-
Mannen och kråkan
Jag sprang inte på taniga ben genom skogen, fastmera på väg till Saltgruvan i tidig morgontimma. Jag sprang inte för livet, fastmera på väg för att överleva, tjäna mitt dagliga bröd. Jag sprang inte med fladdrande lockar, fastmera med keps på huvudet och blicken på vägen. Då såg jag något som låg på vägen, skräp eller en överkörd katt? Just som jag passerade rörde sig detta något. En kråka, säkert trafikskadad, skymtade förbi. Mitt på vägen i morgonens soltrålar. Den levde. Jag körde en bit och kom att tänka på Mikaels Wiehes sång ”Flickan och kråkan” och ”finns det liv är det aldrig för sent”. Jag vände, trots att det…
-
Sitt stilla och le!
Ikväll när jag körde hem från villan upptäckte jag en fågel uppe i toppen av en torrtall. Det såg ut som en rovfågel. Jag stannade bilen och hivade fram kameran. Naturligtvis satt fågeln inte stilla då utan lyfte och svävade iväg med sitt byte som den satt och käkade just som jag fick kameran i skjutläge. Det är inte lätt att fotografera djur, att komma dem nära och att de sitter stilla i klädsam pose. Det är sällan det lyckas. Vad det var för en fågel vet jag inte men en mindre rovfågel av något slag var det.
-
Fina fåglar och mindre fina
Till våren hör att mera ovälkomna fåglar också anländer. Jag tänker på svalorna som snart kommer. Ack, så fina fåglar men så de skiter på Brunte när han står i uthuset på sina lediga stunder. Vi ligger i ständigt krig med svalorna. En annan fågelart är kajorna som jag inte heller gillar. En gång hade de under sommaren byggt bo i skorstenen och när jag på hösten startade eldningen för säsongen så rykte det in något rent förskräckligt. Det är en historia för sig själv som jag också skrivit om på denna blogg. Nu sitter de på TV-antennen och för oväsen, därtill är jag rädd att de skall sitta sönder…