En gammal bekant och en bok om vett och etikett
I farstun fanns en rejäl hög med skridskor och inlines, till höger i garderoben hängde mängder med kläder och väskor. Inne i salen fanns många bord med kläder, böcker och DVD:s samt det krafset som är vanligt på loppisar. Billigt såg det ut att vara. Ibland kan man göra fynd, idag blev det inte så.
Utanför på farstubron stod en gammal skolkamrat och hälsade glatt. Något år sedan vi sågs sist. Han bor på Irland sedan mera än 40 år men talar likafullt flytande dialekt som vilken annan inföding som helst. Hans stora passion är rally och motorsport. Det kan man se på hans Flickr-fotosida. Men även flora och fauna, människor och hembygden ligger honom varmt om hjärtat. En duktig fotograf. Alltid kul att träffa en glad och positiv person!
Något direkt fynd i Hellnäs UF:s lokal, där loppiset går av stapeln denna vecka, blev det inte för min del om man bortser från en pocketbok från början av 1950-talet som heter ”Konsten att uppträda” av Lorentz Bergh. Det är en bok om vett och etikett för mera än 60 år sedan. Jag tänkte att det kunde vara kul att jämföra vad som då var gängse norm och vad som idag kan betraktas som föråldrat och kanske smått komiskt. En mängd goda råd och livsvisdom delas ut och sist kommer en lista på främmande ord i svenska språket. Där hittar jag ordet pacemaker som får följande förklaring: medhjälpare som håller sig före en kapplöpare för att egga honom. Idag kan det tyckas märkligt men så får vi beakta att den första pacemakern opererades in 1958 av en svensk hjärtkirurg.
Många lustiga, och ibland innehållandes en hel del klokskap, teser lyfts fram. Jag tar ett axplock:
- Det fordras varken mod eller karaktär att vara andligen slö, och icke läsa annat än smörja, och icke bry sig om att lära sig något nytt
- Lämna inte teskeden kvar i kaffe- eller tekopp utan lägg den på fatet
- Tala och svara inte alltför enstavigt utan försök bidra till underhållningen
- En ogift dam tituleras i sällskapet med fröken, med tillägg av efternamnet
- Ge ej råd utan att bli ombedd
- Akta dig för att bli så kallad begravningshyena. (Vad kan detta månne vara, en begravningshyena?)
- Se upp så att ni inte sticker ut andras ögon med ert paraply. (Nog så viktigt även idag)
- Barn göra så i byn som de hemma vant
- När man går till sin plats i en bänkrad får man aldrig vända ryggen mot den man går förbi
Jag får kanske tillfälle att återkomma till denna skrift och citera ytterligare visdom och etikett.
Du kanske också gillar
5 kommentarer
Erik Forsling
Ditt inlägg roade mig gott, när du kom till den framgångsrika delen av dagens fyndspanande. Etikettsboken. Tänkte spontant på ett par av mina gamla införskaffade alster + ett, det mest magnifika, som jag inte äger annat än internetlänkar till, men ska inte gå in på dem; de handlar snarare om det mer snäva umgänget kring olika typer av ätande – från dåtida medelklass och uppåt.
Det är tidig morgon, och jag kom för mångal timmar sedan från Kära K. i Järlåsa – där Lilla residerar den sista natten inför flygningen tillbaka till Montreal. Halvcivilserad middag, även om man jämför med etikettsböckerna. Nää förresten, den var nog ganska barbarisk, med äldre tiders mått mätt. Men nykter och etiskt korrekt.
Vad jag egentligen syftar på i min kommentar är din fråga: ”Vad kan detta månne vara, en begravningshyena”? Jag tror att jag vet.
Är ganska säker på att jag aldrig tidigare hört just glosan, men att det rör sig om ”ett fenomen”, som jag personligen visserligen heller aldrig sett, men väl hört talas om. Begravningar som jag bör gå på är faktiskt, och lyckligtvis, ganska sällsynta, även om det var trist med den yngre kusinen i försommars. Så någon begravningshyena kan jag inte skyllas för att vara.
Natursynen förändras. Inbillar mig att savannens hyenor har omvärderats under årens lopp, men deras dåliga rykte stannar kvar hos människor som anses förtjäna det, liksom parasiternas dito.
Obs. Efterföljande ”analys” handlar enbart om ”förritidenmänniskor”, som jag sade, när jag en gång i tiden berättade om historiska livsöden för mina små barn. En begravningshyena uppfattar jag som den där, ofta äldre, personen, ofta en kvinna (no offence), som besöker alla tänkbara begravningar inom närområdet – av sensationslystnad, av konstigt behov av att visa respekt för någon man inte egentligen känner, mer än till namnet (om ens det, i vissa fall), av den uppenbara möjligheten att sprida eventuellt bladder vidare; ”Jag var ju där, minsann”. Etc. Tror att du kan filosofera fram ytterligare orsaker.
Men, … kanske också för att råda bot på sin egen ensamhet. Efteråt blir det socialt begravningskaffe med ytterligare möjlighet till informationsinförskaffande. Ett vänligt och medlidsamt yttre kamouflerar ibland antennstora mottagare till öron.
Det var min bild det. Och den som tar sig för med att kalla mig begravningshyena är välkommen att göra det – men den personen får nog vara beredd på att ha ett allvarligt och utredande samtal med mig. Jag går enbart på sorgetillställningar när etiketten kräver det, för att avrunda med temat för ditt bokfynd.
—————————————————————–
P.S. Apropå hackspetten och fågelholken i ett tidigare inlägg; i(går)kväll lekte Herr Son Akrobat, jag, och en av knattarna ute på Kära K:s gräsmatta, när ett mysko halvsvagt ljud hördes i skymningen.
”Sch”, sade min äldste med ett finger framför munnen. ”Hörde det tidigare också”. Även den lille teg.
”En hackspett”, föreslog jag, men tänkte att den i så fall var ytterst försynt.
”Vi såg en gröngöling idag”, svarade Herr Son.
”Jag hörde det”, var min intelligenta replik, ”en Gröngöling är en hackspett”.
”Jag vet”. Gisles konstaterande tystade mig för några sekunder.
Vi tassade tysta som misslyckade kommandosoldater mot lätet.
”Nää, ingen hackspett”, kom jag fram till, ”kanske en av ”skogshönsfåglarna”, en orre kanske, eller en tjäder”, som jag inte vet hur de låter – bara att det är mysko. Hyssjande och tassande närmade vi oss ljudet. Det som nyss ljudit så närma var lite avlägsnare än vad vi trodde. Vi glodde in i minigranskogen framför ett grannhus.
”Skogshöns är skygga”, tänkte jag, och tassade vidare. Vi delade på oss.
”En ekorre”, sade så den bäste trappern av oss. ”Det är en ekorre, på en fågelholk”.
Då såg jag filuren, mellan ett par granstammar. Rovdjuret satt klängande på en småfågelholk och krafsade ivrigt med sina klor kring det lilla runda hålet.
En stund tidigare hade folket som ännu satt kvar runt middagsbordet unisont för de små sjungit ”Ekorrn satt i granen”, den som skalar kottar och är söt, från en barnsångbok som Gammelfarmor E. just skänkt.
Ibland överträffar sagan sanningen – det som fattades i det här fallet var den stukade svansen, och kottarna. Att holken inte var tom tog jag för givet, p.g.a. det enorma intresset från predatorn.
PJN
Din definition av en begravningshyena kan mycket möjligt vara rätt. Jag kom mig för att googla på ordet och si, där kom det upp. ”Begravningshyena, sensationslysten och påträngande (kvinnlig) åskådare till begravning. Först nyttjat av A. Randel (“Den inbitnc”)1915.” Så där har du rätt. Ordet är mig dock tidigare obekant. Kanske det kommer fram fler besynnerliga ord när jag studerar vidare?
Ekorren är ett vackert djur men även den kan vara grym i sin jakt på föda. För att inte tala om igelkotten. Läste i en blogg för något år sedan om en igelkott som kalasade på kattungar.
kicki
Vi vär också på ”lokaalin” och även jag hittade ett par böcker, enbart som förströelse. Det brukar mest bli böcker för mig på loppisar.
kicki
Glömde en undran angående din bekanta boende på Irland. Jag har flitiga besökare på min blogg från Irland, kanske han är någon av dem.
PJN
Mycket möjligt att det är han som läser din blogg för han är intresserad av sin hembygd och säkerligen också dialekten. Jag antar att du vet vem det är?