Foto eller Lightroom?

En av fördelarna med att använda en systemkamera är att man kan ta bilder i raw-format vilket betyder att man inte direkt får en vanlig jpg-bild utan mera en fil med all information obearbetad och i sitt ursprung. Detta gör att man kan redigera bilden på ett helt annat sätt än en jpg-bild som direkt är komprimerad.  Skillnaden kan vara stor mellan en jpg-bild som kameran producerar och den bild som man kan arbeta fram i ett fotoprogram som kan behandla raw-format och som sedan sparas i jpg-format. Det finns många bildformat men jpg torde vara det vanligaste formatet hos vanliga fotografer och kameror.

Obehandlad raw-format kan också ses i vissa bildvisningsprogram men inte alla. T.ex. standardprogrammet Paint i Windows kan inte visa raw-format. Då kan man behöva ett program som kan konvertera det ”digitala negativet” till jpg eller annat format och på samma gång förbättra bilden. Själv använde jag tidigare Adobe Photoshop Elements men har övergått till Adobe Lightroom. Båda programmen har sina fördelar.

I och med Windows 10 har det nu också kommit ett standardprogram som gratis följer med systemet, nämligen programmet Foto (Photo App), som snabbt kan visa raw-formatet men också redigera raw-formatet och sedan spara en kopia i jpg-format. Programmet kan göra en hel del, det är snabbt och gratis. Funktioner som att förändra ljuset i bilden genom att ändra ljusstyrka, kontrast, skuggor och högdager. Färger kan ändras genom att justera temperatur, ton, mättnad. Även användbara filter och effekter som vinjettering och selektiv fokus finns att tillgå för att inte glömma beskärning, rotation, räta upp-bild, ta bort röda ögon och retuschera. En hel del användbara verktyg.

Jag gjorde ett litet experiment och gjorde samma behandling i de båda programmen för att se om det syntes någon skillnad. Jag justerade skuggor +100 och högdager -100 i båda programmen (en justering jag nästan alltid börjar med), inget annat. När jag studerat resultatet tycker jag att Lightroom levererade en bild med bättre skärpa, något som dock går att ändra i Foto genom att justera kontrasten. Foto har inte heller alla Lightrooms funktioner men programmet har onekligen mycket som kan användas för att förbättra en bild. Programmet kan mycket väl användas för att känna på hur det är att redigera och förbättra bilder i raw-format. Vill man sedan gradera upp sig kan man köpa något mera avancerat program som t.ex. Lightroom.

Jag kan tänka att många idag som har en systemkamera bara använder jpg-format för att det är enklast så och kanske inställt som standard i kameran men jag kan försäkra att genom att fotografera i raw-format och sedan förbättra bilden öppnar en helt annan värld i bildskapandet. Testa!

2016-02-06 Jokkmokk 011 Orginal
Så här ser bilden ut som jpg-format. Kamerans egen jpg-bild

2016-02-06 Jokkmokk 011 (2) Foto
Detta är vad Windows eget Foto-program levererade i jpg-format
2016-02-06 Jokkmokk 011 LR
Detta är Lightrooms version med samma justeringar både i Ligthroom och Fotot. Bilderna är sedan förminskade till samma storlek.

 

Nya tider för Vårt Land

Samlingspartiet (systerparti till Moderaterna) håller snart partistämma. Motioner och förslag kommer in på löpande band. Vissa lite vissna, andra mera uppmärksammade. Som detta med att byta nationalsång.

Republiken befinner sig i fritt fall, om man skall tro dystergökarna; ingen ände på eländet. Svångrem och piska är det enda som regeringen, där samlingspartiet ingår, rekommenderar. Finländarna är ett härdat släkte, nog tåls både rapp och spark för att få ordning i leden. Vem som sedan vinner på karusellen är en annan sak. Det talar vi tyst om, godtrogna och förhoppningsfulla som vi är.

För att pigga upp stämningen föreslår Birkalands samlingspartiunga till partistämman att nationalsången ”Vårt land” ersätts med Finlandiahymnen, komponerad av Jean Sibelius. Ett mäktigt musikaliskt verk. Lite ombyte kan inte skada tycks Samlingspartiets unga i Birkaland anse.

Blickar jag ned på kommentarerna i artikeln som Vasabladet levererar är åsikterna högst delade. Några tycker att förslaget är lysande men de flesta visar tummen ned. I en kommentar föreslås att vi kan rotera flaggen motsols 90 grader, byta sångsvanen mot skarven samt ersätta nationalblomman liljekonvaljen mot lupiner. Nationalsången borde naturligtvis vara Hard Rock Hallelujah med Lordi. Tolkar jag saken rätt finns det en hel del ironi i förslagen.

Av någon märklig anledning har Estland och Finland samma melodi till sin nationalsång. Möts Finland och Estland i tävling av något slag så spelas alltid samma låt vid prisutdelningen oberoende av vem de två som vinner. Detta tycker somliga är ett problem. Därför borde vi ändra vår nationalsång till Finlandiahymnen. Partistyrelsen godkänner förslaget.

Av någon ännu märkligare anledning valde Biafra, som i Norden är känt för sin fattigdom och von Rosens flyginsatser i kriget på slutet av 1960-talet, Finlandiahymnen som sin nationalsång på slutet av 1960-talet. Snabbt flikar någon in att ”Då passar det ju bra. Samlingspartiet strävar ju efter en likadan inkomsfördelning hos oss som man har i u-länderna.”

Jag kan hålla med om att Finlandia är ett mycket dramatiskt och storslaget musikaliskt verk. Ett av de bästa i världen. Men som nationalsång är det mindre lämpat, tycker jag. ”Vårt land” är bra som det är, komponerad av Fredrik Pacius, född i Hamburg, med text av Johan Ludvig Runeberg, finlandssvensk, född i Jakobstad. Kanske finns de som stör sig på att det finska inslaget saknas i nationalsångens tillkomst?

Hur vi än vrider och vänder på saken så verkar republiken vara stadd  i förändring enligt principen ”rör om i grytan allt vad du orka”. Alltid är det någon som vinner, de flesta förlorar.

[youtube=https://youtu.be/x-xm4SYH3t4]

Kvällsbiten

I sena eftermiddagen stod jag och kokade soppa. Soppa är bra, den är god, billig och uthållig. Jag menar, den räcker flera dagar, bara att värma upp.

Just då bullrade någon på ytterdörren. Jag masade mig iväg till farstun och öppnade dörren. Utanför stod en av grannarna, får man väl säga, och räckte fram en påse. Bara så där. Vadå, vadan detta? Hon har bakat, svarade han, dörrknackaren. Och visst, i påsen fanns både frallor och en kanelbulle.

Soppan stod snart klar för avsmakning så frallorna fick anstå någon timme men kvällsbiten med té var räddad. Med pålägg och tomat blev det en hel liten måltid. Mums för nybakat!

Sånt är livet på landet, när man minst anar kommer det en skänk från ovan. En får tacke, som de säger i Värmland!

2016-05-23 Kvällsbiten 002-1-2
Kvällsbiten innan den tuggad blev och försvann.

Fördumningens tidevarv?

I onsdags bevistade jag professor Dick Harrisons föreläsning på temat ”Samhällets fördumning”. Auditoriet Academill på Åbo Akademi i provinshuvudstaden var knökfullt och man blev t.o.m. tvungen att använda ett angränsande rum dit videolänk förmedlades för att alla intresserade skulle få en chans att se och höra den populära talaren. Kanske närmare 400 personer var närvarande.

Alla gillar inte Harrisons åsikter och utläggningar. Det har han också fått sig påskrivet genom arga och ibland hotfulla mail och samtal. Men han har skinn på näsan, förmåga att uttrycka sig och är påläst så det skall mycket till innan han måste vika sig. Hela hans person på scen uttryckte pondus och energi. Det kan också behövas, lärare i historia på Lunds universitet som han är.

Undervisning och utbildning i kungariket var ett av kvällens ämnen. Han påstod att kvalitén på de utexaminerade i Sverige har sjunkit i betydande omfattning p.g.a. att universitet och skolor konkurrerar om de pengar från staten som varje utexaminerad ger. Blir undervisning och tentamen för svåra byter helt enkelt de studerande utbildningsort för att slippa lättare undan och detta betyder att de läroanstalter och utbildningar som kräver mera av sina studerande riskerar att bli utan elever. Ordet korruption nämndes i sammanhanget eftersom lärare och examinatorer kan tvingas godkänna elever med svaga kunskaper i ämnet. Detta kan vara förödande för t.ex. en patient vars läkare inte har fullgoda kunskaper.

En annan fråga som togs upp var att idag uppfattas ofta en åsikt ha större betydelse än fakta. Inte minst på sociala medier uppstår fräna debatter där de med åsikter som inte är faktabaserade känner sig kränkta, vilket de också är snabba att påtala.

Jag kan inte annat än hålla med. Nätet är fullt av dynga som propsar på att vara sanning. Det värsta är att upprepas en lögn tillräckligt ofta blir den en ”sanning”. Källkritik är botemedlet men det kräver grävande och kunskap samt förmåga att framställa kritiken på ett tydligt sätt.

Tyvärr är detta idag inom politiken och samhällsdebatten ett ofog som kan kosta demokratin stora förluster när var man och kvinna, ofta anonymt, kan påverka med i stort sätt vilka påståenden som helst på olika forum, tidningskommentarer och sociala medier utan källhänvisningar. Inte minst flyktingdebatten är ett bra exempel. Påtalar man det orimliga eller felaktiga kan man bemötas med personliga påhopp, anklagelser om kränkning och rasism, pk-stämpel och krav på tolkningsföreträde.

Just tolkningsföreträde är för mig ett mysterium. Det borde rimligen betyda att en viss person eller en grupp har åsikter som inte får ifrågasättas; det finns bara en sanning. Det jag främst vänder mot är att då blir det bara en monolog, inte en dialog. Och var finns fakta som stöder en känsla eller en uppfattning?

Harrison talar om samhällets fördumning och jag håller med. Var finns idag bildning, breda kunskaper, kännedom om vår historia, givande och intelligenta samtal? Även massmedias roll kom upp. TV har länge kallats dumburken. Vi har en massa kanaler som erbjuder tävlingar, reality-tv, dokusåpor, livsstilsprogram, deckarserier men var finns kulturen? Är det alls möjligt att idag sända ett program som Musikfrågan Kontrapunkt som sändes på TV 1964-98? Finns det idag en person likt Sten Broman?

Vi har ett enormt flöde av program, texter, bilder och videos tillgängliga; hur då plocka guldkornen ur detta? Faller inte de flesta för de lätta, underhållande programmen istället för de program och texter som kräver lite eftertanke? Visst, det finns många bra TV-program men det gäller att hitta dem och inte förfalla till ett zappande mellan kanalerna. Säger en som inte tittar på TV.

Är ungdomarna idag mindre bildade, mera försoffade, mera hänfallna åt den lätta vägen? Jag hoppas inte det men alltför ofta stöter jag på förbluffande stora kunskapsluckor och dålig språkbehandling hos yngre människor. Eller är det en generationsfråga? Kan de annat som inte jag och min generation kan och vad är viktigt att kunna idag? En sak är då säker, den som inte kan sin historia har inget lärt av begångna misstag vilket kan stå framtiden dyrt.

Jag skall inte mera ingående orda om föredraget men till sist vill jag uppmärksamma en fråga som Harrison fick, nämligen vad skall Vasa Universitet satsa på i framtiden för att hålla ställningarna i den konkurrens som finns inom utbildningsområdet och regionalt. Svaret var: det svåra! Det är genom forskning, förutseende och att välja det som ingen annan ids, törs eller tänker på som man kan nå framgång. Samma filosofi hade den man som startade det företag som för några år sedan köpte Saltgruvan. Det lätta har redan alla andra satsat på och plockat pengarna ur.

Dick Harrisons fördrag finns på följande länk http://online.vasabladet.fi/Artikel/Visa/102536 och även en artikel från Vasabladet http://online.vasabladet.fi/Artikel/Visa/102529 Om länkarna går att nå för icke-prenumeranter vet jag inte. Meddela gärna som kommentar om ni kan eller inte kan nå länkarna!

Edit: fördraget kan hacka lite i början. Gör en liten paus på en halv minut och prova igen så blir det bättre.

20160518_200819-1
Dick Harrison till vänster, Kennet Myntti, moderator, till höger i bild.

Hammaren i träskon eller snabbköpet i plånboken

Ibland kan det bli riktigt smågalet. Det händer mig understundom.

Ikväll skulle jag sticka fötterna i träskorna, mina inneskor. Problemet var att jag redan hade ett par skor på fötterna.

I Saltgruvan har jag en vattenflaska på bordet i lunchrummet. Jag hällde upp en mugg vatten för att dricka och skulle skruva tillbaka korken på flaskan. På flaskan(!), klantskalle, inte på muggen som jag måttade. Korken kändes plötsligt väldigt liten och opasslig.

Eller tidigare i veckan när Stora Yxan behövde hjälp med att spika fast en spik. Tror ni inte jag snurrade runt utan att hitta hammaren, som jag höll i handen! Det roliga var att inte heller Stora Yxan såg att jag höll hammaren i handen. För att inte tala om pennor som försvunnit men som återfanns bakom örat. Eller glasögon som hänger i skjortans halsöppning men ändå har någon snott mina glasögon.

Begynnande demens kanske någon tänker men jag har hela livet drabbats av dessa små incidenter. Som den gången i unga år när jag skulle till jobbet i centrala Malmö men i den tidiga morgonen travade iväg till kvartersbutiken Pias Snabbköp som låg åt ett helt annat håll. Den tiden var inte snabbköp* öppet klockan sju på morgonen. Eller den gången i samma stad när jag glömde bilen vid posten och senare på kvällen blev förundrad över att kärran inte återfanns på sin vanliga parkeringsplats. En stöldanmälan låg nära till hands innan jag kom på var bilen fanns.

För att inte nämna den gången i sagda stad när min plånbok plötsligt försvann. Jag höll på att bli tokig och trodde att jag tappat plånboken, alternativt blivit bestulen, tills jag återfann pluskan ovanpå smörpaketet i kylen. En trygg plats för ens samlade förmögenhet, bara man vet om det.

Förvirring eller bara att jag går i andra tankar? Jag är mest benängen att tro det sista. I andra tankar eller i en egen värld som kan vara något helt annat än den aktuella. Som ikväll när jag mest tänkte på robotarnas framryckning, eller snarare, bristen på deras avancemang i republiken. Jag får återkomma med ett inlägg i ämnet.

*Används alls ordet snabbköp nuförtiden? Jag kan inte påminna mig att jag hört ordet på år och dagar. Vid genomförd forskning på nätet verkar benämningen vara en något föråldrad term. Tomas Ledin, den gode hedersknyffeln, skrev en gång i tiden en låt  med titeln ”Snabbköpskassörskan” som ”Di Sma Undar Jårdi” var först med att spela in. – Vilka härliga namn på band som det fanns den tiden: Blå tåget, Elda med höns, Eldkvarn, Fläsket brinner, Hoola Bandoola Band, Kebnekajse, Röda bönor, Träd Gräs och Stenar; bara för att nämna några.

[youtube=https://youtu.be/D78xYeVsOag]

En svår uppgift?

Jag bytte bild i headern ikväll. Isen har ju försvunnit sedan länge och grönskan är starkt på kommande men än finns en del av fjolårs torkade, gula växtlighet kvar på sina ställen. Som på denna bild i headern.

Var är denna bild tagen? Namn och plats anges så bra som möjligt. Är man inte känd i trakten kan det vara svårt och har man aldrig besökt denna nejd är det nästan hopplöst. Men bara nästan. Därför ger jag följande ledtrådar:

  1. Detta träsk finns med namn angivet på Googlemaps
  2. Här finns en låda för den som  motionera vill
  3. Året runt finns här några av vinterns fortskaffningsmedel uppställda. Karhu är ett märke.
  4. Från någon av dessa stenar har man ropat. Kanske efter gårdens kreatur? Ropat på dialekt, rättare sagt.
  5. Detta träsk finns vid en genväg, om än inte i så bra skick, när jag vill besöka Happy Feelis efter att jag passerat bron.
  6. Sången i videon nedan ger en vink om en del av namnet.

Lycka till!

Bilden en gång till:

[youtube=https://youtu.be/xt4drBrkVvg]