Telia.fi och deras urusla svenska hemsida

Jag läste i dagens Vasabladet (28.4) att Telias chef i Finland, norrmannen Stein-Erik Vellan, har varit på besök i Vasa. Gott så, viktigt att också högdjuren intresserar sig för vår landsända.

Artikeln handlar till stor del om teknik, företaget och Stein-Erik som person. Bl.a. har han spelat 50 landskamper för norska basketlandslaget, två meter lång som han är.

Han trivs i Finland men har svårt med finska språket något som inte förvånar, endast två år som han jobbat för Telia/Sonera. Därför kändes det trevligt för honom att kommunicera på norsk-svenska i Vasa.

Det var här som tanken slog mig, hur förhåller han sig till den hemsida Telia i Finland har? På finska är den väl helt ok, vad vet jag som inte är någon överdängare på finska, men hur är den på svenska? Är han helt nöjd med Telia.fi:s hemsida? Själv anser jag att den har en urusel version på svenska och är mycket begränsad vad gäller användandet på svenska.

Jag kände mig föranlåten att skriva en kommentar till artikeln för att belysa problemet med Telias hemsidas dåliga service för oss svenskspråkiga i Finland. Telia är inte ensam om denna fadäs. Många riskomfattande företag i Finland har en dålig eller t.o.m. mycket dålig information och hemsida på Internet för oss svenskspråkiga. Inte sällan saknas den helt, t.ex. inom charterbranschen.

Jag skrev följande kommentar till Vasabladets artikel på nätet:

”Så bra att Stein-Erik Vellan får bruk för sin norsk-svenska i Vasa! Lika enkelt är det inte om han går in på telia.fi och försöker få lite svensk information, där blir han ståendes. Visserligen möts man av ett uppmuntrande ”Oroa dig inte, det går bra!” men mycket mera än så blir det inte. Går man in på viktiga ”Kundstöd” är allt på finska, likaså när man loggar in på eget konto för att se t.ex. anslutningar och räkningar. Allt på finska! Det mesta är faktiskt på finska och vi svenskspråkiga får klia oss i huvudet. Telia.fi har helt enkelt en usel hemsida på svenska! T.o.m. Elisa har en bättre svensk hemsida även om där också fattas mycket i den personliga servicen på svenska.

Jag är övertygad om att Telia i Finland skulle få betydligt fler svenskspråkiga kunder om man har en fullvärdig svensk hemsida och brydde sig lite mera om oss finlandssvenskar. Med en fet balansräkning borde det inte vara några problem med pengar och den tekniska biten är enkel. Vad kan det då bero på att ni har då dålig svensk hemsida, Telia.fi?”

Min förhoppning är att Stein-Erik eller någon annan ansvarig person på Telia i Finland skall läsa min kommentar och göra något åt saken. Hoppas kan jag alltid men erfarenheten ger vid handen att dylik kritik sällan ger resultat; det är som att hälla vatten på en gås. I bästa fall lovas något dunkelt i framtiden men sedan händer absolut ingenting.

Med tanke på att svenska staten är största ägare med 37,7 % i Telia är det också förvånande att en så relativt enkel sak som en ordna en svenskspråkig spegel till Telia.fi:s finska hemsida inte har större betydelse.

Det handlar inte enbart om ett allmänt ointresse för svenska språket i Finland utan också om en företagskultur där normen i samhället styr företagens vinstintressen.

Allt där dock inte helsvart. Ett lysande undantag är Finnair som med sin eminenta hemsida på svenska är ett skolexempel på hur en hemsida i Finland borde se ut. Bästa Telia.fi, ta en titt på Finnairs hemsida och gör om och visa hur en hemsida i Finland  år 2018 skall se ut!


Telia.fi – svenskspråkig hemsida. Klicka vidare!

Finnair – svenskspråkig hemsida.

Telias vd i Finland: ”Marknaden ännu inte mogen för 5G” – Artikel i Vasabladet

Finnair i första raden!

 

Annonser

Om jag bodde i Korsholm

Samtalsämnen, insändare och inlägg på Facebook saknas inte denna vinter i Östebotten.  Äntligen en riktig vinter, vargars och skarvars vara eller inte vara, kommunsammanslagning mellan Korsholm och Vasa skapar talrika insändare i Bladet, Kap Verde-flyget som spottade eld ur ena motorn bekymrar folk och gratis preventivmedel till ungdomar upprör känslorna för att inte tala om snöröjningen på vägarna som fått ta emot mycket kritik.

Jag yttrar mig denna gång om kommunsammanslagningen mellan Korsholm och Vasa som oförtrutet traskar på i lokalpolitiken nära provinshuvudstaden. Även om jag inte bor i någon av dessa kommuner. Jag yttrar mig eftersom frågan har större betydelse än bara en affär mellan två kommuner.

En sak som talar för sammanslagning av kommunen Korsholm och staden Vasa är det geografiska läget och att Smedsby i praktiken idag är en stadsdel i Vasa. Även Kvevlax kan i det närmaste betraktas som en förort till Vasa. På en kvart är kvevlaxbon med bil inne vid Salutorget i Vasa.

Två saker talar emot: centraliseringen och språkfrågan.

Vi har idag en kraftig rörelse mot ett allt mera centraliserat samhälle. Inte bara i Finland utan i hela världen. I Finland talas det om att regionpolitiken i framtiden kommer att beröra de 20 största städerna. Resten då, är det bara s.k. skräpytor? Vi som bor i byar och glesbygd, är vi dömda att försvinna för att ersättas av storjordbruk – där sådant är möjligt–, storskaligt skogsbruk och välbehövliga rekreationsområden för den på natur svältfödda stadsbon? Allt i ekonomins och effektivitetens namn.

Jag anser inte att det är en bra utveckling. Hela Finland skall leva, inte bara storstäderna och resten av städerna som inbördes kämpar om utrymme och status.

Just detta med inbördes kamp mellan städerna är ett av huvudargumenten för fusionsivrarna. Det gäller att Vasa kan hävda sig mot konkurrenten Seinäjoki; på ett sätt kan jag förstå dem. Framtiden hotar att slå samman landskapen Österbotten och Syd-Österbotten och vilken blir då provinshuvudstad? Vilken av dessa städer gynnas mest av centralmakterna riksdag och regering? För det är där som makten finns, hos våra riksdagsmän och -kvinnor som lovar runt, håller tunt och har en vidunderlig förmåga att slingra som en mask på metkroken när de krävs på svar, ja eller nej. Oftast blir det ett nja och sedan röstar de emot en levande landsbygd!

Vi skall inte för ett ögonblick inbilla oss att byarna i periferin i storkommunen Vasa får mycket att säga till om. Efter en övergångsperiod på tre år är allt glömt och majoriteten styr och ställer. Allt i demokratins namn.

En sak som jag observerat ibland är hur lite ungdomen i Vasa känner till den omkringliggande landsbygden. Inte sällan får jag frågan från någon ung försäljare i Vasa: Oxkangar, var finns det? Har aldrig hört talas om! – Och dessa ovetande kommer i framtiden att rösta fram politiker som gynnar deras intressen.

Jag tror helt enkelt att stadsbor och deras politiker inte känner till landsbygdens behov eller nämnvärt bryr sig därom. Det talar emot en samgång mellan Korsholm och Vasa.

Något minst lika viktigt är språkfrågan och svenskans överlevnad i Finland. Vi har idag inte en enda kommun på fastlandet som är helt svenskspråkig. Alla finlandssvenska kommuner är därmed tvåspråkiga och varför skall vi då överhuvudtaget ha svenska som förvaltningsspråk i kommunerna? Kostar bara pengar samt är krångligt och tidsödande. Så kan politiker och tjänstemän resonera i framtidens Vasa. Korsholm har idag en 70-prosentig majoritet för svenskan, något som kommer att bytas ut mot en 30-prosentig minoritet. Och som vi vet så bestämmer majoriteten.

Inte för att jag vet men jag kan gott tänka mig att redan idag är det finska som till största delen talas i korridorerna hos förvaltningen i Vasa. Det ändras knappast ifall Korsholm kommer att införlivas med Vasa.

Vi har idag en bekymmersam situation för svenska språket i Finland och inte blir den bättre genom att allt större enheter av olika slag skapas där svenska språket riskerar att försvinna i surret. Enda sättet att värna svenskan är att det finns enheter, inklusive kommuner, där svenskan har en klar majoritet. Genom en samgång mellan Korsholm och Vasa kommer ytterligare en kommun som har svenska som majoritetsspråk att försvinna.

Som om detta inte vore nog; igår läste jag i Vasabladet en artikel med rubriken ”Lanskapen kan svälja kommunerna”. Där framgår med tydlighet det hot som landsskapsreformen utgör för kommunerna. Landskapen kommer att ta över hälften av kommunernas budget och vad blir då kvar, lokalt och regionalt? Speciellt som landskapen inte har beskattningsrätt utan är hänvisad till de vindar som för tillfället blåser i granitborgen. Och de kan minsann vara turbulenta.

Landskapen är också för många, påstås det. Det kan betyda att lilla Östebotten i framtiden slås samman med Södra Österbotten och då har vi kustsvenskar inte mycket att säga till om i så viktiga frågor som sjuk- och åldringsvård.

Skulle jag få delta i en folkomröstning i Korsholm skulle jag rösta nej därför att jag är emot en allt större koncentration i samhället och för att värna svenska språket. Jag tror inte de ekonomiska vinsterna med en samgång är stora utan det handlar mera om städernas kamp i Finland. Tyvärr.

Om det sedan blir en folkomröstning är en annan sak. De politiker som är för en samgång med Vasa är uppenbarligen rädda för att förlora i en sådan omröstning och därför bör den inte genomföras och absolut inte vara tvingande. Jag anser däremot att en så stor och i det närmaste livsavgörande fråga som ens hemkommuns existens är just en sådan fråga som borde avgöras i en folkomröstning. – Om man sedan röstar bu eller bä är upp till var och en.

 

 

En kväll med Irina

I lördagskväll besökte jag provinshuvudstaden för att se och åhöra Irina Björklund. Vägen dit var mörk och regnig och bättre var det inte när jag återvände. I entrén till Ritz stod ett gäng poliser. Varför vet jag inte. I kön till garderoben viskades det om terroristit och förstulna blickar sökte sig mot poliserna.  Knappast var de där för p.g.a. terrorhot; kanske de bara tillfälligt tog skydd för regnet, ute på annat uppdrag?

Salongen var inte full men ganska många hade ändå bänkat sig för att höra Irina sjunga sånger på franska uppbackad av sitt 6-manna band. Hon sjöng låtar från sitt senaste album Ce soir tout peut arrive… som är finska låtar översatta till franska! Kan det fungera? Ja, det lät riktigt bra även om jag nästan inte kände igen något av originalen. Kan möjligen bero på att jag känner till finsk musik för dåligt. Gitarristen Markus Nordenstreng, ett passande namn på en gitarrist, tillförde soundet ett vackert element. Lite som Jeff Buckley i hans Hallelujah-version. Överlag var det ett mycket kompetent band som stod på scen.

Ce soir tout peut arrive… är inspelat i New Orleans och det märktes också på framträdandet även om hon också sjöng låtar från sin tidigare produktion. På scen dök också en gosse upp ibland och deltog i musiserandet. Kan det möjligen ha varit hennes son som i dagsläget borde vara 8 år? Jag kan ha missat info om detta eftersom som Irina ibland pratade på finska, ibland på svenska.

Alldeles i början frågade hon om det fanns någon i salongen som inte förstod svenska. Ingen räckte upp handen. Fanns det någon som inte förstod finska då? Ingen räckte upp handen men det borde jag kanske ha gjort. Visst förstår jag en del finska men när det kommer till kritan så missar jag mycket. Jag har inte kommit så långt att jag förstår vitsar på finska. Irina löste språkfrågan genom att varva svenska och finska mellan låtarna. Det gick bra i första delen men efter pausen blev det mest på finska. Det brukar bli så. Föresatserna är goda men så plötsligt glöms svenskan bort.

Irina borde vara finlandssvensk av talet att döma för hon bröt inte på finska. Idag är det ingen självklarhet i Finland att en person med helsvenskt namn har svenska som modersmål. Det är heller ingen självklarhet att en finlandssvensk i södra delen av landet använder svenska som första språk ute på stan.

Irina har en mjuk framtoning på scen och hennes röst är som gjord för franska chansons. Hon hade kunnat stiga direkt in i ett rökigt café i det glada 1920-talets Paris och förnöja vindrickande fransmän och utländska bohemer med sin sång. Att hon också kan spela på såg gör inte saken sämre. Den konsten visade hon också upp och tillsammans med Markus Nordenstrengs gitarr blev det riktigt vackert och drömskt.

En lyckad kväll och första gången jag besökte en konsert med sånger enbart på franska.

Irina Björklund Ritz Vasa 2015
Mycket bättre bild än så här blev det inte med mobilen. Tösen till höger framför mig var den enda i salongen som inte var född på 1900-talet. Irina frågade nämligen om det.

Sabotage var den bästa låten för kvällen tyckte jag. Lite stillsamt reggae-gung i den låten.

Detta med skyltar

Senaste svängen i språkfrågan, som ältas med jämna mellanrum i republiken, är en skylt som satts upp på Malms sjukhus i huvudstaden. Skylten visar vägen till olika avdelningar och det är väl helt ok men översättningen till svenska blev väldigt fel. Istället för att översätta de olika avdelningarna har skyltmakaren eller beställaren gjort det lätt för sig och bara skrivit ”Samma på svenska”.

”Samma på svenska” är en fras som myntats i något sammanhang och används med jämna mellanrum och som visar lathet och likgiltighet i översättningsarbetet. I bästa fall kan det användas som ett skämt men tyvärr illustrerar det i hög grad den trängda situation som svenska språket har i republiken.

Själv har jag idag gjort skyltar i Saltgruvan, förhoppningsvis inga tavlor. Senaste inspektionsrundan i arbetsskyddet visar på några brister i skyltningen som skulle åtgärdas. Jag letade på nätet efter lämpliga skyltar vilka också hittades men de var på svenska eftersom jag sökte på svenska. Dock bemödade jag mig om att också få en finsk översättning vilket inte var helt lätt. Jag hade kunnat nöja mig med ”Samma på finska” men si, så lat var jag inte. Skyltarna blev hur fina som helst efter lamineringen. Skriver en syltmakare; jag kom nämligen att tänka på Elof Lindeman, skyltfabrikanten.