Fina utsikter (dag 2)
Tisdagen förlöpte utan större misstag och äventyr förutom att jag höll på att bli överkörd av en bil.
Jag steg upp rätt tidigt för jag hade i recensionerna på bokningssiten läst att det kunde bli trångt vid frukosten om man var lite sen (Seine ;-). Därför kom jag ned till den lilla frukostsalen redan kl. sju. Två unga damer fanns på plats stilla konverserande över kaffe och varsin croissant. Gott om utrymme med andra ord. Jag inspekterade utbudet på disken och kunde konstatera att det inte var en frukost för en gruvarbetare som bjöds. Continental frukost men det fick också gå. Brödet var i alla fall gott medan tevattnet var ljummet. Hur kan man misslyckas med det, ljummet tevatten?
Första punkt på dagordningen var besök i Eiffeltornet. Jag hade på förhand köpt biljetter på nätet, därför behövde jag inte ställa mig sist i biljettkön, som var jättelång, för att sedan ställa mig sist i en ny kö till hissen. Jag kom ganska snabbt högst upp i tornet och där hade jag tänkt skicka ett SMS till mina krigare i saltgruvan som vid den tiden torde sitta runt lägerelden och tugga i sig barkbröd och insupa vatten. Meddelandet var tänkt som följande: ”Är nu högst uppe i Eiffeltornet och tar ett glas champagne. Jag tänker på er.” Men tji fick jag. Champagnebaren var stängd och det blåste. Därtill kunde min högst avancerade mobiltelefon inte få kontakt med franska mobilnätet. Lite snopet blev det. Men utsikten var fin
Senare under dagen löste sig problemet när jag fick kontakt med DNA via Skype-telefon och de kunde häva en rooming-spärr på mitt abonnemang. Länge leve Skype! Rooming, vad är det? Allt möjligt hittar de också på.
Därnäst besöktes Triumfbågen som besågs men en liten gäspning. Jag orkade inte åka upp och beundra utsikten även där. Det räckte med Eiffeltornet vad gäller höga höjder denna dag. En dam ville att jag skulle ta ett foto av henne i motljus. Jag gjorde henne till viljes men jag undrar om det blev bra. Till Champs-Élysées styrde jag mina steg och travade raskt vidare utan att närmare bekanta mig med alla dyra och kitscha affärer längs med denna prestigfyllda aveny. Säkert går det att få lika bra grejor för ett betydligt billigare pris på andra ställen men Champs-Élysées är alltid Champs-Élysées! Jag har spatserat där. Amen.
Place de la Concorde är en mäktig plats. Stort som ett större skogskifte, öppet som vida fält i Pampas och med palats, kostbara statyer och ornament. Det var här de halshögg folk som korvskivor i en skivapparat under franska revolutionen. Tjoff, tjoff, tjoff. Allt enligt Hans Alfredsson i en av alla sina Lindeman-sketcher tillsammans med Tage Danielson. Här letade jag efter Metrostationen så att jag kunde åka till hotellet och inta min dagliga siesta. Varför gömmer de skyltarna?
På sen eftermiddag åkte jag till Notre Dame, katedralen berömd, inte minst för Ringaren i den samma. De passade på att ha kvällsmässan på samma gång så jag deltog lite skymundan. Fin akustik i byggnaden kan jag lova. Prästen var afrikan, damen som sjöng hade gudomlig röst. Vackert och stämningsfullt.
Jardin du Luxembourg fick också äran av mitt besök denna kväll. En vacker parkanläggning som man gott kan besöka om man vill ha lite vila från allt trafikbuller och stress en stund. Jag fick foto på en färgglad möhippa. Sedan satt jag och njöt en stund i solen på en av alla de plåtstolar som fanns utplacerade.
Trafikincidenten då? Jo, jag är väldigt läraktig. Även här finns trafikljus men respekten bland fotgängarna är låg. Så fort de tror att de kan komma över gatan levande gör de ett försök även om det lyser rött på långt håll. Kvar på trottoaren står turisterna och de som är rörelsehindrade. Jag tar seden dit jag kommer men tyvärr var jag inte lika snabb och uppmärksam som en äkta parisare vad gäller detta spel med livet som insats varför jag idag fick en kraftig tutning i bakhasorna när jag gjorde en rusning. Gott så, jag klarade mig denna gång.
En sak jag lagt märke till i provinshuvudstaden hemma i Pampas är att folk har mycket stor respekt för röd gubbe. De står lydigt kvar på trottoaren trots att det inte syns en bil på mils avstånd. Själv brukar jag trava iväg och nästan alltid är det någon som följer mig. Men halvvägs över gatan ser de förvirrade ut. Vad nu, varför är jag här, visar minspelet? Det tycker jag är kul. Imorgon väntar mera kul men då av annat slag.
