Mannen och kråkan

Jag sprang inte på taniga ben genom skogen, fastmera på väg till Saltgruvan i tidig morgontimma. Jag sprang inte för livet, fastmera på väg för att överleva, tjäna mitt dagliga bröd. Jag sprang inte med fladdrande lockar, fastmera med keps på huvudet och blicken på vägen.

Då såg jag något som låg på vägen, skräp eller en överkörd katt? Just som jag passerade rörde sig detta något. En kråka, säkert trafikskadad, skymtade förbi. Mitt på vägen i morgonens soltrålar. Den levde. Jag körde en bit och kom att tänka på Mikaels Wiehes sång ”Flickan och kråkan” och ”finns det liv är det aldrig för sent”. Jag vände, trots att det bara var en kråka.

Den hade förflyttat sig en bit, det var något fel på benen och den tittade med stora ögon på mig när jag bar den över diket till cykelvägens skyddande vägren där den fick ligga i björkarnas skugga och förhoppningsvis hämta sig. ”hoppas och tror att det inte ska vara för sent”.

När jag åkte hem på eftermiddagen stannade jag till för att kolla om den dött. Kvar fanns den inte, förhoppningsvis hade den kvicknat till och klarat sig. En rimlig chans borde den ha haft när den kom bort från farliga vägbanan.