adobe gjort detta så krångligt för att man skall ge upp och istället prenumerera på deras Creative Cloud för 120 kr/månad. Ännu ett steg till att bli allt mera beroende av Internet och tjänsteleverantörer.

Visst är programmen från Adobe något av de bästa man kan få på marknaden men jag har varit noga med att inte dra på mig alltför många prenumerationer av olika slag per månad. Det blir fort till pengar även om tio euro/månad för Creative Cloud inte låter så mycket.

Så jag knogar på med datorn. Jag är glad att jag hade en fungerande backup och att jag inte blev av med några filer: texter, bilder, inspelningar, allt material till hembygdsforskningen och allt annat. Tyvärr verkar det som om jag blev av med en del e-postadresser men en del kan jag hitta på andra ställen och några kanske jag måste be om på nytt. Hur har du det med din backup? Finns den?

Instrumentväggar på Stundars i Solf

Även detta en bild från Stundars som i misstag blev svart/vit men kanske det också går för sig?