Mari-Helena från Skinnskatteberg
Jag har nyligen av en bekant fått mig tillsänd ett par artiklar ur DN (6 jan. och 19 jan.) om Marcel Proust. Eftersom det i år är 100 år sedan han dog uppmärksammas han allt oftare i media och jag antar att vi inte sett den sista artikeln eller hört det sista programmet innan hans dödsdag 18 november.
Som trogna läsare av denna blogg känner ni säkert till att jag håller jag på att läsa ”På spaning efter den tid som flytt” av Marcel Proust, ett mastodontverk på över 3000 sidor och med en text som är svår att förstå sig på med alla utsvävningar, detaljer, nyanser och förvecklingar. Många meningar är dessutom väldigt långa med bisatser i mängd, språkliga piruetter och omständligt förklarat. Samtidigt tycker jag om att läsa denna text även om det går långsamt. Ibland får jag ta om vissa meningar tre gånger innan jag får ett hum om vad som menas. Trots en vidlyftig satsbyggnad får han ändå alltid ihop det på något sätt i slutet. Just nu efter ett år har jag läst 12 % som e-bok. Jag får öka takten.
Hans långa meningar och invecklade resonemang inspirerade mig till ett försök att med ett eget stycke/mening härma denna mästare för att visa hur jag ofta upplever hans skriveri. Naturligtvis har han en mycket elegantare text, bättre disposition och djupare innehåll, ibland för djupt, men förhoppningsvis finns lite mera humor i mitt amatörskriveri. Försök hålla allt i huvudet och vad är det som jag egentligen skriver om?
Detta är min historia om Mari-Helena från Skinnskatteberg som saknar entomologen från Morgongåva i Uppland. Varsågod!
Mari-Helena, den bedagade och allmänt känd för sitt udda intresse att samla vykort med skalbaggar som motiv, ungmö från Skinnskatteberg, en ort med ovanligt många doftande, prunkande rosenträdgårdar vars myller av växtlighet, färger och diverse småkryp ofta omges av långa, vitmålade meterhöga murar, hade denna dag bestämt sig för att skriva ett brev till en flyktig bekant, vars blåa ögon och buskiga ögonbryn fick henne att tänka på Jörn Donner – författaren och underhållaren som hon länge beundrat – nämligen gentlemannen från Morgongåva i Uppland, entomolog och, ja just det, också han samlare av vykort med skalbaggar, som hon delade paraply med i busskön på Atens flygplats våren 1993 när ett störtregn utan dess like överraskade ressällskapet som nyss anlänt med ett av alla dessa charterflygplan som dagligen lämnar vita molnstrimmor efter sig på Europas himmel men som snart skingras i intet, lika snabbt som hennes nya bekantskap under paraplyet tyckets upplösas i en ljusröd blixtförälskad dimma innan en vindstöt, plötsligt, ursinnigt och med samma energi som en rodeohäst som med alla krafter och krumsprång försöker kasta av sig en vilt sprattlande och chanslös ryttare, väckte henne ur hennes rosenröda drömmar samt slet paraplyet ur händerna på hennes beskärmare varvid han rusade åstad efter det flyende och flygande paraplyet med en snabbhet likt geparden på savannen som jagar sitt byte enär han för allt smör i Småland inte ville bli av med sitt paraply inköpt på stranden av Tanganyikasjön år 1954 under hans första Afrikaresa, ett paraply med handtag av elfenben och en topas infälld i toppen på paraplyet som han, efter att de växlat adresser, ivrigt och ingående förevisade henne just som vädrets nycker behagade avsluta deras nya förbindelse eftersom han försvann i fjärran och inte mera syntes till, något hon hade svårt att acceptera och därför med detta brev gjorde ett sista försök att nå denna sin själsfrände, också han med skalbaggar som tryck på sitt örngott.
Eftersom entomologen (insektsforskare) hann nämna att han jobbade på Uppsala universitet passar det bra med en bild från denna stad.
Marcel Proust – Wikipedia
Malmberg finner lyckan i Prousts minneschocker – Dagens Nyheter
Jan Holmberg: Marcel Proust känsla för minne och tid har påverkat filmens stora namn – Dagens Nyheter
4 kommentarer
annepauline
Hahahaaa, en helt fantastisk historia i en enda mening. Det var inte dåligt! Det fordras lite tankeverksamhet för att få till något liknande. Undrar hur lång tid Proust funderade för att få till över 3000 sidor liknande text?
Jag kan tänka mig att texten är fascinerande på sitt sätt men jag skulle förmodligen aldrig orka läsa en bok ens på 350 sidor med dylik text. Eller kommer man in i själva tänket så att man förstår vad det handlar om? Förvirrande är bara förnamnet men kanske man ”lär sig”? Din text är väldigt bra i alla fall. Det är bara att fortsätta så har du snart ett mästerverk!
Per
Jag ville bara ge lite bakgrund till varför hon skrev brevet, haha… Nja, kanske lite tankeverksamhet men mest fantasi och att låta orden visa vart det bär. Det fria flödet. Jag visst ju inte var det slutade när jag började.
Det skulle jag också vilja veta, hur lång tid det tog att skriva ”På spaning…”, speciellt med tanke på att då skrevs förmodligen böcker ofta för hand. Jag är inte riktigt säker på när skrivmaskinen togs i allmänt bruk. Idag med ordbehandlare måste det gå bra mycket snabbare.
Jo, man kommer in i själva tänket, så skulle jag säga att det är.
Någon jag också funderat på är Gunnel Vallquist som översatte verket från franska till svenska. Nog måste hon ha varit en överdängare på franska! Runt tre årtionden tog det hanne att översätta verket.
https://litteraturbanken.se/%C3%B6vers%C3%A4ttarlexikon/artiklar/Gunnel_Vallquist
Erik Forsling
https://sverigesradio.se/avsnitt/rorelsen-hos-kvarnstrom-lyckan-hos-proust-och-sorgen-hos-gervais
Per
Tack, det skall jag kolla.