Förr i världen,  Livet på landet

Datum, flaggor och en faster som försvann i snön

Datum för fem nationaldagar kommer jag ihåg, om det så är mitt i natten: 17 maj – Norge, 6 juni – Sverige, 4 juli – USA, 6 december – Finland och idag 6 februari – Sápmi och samernas nationaldag. Ganska enkelt eftersom tre datum är samma, den sjätte i månaden. Danmarks nationaldag borde jag också komma ihåg men där fick jag allt googla, den 5 juni, dagen innan Sveriges Nationaldag.

Flaggorna är lätta att känna igen men att ur minnet beskriva dem är inte lika lätt. Finlands, Sveriges och Danmarks flaggor är tämligen lätta med sina enkelkors men redan Norges kan vålla visst huvudbry. Röd botten men sedan? Och USA:s flagga, hur många är stjärnorna och ränderna? För att inte tala om Sápmis flagga. Men si, den flaggan kan jag däremot beskriva ur minnet; kan du?

Digitala marknaden i Jokkmokk pågår som bäst och jag har tagit del av vissa aktiviteter på nätet men lite tekniska problem har de haft. Som tur är verkar en hel del finnas kvar på YouTube. Deras livesändning finns på https://www.youtube.com/watch?v=Tygs1n2g4vo

Här hemma har vi begåvats med sol, snö och kyla. Idag lördag förmiddag har vi lätt snöfall men tidigare i veckan har solen varit oss nådig och tittat fram ganska mycket. Igår rejält kallt med ända ned till -29 C i Österbotten men gränsen mellan kyla och stäng kyla var ganska skarp. I Oxkangar var det igår morse -18 C medan Kimo, Tuckor och andra ganska närliggande ställen hade hela -29 C. Till Tuckor är det 10 kilometer fågelvägen.

Lite grann har jag varit ute med kameran för att fånga något av vinterns innersta själ: snö, lågt stående sol och snötyngd natur. Speciellt snön har vi fått ganska mycket av. Jag uppmätte 45 cm häromdagen och mera ser det ut att komma. Mitt skogs- och vedarbete har blivit tämligen lidande av snön så det får bida något tills det blir blida.

Som barn var vi ute mycket på vintern. Vi skidade, byggde snögubbar och grottor i snödrivor. Skulle vi skrinna (åka skridsko) fick vi röja snö själva för de få kvadratmeter vi orkade skotta upp. Samma med skidspår. Inte kom där någon fin maskin och skapade perfekta spår. Och elljusspår visste vi inte ens fanns. Månen fick i bästa fall skapa lite ljus men å andra sidan, vilket ljus! Finns det något mera magiskt än riktigt skarpt månsken i den kalla vinterkvällen när man skidar genom skogen och över äng och åker? Ljus nästan som på dagen och vilka skuggor! Där kan vi verkligen använda ordet magisk.

Jag minns en gång när vi barn skulle ha med faster Signe till en backe för att åka utför. Hon fick tag i ett par gamla, svarta och troligtvis hemgjorda skidor som knappt hade någon böj på skidan framtill. Långa var de också. Läderstroffor, alltså bara läderremmar över skorna. Stor, svart fårskinnspäls hade hon också.

Backe hade vi med välanvänt spår och högst uppe placerade vi faster som med friskt mod stakade iväg utför. God fart fick hon men mitt i backen fanns ett litet gupp och där skar hennes skidor rakt genom snön och hon gjorde en rejäl vurpa. Faster och skidorna försvann in i snön så att vi knappt kunde hitta henne. Tur att hon hade sin svarta fårskinnspäls så vi kunde lokalisera henne och efter viss möda gräva fram henne och hjälpa henne upp. Hur det gick med skidorna minns jag inte men faster klarade sig med alla ben i kurant skick vilket var det viktigaste. Gropen efter hennes fall blev så djup att vi där kunde ordna en liten hoppbacke vilket ytterligare förhöjde backens kvalitéer. Den tiden fick man ta vara på det lilla. – Har du varit med om någon riktig rejäl vurpa i skid- eller kälkbacken och hur gick det?

Något skidande blir det inte för mig utan istället tittar vi på lite bilder från senaste vecka.

Vinter i Oxkangar

Här ser ni resultatet av mitt snöskottande. Prydligt va? Någon grotta har jag inte gjort ännu i snökarmen.

Snötyngd natur i Oxkangar

Strax nedanför i Kalvhagen finns alla dessa mystiska figurer.

Vinter i skogen

Detta är på Jeitberget inte så långt från min gård. Det var här någonstans vi hade vår backe där faster kom på avvägar. Den tiden vill jag minnas att det var ett kalhygge här.

Naturen i vinterskrud i Oxkangar

Visst kan det vara vackert även på vintern? Här brukar jag annars stanna till på min färd till villan och knäppa ett och annat kort, sommar som vinter.

 

Till sist en liten gissning. Var är detta hus beläget? Inte i Oxkangar men ganska nära och det går på Google Maps Street View  att se huset om man bara vet var man skall söka. Backen har fått en rejäl frisering vad gäller träd och växtlighet, därför ser det lite annorlunda ut.

8 kommentarer

  • annepauline

    Vilka vackra vinterbilder! – Hemma hade vi ett ställe där det alltid drivade när det blåste. Meterhöga drivor, minst. Där gjorde jag snögrottor. Vilket jobb egentligen att gräva ur snön. Jag hade inga lekkamrater som bodde i närheten av mig men jag pratade gladeligen för mig själv med ”låtsaskamrater” och se, det gick hur bra som helst.
    Den tidens fantastiska skidor hade jag förstås, jag gjorde ett eget spår och skidade runt, runt och mitt i allt hojtade jag: ”Hakulinen kommer i mååål!” Hakulinen, det var jag det… Det var enkla nöjen på den tiden. Min mor hon lyssnade på radion när Hakulinen åkte lopp, hon var mäkta förtjust i honom. Jag kan inte komma ihåg någon större vurpa som jag gjorde på skidor, vurpor har jag gjort med cykel på blankis. Jag har gjort misstaget att bromsa på blankis några gånger och se, då går det oftast upp och ner.

    Här hade vi 15 minusgrader natten som var, nu på dagen 6 minus och sol. En hel del snö. Så det är faktiskt riktigt fina vinterbilder när jag tittar ut genom fönstret här också.

    Huset känner jag inte till men jag skulle tro att Wesber gör det.

    • Per

      Tackar, jag tycker att det är lätt att ta bilder på vintern. Som om motiven kommer av sig själv. Men ibland kallt om fingrarna.
      Precis, där blåsten kunde göra drivor så blev det nästan meterhöga ansamlingar som gjord för grottor. Också när det rasade ned snö från taken kunde det bildas fina åsar för grottor. Den tiden behövde man inte i någon större utsträckning vara rädd för stora maskiner och plogar som röjde snön.
      Visst fanns en finsk skidlöpare som hette Hakulinen? Jag tycker mig också ha ett sådant namn någonstans långt bak i huvudet. Och Eero Mäntyranta.
      Jag tror cykelvurpor var värre och lättare att komma ihåg eftersom man då var mera oskyddad och kunde skada sig mera. Snön var ju i alla fall ganska mjuk.
      Ser man på, även ni får vinter i vinter. 🙂

  • Go

    Veikko Hakulinen var mäkta populär i min barndom, bland annat vann han OS-guld i Oslo 1952 på 50 km. med den legendariska tiden 3 timmar 33 minuter och 33 sekunder. Han hade också stora framgångar 1956 och 1960 i olympiska spelen. Du borde ge dig ut på skidor det gör vi nästan varje dag nu sedan det blev riktig vinter. Har gjort upp egna spår både här hemma men vi åker också i Hellnässpåret som är i prima skick tack vare eldsjälar som Bengt och Kurt med flera. Skall också delta i gissningen: Vi fortsätter från din gård ut mot skärin tills vi kommer till Kvimo vägskäl, där på backen mittemot huserar en frissa, som klipper oss med jämna mellanrum. Där har också visst funnits en skola förr i tiden. Jag kan ha fel men i så fall finns liknande hus någon annanstans.

    • Per

      Då är vi flera som har skidlöpare Hakulinen i minnet. Visserligen var jag då ganska kort till växten men namnet fastnade ändå.
      Jag gillade att skida, det minns jag, men att nu börja från noll men inköp av utrustning, vallning, ny teknik och letande efter spår känns lite mastigt. Hellnäs, du menar vid Lokalen nära Riksåttan?

      Du gissar helt rätt! Det är i Djupsund vid f.d. skolan uppe på backen och där finns också min frissa. Klippte mig förresten härom dagen. Har jag inte helt fel så kallas stället också för Skutholmen.

  • Go

    Jo spåret finns vid Lokalen så det är lätt att hitta. Det finns tre alternativa längder på spåren, en, två och tre kilometer. Någon ny stil behövs inte det går nog bra med vanlig gammalmodig stil.

  • Wesber

    Fantastiskt fina foton. Visst har det huset varit gult förr eller minns jag fel, nä nog var det gult när vi brukade ta bussen till Kvimo för att hälsa på faster Berta och hennes man Klas. Kallt ute här idag men det får nog bli en promenad när jag tittat klart på sprinten !!! från Ulricehamn.

    • Per

      Jo, jag vill också minnas att huset var gult tidigare. Skolhuset där min bor gick som barn. Denna bild är tagen från Kvimovägen som nu är jättefin att köra på. Annars är den vägen en av de sämre i landskapet, speciellt på vårarna under menföre. Så det gäller att passa på nu om man vill köra fint och behagligt.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Translate blog »