Konsten att flyga och landa i Malmö

En av de få bloggar jag läser skriven av en man är ”Försvunna Malmö” av Martin Andersson. Med anledning av fruntimmersveckan skrev han en serie inlägg om kvinnor i gången tid. Ett inlägg som fascinerade mig mycket var ”Emma Ahlqvists klassresa fick ett grymt slut”. Men det finns mycket annat att läsa där som är Malmörelaterat. Intressant även för den som inte känner till Malmö, skulle jag tro. Rekommenderas!

En annan blogg jag läser och som också är skriven av ett manfolk är ”Konsten att flyga – hoppa och missa marken”. Enbart bloggens namn utlovar vissa piruetter i formulerandets och språkets konst. Marcus Rosenlund sitter vid tangentbordet.

Senaste inlägg heter ”Tio år på Facebook: var det värt det?” – Ja, det kan man fråga sig. Jag började själv forska i min egen FB-historia och kom på att det är 8 år sedan jag gick med i FB. Tänk så mycket tid jag använt på Facebook! Inte bara vid datorn utan även via mobilen. FB finns alltid närvarande som skvallerbytta och inspiration.

Visst tar FB mycket tid men samtidigt för FB också mycket positivt med sig. Jag tänker på alla människor man ”träffar”, gamla bekanta och nykomlingar. Att t.ex. få kontakt med avlägsna släktingar på andra sidan Atlanten är guld värd. Fotokursen som jag gick hade egen sluten FB-grupp som var en viktig del av kursen. Samma är det med mitt radiointresse eller varför inte spanska kursen som jag går. Vi har våra sammanslutningar som tjänar sina syften.

Sedan kan man naturligtvis diskutera alla hatbrott och –utbrott som finns på FB. Allt skit och alla onödigheter. Marcus menar att utan FB hade världen sett bättre ut.  – Den bruna våg av populism, fejknyheter och ”alternativa fakta” som sköljer över klotet hade inte lyckats sätta sig i rörelse utan Facebook. Donald Trump hade inte varit president utan Facebook. – skriver han.

Fullt möjligt att det finns ett korn av sanning i det påståendet. När jag ibland läser de fruktansvärda skriverier som vissa människor häver ur sig kan jag fundera hur de är funtade i hjärnkontoret. – Förresten, är denna pöbel alltid människor eller är de fiktiva FB-personer skapade av mörka krafter som vill styra opinionen i en viss riktning? Jag håller inte för osannolikt att så är fallet! Allt för att skrämma eller skapa aggressivitet. Propaganda i moderna tappning är fruktansvärd effektiv!

Alltnog, jag fortsätter med FB en tid till och ser var vi landar. Förhoppningsvis är det mera positivt än negativt.


Vad har Facebook med denna bild att göra, kan man undra. – Snart finns den kanske på Facebook?

 

Annonser

Varför denna evinnerliga brådska inom politiken?

Det är inte ofta jag skriver om politik men låt gå för denna gång. Jag satt nämligen igår och på TV följde presskonferensen som Sveriges statsminister Stefan Löfven höll. Alliansen hotade med misstroendeomröstning i riksdagen om inte tre ministrar sparkades med anledning av haveriet inom Transportstyrelsen i samband med outsourcingen av sin datadrift till ett utländskt företag, IBM.

Låt mig säga att jag inte har varit någon varm vän av regeringen Löfven. Jag tycker att Stefan Löfven har varit en diffus person och att politiken många gånger varit otydlig och tam. Ett exempel är flyktingpolitiken 2015-16 när gränskontroller upprättades vid Öresund, något som hårt drabbade pendlarna och hela regionen utan att regeringen i Stockholm brydde sig om det. Gränskontrollen var också ett steg tillbaka i behandlingen av flyktingar när Sverige anslöt sig, eller tvingades ansluta sig, till EU:s orättfärdiga flyktingpolitik.

Igår var det tvärtom. Löfven uppträdde med pondus och vågade också utmana Alliansen genom att behålla försvarsminister Peter Hultqvist. Just så borde en statsman uppträda. Kanske han äntligen fått lite drag under galoscherna?

Att sedan katastrofen inom Transportstyrelsen måste få konsekvenser är helt klart. Genom att överlåta viktiga samhällsfunktioner och känsliga uppgifter till utlänska intressen utan att göra nödvändiga personkontroller av de som berörs är helt horribelt. Man skyller på tidsbrist men det är inget annat än resultatet av slarvig planering när tidsplanen inte håller. Varför all denna brådska? Varför kan man inte göra någonting ordentligt och låta det ta den tid det tar?

Samma är det i republiken när regeringen Sipilä gång på gång stöter på grundlagsproblem, underlåter att göra nödvändiga konsekvensutredningar och struntar i expertutlåtande som inte stöder deras politik. Ofta skyller de på brådska och tidsbrist. Ett exempel är Vasa Centralsjukhus som inte får fulljourverksamhet därför att det bl.a. inte finns tid, enligt Social- och hälsovårdsminister Juha Rehula. ”För att genom reformen kunna uppnå de besparingar som behövs för att balansera statsfinanserna förutsätter reformen ett snabbt genomförande”, skriver Rehula enligt Vasabladet.  Varför alltid denna evinnerliga brådska? Visst behöver statens finanser ständig översyn men är landets ekonomi så dålig att man måste hasta fram dåliga lösningar som ändå inte håller i längden? Tror inte det!

Statsminister Juha Sipilä må vara affärsman men det betyder ingalunda att han per automatik är en bra ledare av landets regering. Ett annat talande exempel är president Trump i USA som också är affärsman. Dessa två herrar verkar vara van att få som de vill utan att ta hänsyn till andra inom sina företag. Det fungerar inte inom politiken där också annat än ekonomiska intressen är viktiga.

För att återgå till krisen i Sverige så fick Transportstyrelsens generaldirektör Maria Ågren sparken därför att hon bröt mot lagen genom att inte säkerhetskontrollera personal i de företag som IBM is sin tur outsourcat en del av uppdraget till. Helt riktigt men är det hela sanningen? Hela denna operation startades av regeringen Fredrik Reinfeldt genom att dåvarande Transportstyrelsens generaldirektör Staffan Widlert beslutade att påbörja en extern upphandling av myndighetens IT-tjänster som fram tills dess har hanterats av Trafikverket. Avtalet med Trafikverket sägs upp i början av 2014 utan att man, vad jag kan förstå, hade en ny lösning klar. Är det inte där roten till hela problemet ligger; att man inte hade gjort en realistisk tidsplan och förberett sig ordentligt. Åter, varför denna skyndsamhet? Kanske Maria Ågren inte hade något annat val än att bryta mot lagen?

Frågan är också, måste statlig och samhällelig verksamhet överhuvudtaget läggas ut på entreprenad? Ta bara sjukvårdsreformen i Finland där aktörer på den fria marknaden skall få allt större del av kakan. Är det inte samhällets uppgift att ta hand om en så viktig sak som sjukvården så att alla patienter får samma behandling till en rimlig kostnad utan att privata vårdföretag kan suga ut godbitarna och sedan lämna glesbygden åt sitt öde?

Säpo rekommenderade i november 2015 ett omedelbart stopp av affären som Transportstyrelsen ingått med IBM efter att redan i juni samma år varnat för att känsliga uppgifter kan hamna i fel händer. Säpo verkar ha skött sin del av arbetet. – Vänta nu, skulle man inte också kunna outsourca Säpo verksamhet till någon utländsk detektivbyrå och på så sätt slippa en kostnadskrävande myndighet? Att ingen tänkt på det tidigare! Men det gäller att handla snabbt så att ingen hinner fatta vad som är på gång.

Nya kvastar sopar bäst. Eller?

Äventyr sistlidna natt

Sistlidna natt, ett sådant härligt gammeldags uttryck, tycker jag. Alltnog – ytterligare ett ord som bara dyker upp i mitt hjärnkontor och vill på pränt – så konfronterades jag med ett får vid midnatt, strax innan jag skulle gå och lägga mig. Där stod det och bligade på mig genom fönsterrutan, mumsandes på gräs jag slåttat dagen innan. Ett får på flykt, ett får som tar sig friheter!

Jag drar på mig skorna och går ut för att om möjligt mota rymligen till sin hägnad.  Ett väldigt medvetet får som bara avancerar så mycket det måste.  Det rusar ut på landvägen och missar en framrusande bil med fem sekunder.

Alltnog, fåret befinner sig åter på rätt sida av landsvägen. Där intar det åter försvarsställning. Kollar noga gubben som närmar sig. Gör en riskkalkyl och beslutar sig för att ta det säkra för det osäkra och återvända till sina domäner och gör ett skutt över stängslet. Ett elegant hopp skulle jag vilja påstå, stiligt! Sedan ställer sig åter fåret att glo på mig, tryggt innan för stängslet.

Får är både kloka och otroligt dumma.  Å ena sidan lär de sig snabbat var det finns mat. Å andra sidan är de otroligt misstänksamma och det gäller speciellt lammen.

Alltnog – ordets förekomst för tredje gången i detta inlägg – så infann sig lugnet på backen och jag kunde lugnt gå och lägg mig. Jag iddes inte ens SMS-a min granne, som är ägare till rymlingen, om fårets eskapader.

Rymlingen och höjdhopparen längst till höger, det helbruna fåret.

Fotosafari till Storsand

Efter regn kommer sol och ofta då också fina fototillfällen när regnmolnen ännu hänger tunga på himlapällen. Det kan bli riktigt fina färger när solen går ned bland mörkblåa moln i väster.

Ett sådant tillfälle var i onsdags efter regnet. Jag tog kameran och körde iväg på måfå. Stannade först till vid Nybron i byn men fortsatte till Fjärdändan i Oravais där jag många gånger tittat på bäcken som rinner ut i fjärden. Den skulle bli ett fint motiv har jag tänkt, men åkt förbi. I onsdags stannade jag och knäppte några bilder.

Byholms hamn skymtar uppe till vänster. Första stoppet i vår egen by.

Sedan fortsatte jag till Storsand i Monäs. Storsand ger verkligen skäl för namnet, så lång sandstrand där finns. 2,5 km lär den vara. Ett eldorado för den som vill bada och steka sig. När det är fint väder, vill säga. I onsdags var det rätt kyliga vindar när jag sent på kvällen besökte stället. Jag fick flera fina bilder men jag var inte ensam. En annan fotograf var också där men vad jag kunde se så fotograferade han med mobilen.

Nästa anhalt var hamnen i Monäs där jag många gånger sett Monäsrodden segla/ro förbi. Årets rodd sker nästa lördag den 29 juli. Är vädret oss nådigt funderar jag på att åka dit och se starten.

Det är ganska rogivande och intressant att sakta rulla genom den österbottniska sommarkvällen på jakt efter fina fotomotiv. Det gäller att inte ha så hög fart utan mera söndagsåka för att upptäcka pärlorna i vårt landskap och också ha tid att bromsa in. Många gånger när jag åker bil så ser jag i ögonvrån fina vyer svischa förbi men inte stannar jag alltid då. Egentligen borde jag tvärnita för tillfället kommer kanske aldrig igen: det perfekta ljuset, solens läge, det rätta motivet.

Här kommer några bilder från i onsdags.


Monäsrodden 

Storsand

Rena idyllen i Kaitsor. Kaitsor är en by full av fina tomter att bygga på.
Stopp vid bäcken i Oravais Fjärdsända
Storsand i Monäs. I väster kan man ana det sista av solen.
Någon annan var redan på plats och t.o.m. ut i böljorna som rullade in mot strand.
Speglingar i strandvattnet som krusades lätt av vinden. Sand, bara sand.
På väg hem besökte jag Hamnen i Monäs. Lugnt och stilla där. Inte en kotte syntes till.

Drömmen om Urkult

Juhuuu… Nu är det bara två veckor kvar tills jag lättar ankar och åker till Urkult! Som jag längtat och väntat ett helt år!

Sistlidna natt hade jag en dröm om Urkult. Jag kom dit, även om jag inte kände igen Näsåker och stället, så var det Urkult. Jag sökte en tältplats och hittade en som jag tyckte var bra; på ett fält nära en skog och med en liten väg alldeles nära. Fint, här campar jag. Jag slängde min tältpåse på marken och började greja för att få upp tältet. Då kom plötsligt någon och hjälpte till samtidigt som ett annat tält restes alldeles bredvid och det blev som ett enda stort tält. Där skulle det också sova andra människor som jag inte kände. Konstigt. Jag kom att tänka på min dator, var fanns den i allt det nya? Någon låg redan och sov i min del av tältet.

Nästa scen var inne på festplatsen där jag gick omkring. Vid ett bord satt några av mina nya vänner och jag slog mig ned. Då kom en liten flicka fram till mig och sträckte upp armarna och ville bli lyft upp i famnen, vilket jag gjorde. När hon väl satt i famnen blev hon stor och en fullvuxen kvinna. Liksom en ballong som blåstes upp. Därtill blev hon alldeles lös i konsistensen och ville glida ned på marken. Plötsligt fanns mina händer under hennes t-shirt och det enda jag fick tag i för att hon inte skulle glida mig ur famnen var hennes bröst som jag i farten grabbade tag i för att hejda raset.  Oj, oj, detta är inte ok, tänkte jag och där slutar också drömmen. Vad kan den drömmen betyda? – Ha, ha så tokigt man kan drömma.

Hur som helst, det närmar sig och om två veckor åker jag över Kvarken med Wasa Express för att uppleva sommarens, jag kanske årets, största och bästa händelse: Urkult!

I vintras laddade jag upp en video på Tuben som jag sammanställt från flera år på Urkult: Dancing people of Urkult. Den visar folk som dansar och har kul, som lever sig in musiken och stämningen. Just så som Urkult är utan stök och bråk men med glädje och fest.


Urkult

 

Haloo Helsinki – var har ni varit?

Igår infann sig på Facebook en konversation om min nästan totala brist på kännedom om finsk musik av något så när modernt snitt. Jag hade snubblat över bandet ”Haloo Helsinki” som jag tycker spelar alldeles utomordentligt fin musik, helt i min smak, minus att jag inte förstår vad de sjunger. Min finska är ganska skral och text i spelade låtar kan vara svår att uppfatta ändå, även i svenska och engelska låtar.

Visserligen har jag en del finska namn i bakhuvudet sedan flydda tider i ungdomen men det var ändå inga artister och grupper jag lyssnade aktivt på ens då. Det är mesta svensk och engelsk musik jag lyssnat till men de senare åren har jag breddat mitt lyssnande till världsmusik, folkmusik, latinamerikansk musik osv. Jag brukar kalla mig allätare vad gäller musik men den moderna finska musiken har gått mig nästan helt förbi. Säkert till en del därför att jag sällan lyssnar/ser på finsk radio och TV. Överhuvudtaget tittar jag sällan på vanlig TV. Det är kanske därför jag inte följt med vad som är aktuellt.

Dock har jag lyssnat på finska Värttinä, Tuuletar, Kardemimmit och på kommande Urkult kommer jag att uppleva Enkel men de spelar i en annan genre än Haloo Helsinki. –  Också naturligtvis Ultra Bra, inte att förglömma!

Någon på FB varnade mig för museiverkets stämpel och en annan rekommenderad mig att lyssna på Radio Nova. Vet ni vad, jag provade att lyssna på Radio Nova men jag blev alldeles förstörd av reklamavbrotten. Så irriterade! Samma är det med nästa alla kommersiella radiokanaler världen över. Tacka vet jag de vanliga radiokanalerna med P4 Plus i spetsen som är min absoluta favorit just nu.

Sedan finns naturligtvis Spotify och spellistor på Tuben så radion har minsann sina konkurrenter!

Jag är trots allt inte ensam om att inte känna till Haloo Helsinki vilket också framkom på FB och jag dristade mig att ringa min svåger som är finskspråkig och inte ens han kände till HH förutom att han hört namnet någon gång.

Hur som helst bra musik spelar de och på Spotify finns de till all lycka.

Det slog mig hur lyssnandet på musik har ändrats genom åren. På 1960–70-talen var det radion som spelade musiken, på grammofonspelaren snurrade Lp:n och i bilen fanns C-kassetten. Sedan kom CD och var man riktigt hipp så hade man en CD-växlare på hela 10 skivor i bilen. Höjden av fröjden! Idag kommer musiken via nätet eller USB-minnet i bilen. Vem spelar idag CD-skivor i bilen? Ok, den vanliga eterburna radion finns fortfarande och utbudet är hur stort som helst. Det blir att prioritera och då faller ofta de kommersiella kanalerna bort för min del. Kanske därför som jag inte känner till Haloo Helsinki?

Hur lyssnar ni på musik och vilka musikprogram på radion är era favoriter? Känner ni till Haloo Helsinki?

För övrigt avskyr jag Lordi!


Haloo Helsinki

Värttinä

Tuuletar

Enkel – en video

Urkult

Istället för Haloo Helsinki har jag lyssnat på bl.a. Maxida Märak. Inte dåligt det heller. Bild som jag tog på Urkult 2016 och som jag är rätt nöjd med.

Avsaknaden av skor och fylla

Igår lördag blev det utflykt både i norr och i söder. Min niece Christina och hennes kille firade sin förlovning och då anlitades jag som fotograf. Trots strålande sol med åtföljande skuggor så tror jag att jag lyckades ganska väl.

På kvällen följde jag sister Jane och hennes man från den lyckliga staden åter en gång till Kaustby och festivalen där. Andra gången denna vecka. Musikaliskt var kvällen inte lika intressant för mig som i tisdags men kvällen var solig och fin och stämningen är annars så härlig på Kaustbyfestivalen.

Två saker reflekterade jag över denna dag. För det första så är det högst vanligt att man tar av sig skorna när man besöker någons hem. Det hör liksom till. Ibland blir t.o.m. värdinnan lite purken om man inte tar av sig skorna. Men, är det fest och kalas, då har nästan alla skorna på sig. Varför? Vilken är skillnaden? Någon trodde att den samlade fotsvetten skulle inverka menligt på feststämningen. En annan menade att med så många skor samlade på ett ställe skulle det bli svårt att hitta sina egna skor och därför behåller alla skorna på så att inte någon Emil ställer till oreda. Hur som helst, här finns ett undantag från regeln att alltid ta av sig skorna. Hos mig går det däremot mycket bra att ha skorna på inomhus, alldeles som det är vanligt i Danmark.

En annan sak var att jag inte såg en enda berusad person båda dagarna jag besökte Kaustbyfestivalen. Detta trots att det såldes öl, vin och sprit i Mondo-tältet. Det gick mycket lugnt och städat till och ingen ställde till bråk och stök. Med tanke på hur mycket folk som besökte festivalen och att det var lördagskväll är det anmärkningsvärt. Ok, jag såg inte varenda kotte men ändå. Och ingen blängde heller på min Malmö-keps som jag hade på huvudet. Folk hade helt enkelt kul, dansade, lyssnade på musik och umgicks i bästa anda.

Såja, nu har halva sommaren gått och någon värmebölja har vi inte sett till ännu. Få se om väderspåmannen ändå högg rejält i sten denna gång.

Här kommer ett gäng bilder från lördagskvällen i Kaustby plus en fyr.

En så här fin fyr fick förlovningsparet som present av föräldrarna. Nu hittar de hem även om det blåser och stormar på livets färd.
Detta är Estbel med medlemmar från Estland och Belgien.
På stora arenan uppträdde Paula Koivuniemi, känd och omtyckt i Finland sedan lång tid tillbaka.
 Kaustinen Folk Music Festival 2017
Mycket folk hade samlats för att lyssna på Paula. Arenan var i stort sett full.
Utanför Pelimannitalo (Spelmanshuset) satt folk i sluttningen och njöt av solen och musiken
Kaustinen Folk Music Festival 2017
Vad dessa hette vet jag inte men fint spelade de och folk dansade till deras musik.
Kaustinen Folk Music Festival 2017
Lite konst hör också till. Vad denna installation hette vet jag inte. Kanske ”Kvastar i högan sky”?
Kaustinen Folk Music Festival 2017
Ännu en grupp som jag inte vet vad de hette och de spelade i Mondos tält. Damen längst till vänster fanns med i flera olika grupper vad jag kunde se. Bl.a. i gruppen två bilder upp.
Kaustinen Folk Music Festival 2017
Senare på kvällen blev det allt lite kyligt. Då var det fint att få värma sig vid elden eller bara sitta en stund och se på lågorna