Sju pojkar och sju flickor

Jag kom igår att titta på programmet Sju Pojkar (1991) från Kunskapskanalen. Det var Hans Alfredsson som berättade om sin barndom. Han berättade om sina första minnen, om hur det närliggande kriget påverkade familjen och sina första hyss. Bl.a. fick vi höra om när han blev utbuad från scenen, de första erotiska erfarenheterna, smuggling av vermouth över Öresund och hur han planterade ekar.

Hans röst är så där trygg och lite knarrande som också Astrid Lindgren hade.

Följande program Sju Flickor var också ett berättande program om barndomen. I kontrast till Hasses mesta dels rätt fridfulla och harmoniska barndom fick Cordelia Edvardson som 15-åring uppleva Auschwitz från insidan. Hon överlevde men kände skuldkänslor efter befrielsen.

Varje gång jag ser ett program om förintelsen i Tyskland under andra världskriget frapperas jag av den hjärtlöshet, kallsinnighet och blindhet som fanns hos bödlarna. Vad fick vanliga människor att utvecklas till rena monster? Skulle det idag kunna uppstå liknande rörelser där människovärdet är lika med noll? Ja, det tror jag. Vi såg senast hur det gick till på Balkanhalvön när Jugoslavien föll sönder. Bara som ett exempel.

Både programmen är värda att se. Repris kommer nu på lördag (5.3) kl. 16.00 SNT i samma kanal.

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=CSoTuZcw19w]

I denna video förekommer en berömd limerick om flickan från Gränna (05.10 i klippet).