Dödskalle på vandring i Ebbas Stad

Senaste dygnet har tillbringats i stan, eller rättare sagt, i städerna. Lördagens måltid intogs i den Lyckliga Staden hos Sister Jane. På bordet fanns lax, potatis och goda sallader. Allt nedsköljt med ett gott vitvin. Solen visade sig från sin bästa sida och värmde gott på terassen.

Före det hade svåger visat sitt nyförvärv, en motorped av märket Honda och även gjort en kort provtur för att demonstrera hur vackert motorn spann. Nu gäller det bara att makan också vågar åka med på bönpallen utan att spänna sig alltför mycket och därvid riskera att ekipaget råkar i obalans för vidare färd ut i spenaten. Just det hände en gång för kanske 50 år sedan här i byn när en yngling från en grannby bjöd nejdens tillverkare av kvastar och björkrismattor lift på sin motorcykel. Ynglingen gasade på i en av byns tvära kurvor och lutade sig inåt som sig bör medan farbrorn på pakethållaren lutade sig kraftigt åt andra hållet. Det fungerade dåligt och ett besök gjordes i diket. –  På motorcykel gäller det att samarbeta. Båda bör dra, eller ännu hellre, luta åt samma håll.

Kvällen tillbringades i Ebbas Stad där Jakobs Dagarna firades. Det fina med dessa sommarevenemang är alla människor som man träffar, både ny och gamla bekantskaper.  Först satt vi och småhuttrade på en av gågatans serveringar medan vi avnjöt en svalkande dryck (hur det nu hänger det ihop?) innan vi gjorde ett av kvällens besök på puben Friends. Där var det betydligt varmare i trängseln kring bardisken. Här träffade jag en ung dam som studerade filosofi. Jag hade gärna inlett ett djupare samtal om detta ämne men ljudnivån i lokalen gjorde att vi endast fick konstatera att filosofiska studier i sig inte ger något yrke. Man blir med andra ord inte fet på att filosofera och filosoferar gör man inte heller i en högljudd pubmiljö. Istället beställde jag min favoritwiskey av märket Lagavulin, svindyr, men frågan är  om  den ändå inte  är värd priset. Smaken är helt underbar och stannar kvar långt efter att glaset är tömt.

Senare under kvällen gjordes ett besök på Watts up festivalen. Kvällens behållning var Krista Siegfrids som verkligen gav fullt ös på scenen. Noterades att röda färgklickar i publikens klädsel lyste upp, kanske en ny modetrend på gång? Bl.a. annat hade en herre i min ålder helt röda byxor, något som inte jag skulle våga ha. Däremot tordes jag gå omkring men en dödskalle på ryggen en stor del av kvällen. Aftonen var kylig och jag hade klätt mig alltför lätt för att det skulle kännas behagligt i den sena kvällen. Ett stånd som sålde kläder höll på att avsluta kommersen och jag fick syn på ett plagg som kunde tänkas värma min allt kallare person. Inköp gjordes i flygande fläng. Huva medföljde samt lite glitter och tingeltangel. Nåja, betydligt varmare blev jag och kvällen kunde fortsätta i god anda. Först idag när jag närmare granskade nykomlingen i min garderob upptäckta jag en stor dödskalle på ryggen i silvertryck. Jag måste ha sett skräckinjagande ut i kvällsvimlet i Ebbas stad.

Betydligt fridfullare var min uppenbarelse idag i Den Lyckliga Staden när vi tog en stärkande promenad genom den samma. Vi korsade älven och gick genom Topeliusparken där foto togs av både skaldens byst (Zacharias Topelius) och diverse vackra blomsterarrangemang. Sagda herre gjorde också ett besök i vår by år 1837 och beskrev då livligt hur skutan Emilia sjösattes samt efterföljande fest med mat och dryck. Ett redigt slagsmål ingick också i festligheterna där både påkar och stenar användes som tillhyggen. Säg inte att det var bättre förr! – Besöket finns att läsa på nätet: gå ned till 16 september

Den Lyckliga staden är en fin och vacker stad, lagom stor och har ett lite småsömnigt tempo som dock inte blir tråkigt. Jag kunde gott tänka mig att bo där. Kanske jag då skulle gå omkring med min dödsskalle på ryggen och skapa lite farlig stämning i de gamla trähuskvarteren. Nåja, jag är nog en ganska fridsam person så får de bara se mitt anlete och inte bara ryggtavlan förstår de nog att jag är en snäll och riktigt trevlig påg.