Umefolk 2018

Återkommen från Umeå och Umefolk igår kväll. Först ikväll har jag fått tid att något begrunda årets folkmusikfestival och framkalla en del av bilderna som jag tog.

Festivalen inleddes som vanligt med Allspel på fredagskvällen med en fin föreställning med flera hundra personer på scen. Sångare och musikanter, varav många var barn, klämde i för kung och fosterland under ledning av konstnärliga ledaren Anton Teljebäck. Han dirigerade, styrde och ställde med kraft, något som nog behövdes med så mycket folk på scen. Märkligt att det alls fungerade.

Den första föreställningen jag besökte var med Arvvas. Jojk och raspig american style som möttes på scen. Röster och kontrabas som samverkade.

Nästa som jag hade tänkt titta på var Valkyrien men de var minst en kvart försenad så jag tröttnade på att stå i kö och avstod. Istället blev det muntra Spöket i Köket i Studion nere i källaren. Det var minsann en livad föreställning. Härlig musik och dans för alla glada. Fint att jag orkade vara upp så sent. En kvart över midnatt startade de.

Det var glädjade att det var så mycket ungdomar som dansade. Överhuvudtaget verkar återväxten vara god inom folkmusiken. Många barn som spelar något instrument och alltid är det några som blir mästerspelmän.

Fint är också att de s.k. ”Sverige-vännerna” inte lyckats kidnappa folkmusiken och folkdansen utan den lever fri och inkluderande. Något som också vice ordförande för Umeå Folkmusikförening, Elsa Reimerson, var inne på i sitt tal. Musiken är utan gränser, likaså dansen. Man behöver inte kunna språk för att lyssna på musik och detta märks inte minst inom folkmusiken.

En ung tjej framförde en sång under Allspel på något språk jag inte uppfattade men vilket starkt framträdande! Jag tror att hon var från Umeå.

MäSä-duo från finska delen av Österbotten var också på plats med ett par fina framträdanden. De fick det verkligen att svänga. Jag har tidigare sett dem i Vasa på Folk musikdagarna i höstas. Tyvärr var inte deras svenska av bästa sort så det blev att försöka göra sig förstådd på engelska. Det gick också men tyvärr bortföll det mesta av deras vanliga mellansnack och humoristiska historier som annars ingår i deras show. Trots det blev det en glad och uppsluppen föreställning.

Bredvid mig vid ett av borden längst fram satt en äldre dam som också var utrustad med systemkamera. Hon berättade att hon hade haft bråttom till festivalen men att hon hade varit på resa någonstans i norra Finland och blivit försenad p.g.a. kölden eftersom bussen vägrade starta i den 35-gradiga kylan. Men fram kom hon och vid bordet satt hon och inget visste hon om vem som skulle spela. Jag upplyste henne om MäSä-duo och hon funderade att då blir det nog något finskt sentimentalt och nostalgiskt. Nejdå, replikerade jag, det skulle förvåna mig. När halva konserten var genomförd lutade jag mig fram och frågade vad hon tyckte. Jättebra, svarade hon. Detta hade hon inte väntat sig.

Jag träffade annars Lauri, som ingår i duon, ombord på färjan på söndagen och vi pratade en liten stund. Duon har annars representerat Finland vid någon festival för inte så länge sedan i Uzbekistan och nu ser de fram emot ett aktivt år med många spelningar. Bl.a. kommer de att spela på Luleå Spelmansstämma 15-17juni. Och på Kaustbyfestivalen har Lauri varit sedan femårsåldern.

Lördagen börjad med teater. Tjära människa hette stycket och handlade om vissångaren, poeten och människan Vilho Ollikainen från byn Ullatti, öster om Gällivare. Vilho var ett verkligt original och en livskonstnär och hans person fanns på scen genom Jan Johanssons eminenta framförande. Jag är glad att jag hade möjlighet att se denna förställning för människan Vilho blev ännu en av dessa som gör världen lite bättre att leva i.

Det hela var egentligen en dubbelakt för en stund senare fanns bandet WAO på scen och framförde musik av Vilho Ollikainen där bl.a. Jan Johansson ingick med dragspel men också delar av bandet JP Nyström som Vilho spelat en del tillsammans med. Vilho levde åren 1934-98. Att få lära känna Vilho var något av höjdpunkterna på årets Umefolk. – Bandet WAO bar sitt namn efter just Vilho Akseli Ollikainen.

Spelkvinnor och munspelmän upplevdes på lördag vid sextiden. Tre av Sveriges mest begåvade spelkvinnor Långbacka/Willemark/Rydberg mötte på scen munspelmästarna Jouko Kyhälä och Filip Jers. Också en minnesvärd dubbelakt.

Katarina Barruk var kanske den som jag såg mest fram emot på hela Umefolk. Jag har tidigare haft förmånen att träffa henne när hon signerade debutalbumet Báruos jag köpte vid hennes första releasekonsert i Umeå 2015. Knappast hon mindes mig nu men jag hamnade åter bredvid tysken jag skrev om i förra inlägget och han hyste desto större förhoppning att hon skulle känna igen honom. Han hade nämligen under dagen deltagit i en workshop med jojk och förstod jag rätt hade Katarina också varit med där. Vad de jojkade förstod han inte, kanske det var om Jesus, funderade han. Huvudsaken var att han fick vara med och uppleva detta.

Han skulle under kommande vecka vidare till Stockholm och Oslo. Med tåg! Inget flygande där inte. Det var förresten tredje gången han bevistade Umefolk. Jag tipsade honom om Urkult och han verkade intresserad ända tills jag nämnde datum 2-4 augusti. Aj, aj, det var illa för just den helgen gick en heavy metal-festival av stapeln alldeles i närheten där han bodde och det ville han inte missa. Den besökte han alltid. Den musiksmaken hade jag inte väntat mig av honom.

Katarina Barruk framförde sin musik med både känsla och kraft. En del nytt material och även kända stycken sedan tidigare. Jojk ingår som en naturlig del i hennes musik och umesamiska använder hon som första språk på scen men pratar också svenska till oss oinvigda. Umesamiskan för en tynade tillvaro men Katarina hoppas med sin musik och sitt engagemang föra sitt modersmål vidare.

Efter konserten stannade tysken kvar, jag hoppas han fick träffa Katarina för hon verkade vara hans stor idol.

Senare på kvällen uppträdde The SISKIN Quartet på Idun. Fin och njutbar musik men inte så mycket folk ändå vilket var synd. Jag kände till Bridget Marsden & Leif Ottosson sedan tidigare men den skotsk/finska duon Sarah-Jane Summers & Juhani Silvola var nya för mig.

Allra sist på lördagsnatten spelade Sallyswag i Studion där de gav järnet inför en dansant publik. De sprudlade av kvinnokraft!  Det är tydligen i Studion man dansar som mest och bäst, sist på kvällen. Denna gång såg dansandet ut att vara av mera modern typ.

Själv kände jag tröttheten komma krypande och någon gång efter klockan 01 gav jag upp kröp jag nöjd till sängs. Ännu ett Umefolk var till ända och jag hoppas att detta inlägg någon gång i framtiden skall påminna mig om Umefolk 2018. Detta var något av det som jag upplevde men det fanns så mycket mera. Tyvärr hinner man inte se och hör allt. – Väl mött nästa år!

---

Allspel

Arvvas 

Spöket o köket  

Tjära människa –  teater

WAO

Spelkvinnor och munspelmän 

Katarina Barruk

MäSä Duo  

The SISKIN Quartet 

Sallyswag 

 En kväll på Tráhppie –  Blogginlägg 2015 

En bild från Umefolk blir det ikväll. Jag får återkomma med fler bilder i ett annat inlägg.

Katarina Barruk