Litet äventyr på kalfjället

Gårdagens begivenhet var en färd över Stekenjokk i förhoppning att få se något av de rödbruna färger som befolkar kalfjället denna tid på året.

Först blev det dock en avstickare till Fatmomakke, den samiska kyrkstaden en bit från Saxnäs. Tredje gången jag besökte stället. Tyvärr regnade det från och till så besöket blev tämligen kortfattat. Istället trivdes de jägare som samlats vid parkeringen och som sedan gick ut i skogen för att få något villebråd. Skall hördes runt om och en hund kom också fram till Bettan för att kolla om någon kråka fastnat i grillen.

Ingela på Marsfjäll Mountain Lodge hade förvarnat om att det kunde finnas snö uppe på Stekenjokk men hon trodde att det skulle gå att köra ändå. Själv tänkte jag att visst kan snö finnas i terrängen men vägytan borde vara något så när fri. I värsta fall fick jag vända.

Jag och Bettan strävade iväg uppför fjället, hon med sommardäck. Halvvägs upp kom snö på vägen som övergick till snömodd ganska snart. Vi slirade oss uppför sista stigningen och då var jag beredd att vända för föret var spårigt och det gick inte att köra fortare än max 50 km/h fast vägen annars var fin och skyltad med 90 km/h. Just då hittade jag inget passligt ställe att vända på så jag fortsatte en bit till och eftersom det inte finns branta stigningar uppe på Stekenjokk gick färden vidare om än i sakta mak för att inte hamna i diket. Just det hade inte varit roligt i det snöblandade regn som föll och med en frisk vind som rev och slet.

Till på köpet var det ytterst få bilar som jag mötte. En vilsen husbil med europeiska nummerplåtar var den enda bil jag såg och den närmast kröp fram. Förutom plogbilen som jag mötte en stund senare. Vinterns första plogbil för min del! Där var jag visst först i Österbotten!

Nåja, sakta kommer man långan väg, brukade salig mor säga och visst gick det att köra om än slirigt och spårigt i snömodden. Vinterdäck var nog av nöden på Stekenjokk igår. Idag onsdag lovas det storm däruppe med snö och snöblandat regn samt vindar på 26 sekundmeter, i byarna 36 sekundmeter. Troligtvis är då vägen över Stekenjokk avstängd. Tur att jag hann över igår.

Gaustafallet besågs också när jag passerat det värsta och sedan var det att glida nedåt mot Stora Blåsjön och så småningom Gäddede. Där intog jag en sen lunch för humana 110 kr och så gott det var! Jag kan gott rekommendera 38:an, så heter stället, i början av Gäddede för lunch. De hade stekt fläsk och kållåda, äkta husmanskost.

Resten av dagen gick som en dans. Det kom till och med fram en och annan solglimt och förtröstansfullt styrde jag mot Dorotea där jag bokat rum på Hotell Dorotea. Ett helt ok hotell som till på köpet bjöd på gratis aftonmål som inte alls var dumt. Det enda minus jag hittade var tjockteven som inte heller hade bra bild. Alltså att sådana ännu finns?

Så nu har jag bott på hotell i alla tre drottningkommunerna i Västerbotten: Vilhelmina, Fredrika och senaste natt i Dorotea. Drottninglandet som det också kallas. Visst känner du till drottning Fredrika av Baden?

Idag blir det färd mot Björkarnas stad och ikväll seglats över Kvarken. Det utlovas lite gungeligung men det kan väl inte bli värre än när vi seglade från Holmön i somras. Det var riktigt bra gungeligung!


Fredrika av Baden  

 

Så här fint såg det ut innan jag kom till Klimpfjäll.

På Fatmomakke var det betydligt dystrare. Hittade detta stället uppe i skogen

En bit på väg upp mot Stekenjokk hade ett hundratal gäss parkerat mitt på vägen. Alldeles fullt på körbanan. Jag hann få med några när jag slängde upp kameran.

Så var jag då uppe på Stekenjokk. Rödbruna färger kunde jag bara glömma.

Inget väder direkt för finskorna.

Renarna såg dock ut att trivas. De var hemma och tog det lugnt.

När vi kommit förbi det värsta klagade Bettan på att det var fullt med snö i finskorna.

Javisst, Gaustafallet helt nära vägen var det inget problem att besöka och beskåda. Check!

Jag får ändå avsluta med en solskensbild från Flåsjön. Än finns det lite färgglad höst kvar men om ni tittar på bilden från Fatmomakke så har där många björkar tappat sina löv.

Söndagskörning mot Ritsem

Söndagen tillbringade jag med söndagskörning. Det vill säga sakta glida fram genom landskapet utan större bekymmer om vare sig annan trafik eller världens problem. Jag gjorde en tur till Ritsem, en av världens ändar.

En orsak till den långsamma färden var att vägen till stora delar var i ganska dåligt skick. Visserligen med beläggning men hål och gupp fanns lite här och var. Jag ville skona Bettans fjädring och framvagn därför körde jag mestadels 40-50 km/h trots att vägen var skyltad 70 km/h. Lägg därtill att den var ganska smal. Smal men naturskön väg.

Vägen väster om Stora Sjöfallet var verkligen vacker i höstens alla färger men mest i orange naturligtvis. Höga fjäll och branta stup, sjön Áhkájávre som vägen och alla kraftledningar slingrade sig längs, små vattenfall och brutal vildmark. Tur att jag fick hållas på vägen.

Annars passerar här Kungsleden och från Ritsem startar också Gränsleden mot Norge för den som vill ge sig ut i terrängen och stifta närmare bekantskap med fjällvärlden.

Annars hände inte så mycket annat utan jag gjorde ett otal stopp för att fotografera och en hel del bilder fastnade på minneskortet. Tur att det värsta regnet höll sig borta och att trafiken var mycket gles.

I själva Ritsem finns kanske inte så mycket att se men vägen dit är värd att lägga några timmar på. Den bästa ruskatiden är också förbi i Ritsem och löven höll på att blåsa bort denna söndag. För blåste gjorde det. Ibland rev det till så att jag knappt kunde stå stilla när jag skulle fotografera.

Som sagt massor med bilder fick jag och några kan jag visa redan nu. Senare i höst kommer jag att lägga upp en egen katalog på min Flickr-sida med bilder från denna färd genom Norrland och fjällen.

Det är inte direkt bekvämt att sitta vid datorn här på Stora Sjöfallet Mountain Lodge och jag redigerar ogärna bilder i min bärbara dator mera än jag måste. Jag litar inte direkt på resultatet från den lilla skärmen. Mycket bättre då att processa bilder hemma på stora skärmen. Men några bilder kan ni i alla fall få se så varsågoda! – Idag bär det av söderut ganska långt.


Stora Sjöfallet Mountain Lodge 

Först en bild från Stora Sjöfallet. Tyvärr hade jag inte möjlighet att ta mig fram till de mera spektakulära delarna av fallet.

En vanlig vy på väg mot Ritsem. På några av fjälltopparna hade snön lagt sig under natten.

Här är beviset för att jag besökt Ritsem

”Gud ser dig” hade någon präntat på stenvägg nere vid hamnen i Ritsem. Jag tog det som en uppmaning att inte skräpa ned men det kan ju också ha ett djupare budskap.

På tal om stenvägg så tar vi en till på vägen mellan Ritsem och Stora Sjöfallet.

Är detta en typisk bild för Norrland, kraftledningar som förser stora delar av Sverige med elektricitet och tomma vägar? Det tror jag inte för bakom nästa vägkrön  kan det finnas spännande ting och intressanta människor. Men visst kan det verka ödsligt ibland vilket kan vara bra för den som vill ha lugn och ro samt milsvid natur.

Lite för varmt för mig men…

Mycket bär finns det inte i skogen men har man tur kan man få någon liter eller så. Svampar har kommit den senaste tiden men inte en endaste kantarell har jag sett. Torkan har gjort sitt. Men äpplen har det kommit jättemycket av om än små. Sister Jane på andra sidan vägen har två äppelträd som är fulla med äpplen och en hel del har trillat till marken. Av dem plockar jag och matar fåren. Det är några av fåren som är snåla på dessa fallfrukter men de flesta verkar inte veta vad det handlar om.

Hmm, där skrev jag visst snål i ett sammahang som kan misstolkas.  Snåla i detta ovanstående fall betyder ungefär giriga.

Fortsatt fint väder med temperaturer kring +23 C idag eftermiddag och strålande sol. Riktigt behaglig värme för en cykeltur i bara skjortärmarna.

Min andra sister med make for igår till Rhodos och de hade gärna velat ha mig med men jag avstod denna gång. Visst hade det varit kul med en vecka i södern men när jag idag kollade temperaturen där låg den på +32 C så då var jag trots allt glad att jag inte åkte. +32 C är för mycket för mig. Rhodos ligger säkert kvar till en annan gång.

En annan orsak var att jag satsar mina slantar på en fjällresa senare i månaden. I lördags gjorde jag de första bokningarna och jag tror att jag skissat upp en ganska trevlig rutt. Kvar finns ett par dagar att fylla och vem vet vart jag hamnar? Lite hemligt där men när jag så åker hoppas jag kunna rapportera något via bloggen. Den dagen den sorgen. Tills vidare fortsätter jag med planeringen. Kul det också.

Någon annan som har en resa på G i höst?

Lite lingon har gett sig till känna i snåren.

Ätlig eller ej? Sådana finns det ganska mycket av.

Sådana finns det också mycket av. Dock lite svårtuggade.

Liten, nätt och trind. Kommer dock ej innanför min kind.

Denna då? Vad heter den?

Och överallt så sken solen.

Mitt lilla fjäll

Flera dagar har kvicksilvret legat kring noll eller t.o.m. någon plusgrad. Blida.

Ikväll hade det rasat ned snö från uthusets stora tak och en kompakt driva låg framför porten där Brunte står. Inte en chans att han skulle klart den snödrivan. Det blev till att hämta snöskyffeln och skotta bort drivan. Hade jag väntat till i morgon finns det risk att den frusit till och då hade jag haft ännu mera arbete.

Samma är det på stugan där jag bor. Snö rasar ned från taket med jämna mellanrum och landar med dova dunsar. Förutom det som landar på luftvärmepumpens plåttak. Då låter det som om en bil kört rakt in i väggen. En rejäl smäll även om mängden snö inte är så stor. Tur i alla fall att jag har skaffat plåttaket till pumpen annars hade jag kanske varit utan pump idag.

Jag skulle kunna sjunga ”Vintern rasat ut bland våra fjällar” men det är nog bara snön som för tillfället rasat ned från mitt lilla fjäll, uthuset. Ett fint, rymligt uthus med fähus i ena ändan, stor hölada i mitten och lider andra ändan. Nu finns det varken kreatur eller hö i denna byggnad men ändå lyckas jag fylla den med diverse tarvting; mest ved och brädor. Det finns t.o.m. en bastu i denna byggnad men den har inte blivit använd på många årtionden och skorstenen torde kajorna ha gjort oduglig för länge sedan. Jag kan inte med bästa vilja kalla dem fjällripor, dessa marodörer! Renar finns det inte heller men idag såg jag ganska många spår efter älg inte långt från min gård. De får duga så länga som strövande kring mitt fjäll.

2016-01-28 Snövall 002-1
Drivan ser inte stor ut men tillräckligt för att stänga inne Brunte som i spiltan stå.