Allehanda

Våta, svarta fötter

Som det regnat det senaste dygnet. Himlens kranar har varit öppna och ingen ände på vätan som strilat ned har varit i sikte. Tur att det inte är snö!

Jag minns en gång när jag som pojke råkade ut för ett regnväder under en cykelfärd till en sommarkompis. Vi var kanske i 12 års ålder och han tillbringade delvis somrarna på deras villa som de hade vid ett träsk; flada är kanske rättare benämning. Jag cyklade dit och naturligtvis började det regna. Den tiden fanns det ingen ytbeläggning på landvägen och sidovägarna kunde bli ganska så gyttjiga vid regn. Hur det nu kom sig så blev jag tvungen att gå någon bit i det dåliga väglaget och skorna av tyg gav inte mycket skydd åt fossingarna. ”Gummitossor” kallade vi skorna.

Framme vid villan förbarmade sig modern till min kamrat över mig och min genomvåta figur. Jag fick någon torrt att dra på mig men skorna var det in mycket att gör åt. De var som de var. Hon ville dock att jag skulle ta av dem och det gjorde jag men ack så svarta mina fötter var. Vatten och gyttja hade trängt in i skorna och fötterna såg inte vackra ut. Så jag skämdes!  Jag fick sätta fötterna i en bunke med varmt vatten och småningom återfick de sitt normala utseende.

Min sommarkompis och jag hade fina somrar tillsammans. Vi tog en roddbåt och rodde ut på träsket och utforskade hela området. Vi följde bäckar och synade vassområden, ibland med så lite vatten under kölen att vi fick staka oss fram, vi gled omkring på vattnet där det var fritt. Säven bildade små holmar och näckrosor låg på sina ställen tätt med stora blad och vackra, vita blommor. Sjöfåglar simmade omkring, ibland dök de för att komma upp långt borta på annat ställe. Himlen var blå och solen lyste för det mesta och vi funderade och fantiserade om allt och inget. Tillvaron var som en skyddande livmoder utan bekymmer när vi kajkade runt på träsket.

Saft hade vi med oss och den var preparerad med cyklamat enligt etiketten. Som vi funderade på det ordet: cyklamat. Att det kunde vara ett hälsovådligt ämne visste vi inte men vi utvecklade långa funderingar som handlade om cyklar och mat, cyklamat. – Idag är visst cyklamat ändå ett tillåtet sötningsmedel inom Unionen.

Som jag skrev inledningsvis: Tur att det inte är snö som drabbat oss i början av oktober.

Vägen mot byn som slingrar sig över bron, fast från andra hållet.

6 kommentarer

  • Erik Forsling

    En helt fantastisk och magisk berättelse, det där om träsket – om man tillåts koppla på sina egna känslor och minnen. Det här är din alldeles egna berättelse, men i min fantasi ser jag barndomens upptäckarglädje. Dina äventyr är dina, och mina är annorlunda. Det är känslan som kan delas.

    Det där med cykeltur i regn har jag också ett minne av. Innan slumpen förde mig till Norra Uppland, levde och verkade jag i Söruppland. Under en lång period cyklade jag mellan den hyrda villan i Nåstuna och värmeverket i Boländerna (14 km enkel resa med cykel, 17 dito med bil). Jag hade faktiskt oftast tur med vädret, men en morgon, efter ett nattskift, öppnade sig himmelens portar och släppte ut all vätska som samlats där.

    Innan Islandsbron i Uppsala var jag totalt genomdränkt. Nåja, bara ungefär milen kvar, tänkte jag när en arbetskamrat passerade mig inkapslad i en personbil. Sanningen är väl den, att man kan inte bli blötare än blöt. När jag anlänt hem, och under ett strilande i handfatet vridit ur de sura strumporna kunde jag även hälla ur en skvätt vatten ur de båda skorna.

    Men mina fötter var inte svarta.

    Ännu ett associerat minne tränger sig på. Även detta en cykeltur i hällregn, efter ett nattskift, i Gamla Hembygden. Fullständigt genomdränkt, och strax utanför Jularbo (du känner kanske till dragspelaren Calle Jularbo – Wikipedia ) blev jag även då, under tidigt åttiotal, förbipasserad av en arbetskamrat i personbil. Som passagerare hade han en pensionsmässig kollega – en gammal jägare. Efteråt fick jag reda på att den gamle hade tyckt synd om mig, och ville begränsa mitt lidande. Han hade sagt till den yngre kamraten: ”Borde vi inte stanna och slå ihjäl honom”?

    Sådana minnen värmer, och den där gubben var ett praktexemplar ur sin generation, och dessutom den ende som kunde ta en kopp hett kaffe och svepa den i ett par snabba drag, utan att bränna sönder käften! Minnen.

    Appropå minnen och ord man inte förstår. Min mor berättade för mig, vid potatisätandet, att i Kina och Japan, där äter man ris. Jag såg för mig fotografier från uppslagsböcker och tidningar, där tyngda asiater (fr.a. kvinnor) stretade med fastbundna rishögar på ryggen. Bränsle till enkla eldstäder var det troligtvis, men jag trodde att det var vad de åt till sovlet!

    • Don PJ

      Din kommentar fick mig att tänka på en gång när jag åkte bil norr om Helsingborg på E4:an. Ett stort svart moln närmade sig, och då menar jag att det var svart. En ung kvinna stod av någon anledning på motorvägen och liftade men jag stannade inte, dels brukade jag inte ta upp liftare, dels hade jag en del grejor i bilen. Men bara en halv minut efter att jag passerat henne kom det världens störtskur. Det fullkomligt öste ned och det blev till att sänka farten betydligt.

      Än idag funderar jag på hur det gick för henne. Visst hade jag kunnat stuva om lite i bilen så att hon fått plats men jag hade ju redan passerat. Det ångrar jag att jag inte tänkte till lite och stannade.

      Jodå, Calle känner jag till. 🙂

    • Erik Forsling

      Själv tar jag ”alltid” upp liftare, de få gånger jag ser dem, inte minst eftersom jag liftat en del själv; detta gäller även ”obskyra typer”. Men, detta påstående blir trist nog ibland bara ett princippåstående, eftersom jag ofta ska resa en alldeles för kort sträcka – eller så är bilen fullknökad med bråte, som jag har en tendens att frakta fram och tillbaka mellan Gamla Hembygden och någon av de nya!

      Oftast är det ungdomar, och nu när jag skriver detta erinrar jag mig en ung man från norra Frankrike, som jag borde skriva till, eftersom det var länge sedan. Det är en ung man som vid tiden det begav sig hade studerat i Uppsala. Nu var han på återresa från Norge, för att genast därpå återvända till hemlandet. Och det hör till historien att jag var på väg från Gamla Hembygden med Lilla Familjen (min son, den franskkanadensiska sonhustrun och det (då) enda barnbarnet i sällskap). ”Farfar” hade fått träffa sin son, sin sonson och sin sonsons son – det resulterade i ett hyggligt fyragenerationersfotografi, som jag har bultat upp på väggen, inramat i rejäl förstoring i Plejset.

      Men nog om det; vi packade ihop oss, eller snarare passagerarna gjorde det, och vi lyckades trycka in ynglingens bagage i den korvstoppade bilens olika utrymmen. En f.d. uppsalastuderande fransman på väg hem från västra grannlandet, och en franskkanadensisk familj på väg till sitt Montréal i Québec. Som grädde på moset hade min son just avslutat en riksturné på ett halvår i just Norge. Gissa om det babblades under den resan.

      Det var dock en annan resa med en liftare, där det också babblades oerhört mycket, som jag initialt tänkte på. Inte minst i samband med obskyra typer. Även då var jag på väg från Gamla till Nåstuna. När jag kom till Sala stod en sliten man, äldre än jag, och vinglade med tummen i vädret längs utfartsvägen.

      ”Herregud”, tänkte jag, ”stannar inte jag så kommer han aldrig hem – för INGEN annan kommer att göra det”! Han tråcklade sig in i lillskodan och meddelade att han skulle till Heby – inte så långt. Det verkade angeläget för honom att berätta dagens historia. Han och en kamrat hade rest in till Sala i affärer, tappat bort varandra, så var det något om pengar (tror också att systembolaget även var involverat i äventyren), pengar som försvann, kamrat som försvann, eventuellt hade även dryckjom försvunnit. Det snurrade i skallen på mig, och artikulationen var knappast på scenskolenivå.

      Till sist blev jag nödsakad att helt enkelt be honom hålla käften, eftersom det var omöjligt att vare sig tolka innehållet, eller det som närmast var läten.Och jag höll beredskap för eventuella uppkastningar.

      Nåja, han kom till sitt Heby – och jag tänkte att han var trygg nu, och att jag återgäldat någon av de gånger försynen hjälpt mig! Så det var med glatt hjärta jag reste vidare mot mitt slutmål.

      • Don PJ

        Det är som du skriver, få liftare på vägrenen nu för tiden. Och de få som finns försvinner snabbt förbi i den intensiva trafiken. Det finns ofta ingen möjlighet att stanna. Då är det lättare på mindre vägar. Ser jag däremot på håll en bil ståendes har jag bättre tid att stanna och eventuellt hjälpa till ifall man blir stoppad.

        Men visst kan det också vara trevliga bekantskaper man stöter på genom att ta upp liftare.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Translate blog »