Nåden har ingen lag
Nyligen har jag äntligen läst ut Torgny Lindgrens bok ”Nåden har ingen lag”. Det tog mig halva vintern och lite på våren. Jag läser långsamt så det tar sin rundliga tid. Ibland läser jag om ett stycke eller ett kapitel just för att det är så bra. Fast jag nyss läste det.
Egentligen är det en bok som består av fyra av hans böcker: Hummelhonung, Dorés bibel, Pölsan, Norrlands akvavit.
Hela boken är ett läsäventyr. Just detta som jag förväntade mig. Märkliga människoöden, original, vardagsmänniskor, Västerbotten, inlandet, glesbygd, passioner, språket, stilen. En bok jag rekommenderar å det varmaste till den som vill ha annat än spänning och mord. Fast både mord och död finns också med men från en annan synvinkel än kriminalromanens.
Norrlands Akvavit handlar om predikanten Olof Helmerson som på 1950-talet ledde en stor väckelse- och frälsningskampanj i Norrlands inland. 83 år gammal återvände han för att göra det motsatta, att få folk att avsäga sig tron, efter att ha blivit övertygad om han hade haft fel och att allt han sagt och gjort var humbug. Det visade sig dock att det bara fanns två medlemmar kvar i församlingen, den ena en döende gammal kvinna, den andra en kvinna som han var far till.
Detta fick mig att tänka på situationen i vår by. Denna trakt var tidigare ett starkt frireligiöst område med många troende och aktivt religiösa människor. Främst var det pingstvänner och baptister som hade sina församlingar här. Församlingarna och de båda bönehusen finns kvar men inom byn bosatta finns idag bara fyra medlemmar kvar i de båda församlingar, om jag inte räknar helt fel. Det som en gång var, har smält ihop till en rännil. På sätt och vis sorgligt att det blivit så.
Det har gått med det religiösa livet som med mycket annat: avfolkning, glesbygd, centralisering och demografisk obalans.
I boken Pölsan läste jag följande tänkvärda mening: ”Mot en övertygelse står sig de flesta bevis slätt”, en sanning som idag är än mera relevant än någonsin i denna polariseringens tidevarv. Har man en gång fått en uppfattning, en tro, en inställning är denna svår att rubba, sedan må det finnas vilken forskning och vilka bevis som helst som motsäger eller nyanserar denna övertygelse. Man läser och tar till sig det som stöder ens uppfattning och förvissning, allt annat är lögn och propaganda. Allt annat är snöslask på riksåttan en mild dag i mars.
Det är denna blandning av klokskap, skrönor, vardagen, särlingar och en härlig språkbehandling som gör boken till en av mina favoriter.
Samtidigt som jag läste Nåden har ingen lag hade jag på köksbordet uppslagen en fotobok av Sune Jonsson: Livstycken. En bok med många svartvita bilder från Norrlands inland som visar människorna, bygden, naturen och fina stämningsbilder. Jag bläddrade några sidor per dag, begrundade och insöp atmosfären. Ett bra komplement till Nåden har ingen lag.
Så funderar du på vad du skall göra denna sommar när regnet strilar ned och åskan knallar skarp; hämta hem Torgny Lindgrens ”Nåden har ingen lag” och sjunk in ett läsäventyr av sällan skådat slag!
Hummelhonung – Wikipedia
Dorés bibel – Wikipedia
Pölsan – Wikipedia
Norrlands Akvavit – Litteraturmagazinet
Sune Jonssons Vänner – bilder i galleriet
En liten tegelsten var den
Norrland består till stora delar av skog, precis som här. I skogen finns också normen: raka, produktiva träd. Och så finns särlingarna som också har rätt att leva. Tycker jag.
Det som en gång var ett stort och ståtligt träd är idag en rutten stubbe.
Du kanske också gillar
9 kommentarer
Erik Forsling
De där fyra böckerna har jag läst var för sig, och har dem i min ägo. ”Dorés bibel” har vi redan tidigare avhandlat, och jag skrev ett par synnerligen röriga, och i viss mån felaktiga, kommentarer. Det finns mer att säga om den än vad jag kan minnas att vi gjorde vid det tillfället. Den har vissa väldigt grymma inslag, inte minst faderns relation till sonen. Du skriver om ”Pölsan” och fasta övertygelser. Det där är signifikant också i ”Hummelhonung” där bröderna inte kan enas om någonting. När deras åtskillnad ska befästas ytterligare kan de inte ens enas om huruvida det grävs ett dike, eller byggs en vall av den uppskottade jordhögen. Om jag minns rätt.
Själv läser jag också sakta, irriterande sakta, till stor del för att jag har så svårt att koncentrera mig. Jag kan läsa en sida, för att när jag ska vända blad inse att jag inte riktigt är på det klara med vad jag nyss läste. Bara att börja om. Tänkte spinna vidare på det där med bergfasta olika uppfattningar. I förrgår påbörjade jag en mycket bra bok av Ivo Andrić – ”Bron över Drina”. Jag var på examensmottagning för två syskon i min bekantskapskrets då. Love har tagit studentexamen och Felicia har avlagt sin psykologexamen, och då tänkte jag att det äntligen var tid för lite Andrić under tågresorna t.o.r. F.ö. är ungdomarnas mor arkeolog, så man kan med rätta kalla F. för arkeologens dotter. Läste några sidor på ditresan, och under returresan var jag för trött för annat än att slå upp boken och glo på sidorna innan jag lade bort den. Inte ens första kapitlet blev avklarat. Det hade varit en varm och hektisk dag i en större stad där jag inser att jag inte längre hittar annat än i centrum. Den tidigare jakten på blommor var rent patetisk. Och någon partygubbe var jag verkligen inte.
Bron i fråga ligger i staden Višegrad i Republika Srpska, entitet i Bosnien och Hercegovina. Višegrad ska inte förväxlas med Visegrád i Ungern – som givit namn åt den famösa Visegradgruppen, och Republika Srpska (Serbiska republiken) ska inte misstas för den autonoma staten Republiken Serbien.
Här kommer ett ganska gulligt exempel på olika bergfasta ståndpunkter från inledningskapitlet i ”Bron över Drina”. Kanske bra det, med tanke på allt otrevligt som intolerans och motsättningar med tiden skapat i den bromiljön. Du får leva med ett längre citat:
”Ovanför bron på den branta stranden av grå kalksten ser man runda fördjupningar, alltid i par och med jämna mellanrum, som om de var spår i stenen efter hovarna av någon häst i övernaturlig storlek. De kommer uppe från den gamla staden, följer den klippiga sluttningen ända till flodstranden och syns åter på andra stranden där de försvinner under den mörka jorden och vegetationen.
Barnen som metar småfisk längs den steniga stranden hela dagen lång om sommaren vet att detta är spår av hovar från forna tider och längesedan döda krigare. Då, när stenen ännu inte fått sin fasta konsistens utan var mjuk som jorden, levde på jorden storväxta hjältar, och hästarna var liksom sina herrar jättelika. För de serbiska barnen är detta spåren efter Šaracs hovar. De hade funnits där ända sedan den gången när Kraljević Marko som satt fängslad uppe i Gamla staden flydde ur fängelset, red nerför berget och tog ett skutt över Drina där det den gången inte fanns någon bro. Men de turkiska barnen vet att det inte var Kraljević Marko och inte kunde vara han (ty varifrån skulle en kristen hund få en sådan styrka och en sådan häst!) utan Djerzelez Alija på sitt bevingade sto vilken som alla vet föraktade färjor och hoppade över floder som om de varit bäckar. De grälar inte ens om saken, till den grad är båda sidorna övertygade om att de har rätt. Och det finns inget exempel på att någon någonsin har lyckats övertyga någon annan om motsatsen eller att någon har ändrat uppfattning.”
Jag har innehaft boken oläst en tid. Hur vet jag då att boken är ett litet mästerverk? Jo, den gick för ett stort antal år sedan som radioföljetong på SR. Nu följde jag den inte strikt, vilket jag ångrar, utan tog del av spridda skurar – samtliga av stort värde, och jag har tänkt köpa den under många, många år, ja, ända sedan följetongen slutade. Jag vill bara komma med ytterligare ett par citat, från baksidestexten på min upplaga á la MånPocket från 1993. Sista stycket på baksidestexten:
”Nobelpristagaren Ivo Andrić ger oss i sin klassiska berättelse om bron och människorna i denna – redan då mycket oroliga – vrå av Balkan, en bakgrund till de dagsaktuella händelserna i denna skärningspunkt mellan öst och väst, mellan många religioner och raser.” Och Roland Adlerberth skriver i GT: ”Hela Bosniens liv från 1500-talet till 1914 speglat i balladen om en bro …” Varför sedan pärmen på den här utgåvan avbildar – den visserligen berömda – bron Stari most över floden Neretva i Mostar, det vet jag inte.
Har du nu läst ”Nåden …” kanske du också kan uppskatta ”Berättelserna”. Precis som ”Nåden …” är ”Berättelsena” en samlingsvolym, men i det litterärt kortare formatet, trots sina 470 sidor i min upplaga. Börjar bli trött, så jag plankar de första två raderna från baksidestexten. ”I berättelserna har Torgny Lindgren samlat alla sina hittills tryckta noveller samt några som aldrig publicerats i bokform tidigare.” Här finns bl.a. texterna från ”Merabs skönhet”, ”Legender” och ”I Brokiga blads vatten”. En praktisk storbok full av korta berättelser. Själv har jag två storfavoriter: ”Stubbrytaren”, lika vacker som grym, och ”Lot och hans hustru”. Den senare en rejäl skröna där en hastigt påkommen vänskap mellan två ledare för varsin folkhop slutar i en rejäl fylla och slagsmål p.g.a. intolerans mellan olika världsbilder.
”Batseba” håller jag dock kanske högst. Det är troligtvis den första boken jag läste av Torgny Lindgren, köpte den för 5:- på en återvinningsbutik för många, många år sedan, och sedan jag väl läst den har jag stött på den ett antal gånger på liknande butiker, bl.a. Myrorna, de har alltid kostat 5:- och jag köper dem alltid. Och där falerade helt visst minnet. ”Ormens väg på hälleberget var den första jag läste, någon gång 1983 – 84.
Ja minsann, detta var en natt som övergick i morgon. Och idag är det Punkens dag. Go´natt.
Per
Visst, något har vi redan avhandlat vad gäller de fyra böcker som omfattar Nåden har ingen lag. Detta namn ”Nåden har ingen lag” har jag inte lyckats utröna varifrån det kommer trots att jag höll utkik genom hela boken. Kanske jag vid något obevakat tillfälle slumrade till när jag passerade detta.
Helt rätt, man kan hålla hårt på sin definition av det skedda, dike eller vall. Eller för att anknyta till nutid, mur och kanal. Vissa vill ha mur, t.ex. nummer 45 medan andra vill ha dike och helst då ett större dike. Jag tänker på brexit-anhängarna.
Dock finns mycket mer att diskutera vad gäller Torgny Lindgrens böcker och skriverier. Jag skulle gärna fördjupa mig mera i hans verk, varför inte tillsammans med intresserade och grundligt insatta i hans värld både litterärt och i hans vardagsliv. T.ex. i en studiecirkel men därom må jag drömma.
Jag har inte alltför stor förhoppning om att läsa när jag är på resa. Jag har vid ett flertal tillfällen haft böcker med i syfte att kunna avverka ett antal sidor i en intressant bok, om inte vid annan tidpunkt så vid läggdags. Men nope, nästan alltid har jag boken med mig hem utan att ha läst ett ord. – Nu har jag slutat ha med mig böcker i onödan.
En sak jag inte förstår är dessa caféläsare. Ofta kan jag läsa i någon blogg eller reseskildring att de besökt Paris och så satt de halva dan och läste på ett café. Jag menar, om man nu ändå är på resa och besöker t.ex. Paris så inte är det väl att läsa som är det första man tänker på. Låt vara att det är en klassisk situation: Paris, litteratur, konst, caféliv, ett glas vin, kaffe och croissanter, konstnärer i förskingringen, bildning, bohemer, musettdragspel. Jag kan tänka mig en kompromiss, om än något förljugen, att ha med en bok och bläddra strategiskt i den, låta pärmens framsida ligga så att det lång väg syns att man läser en klassiker eller ett annat högt stående verk i hopp om att få kontakt med någon av alla dessa kulturmuppar eller uppkomlingar som borde finnas där. – Ja, så var det det där man att kunna franska något så när hyggligt och också själv ha något att komma med ifall man mot all förmodan blir tilltalad. Jag förmodar att det inte räcker med Oxkangar-dialekten och Lars Huldén.
Nåja, nu har jag ändå inga sådana ambitioner under mina resor även om det det ofta tillhör en av resans höjdpunkter ifall jag fått prata lite mera ingående men någon locals.
Däremot har jag viss förståelse för att sitta och läsa på café i hemsoporna. Man är liksom både hemma och borta på samma gång. Hemma, mitt i läsningen, men lika snabbt borta när något händer på caféet eller i närheten. T.ex. att man blir tilltalad eller man upptäcker en intressant människa några bord bort. För att åter fördjupa sig i läsningen eller vad man nu håller på med.
Berättelserna har jag läst och boken finns i min bokhylla. Det finns ett och annat att säga om den boken också men nu närmar sig sommarens första åskväder så jag finner det bäst att avsluta här och stänga ned hela dataapparaturen. Passar bra med punkens dag när det blir åska!
Erik Forsling
”Nåden har ingen lag” kan säkert tolkas på olika sätt, men nåden inför Den Väldige är inte lagbunden. Den är en skänk från ovan, en gåva. Vi småvarelser kan inte välja, oavsett livsföringen. Det där kan olika religiösa schatteringar strida om i evighet. Men ”den rätta livsvandringen” har nog inte med saken att göra. Och jag tror definitivt inte att du ska leta svaret i texterna – de handlar ju just om de människor som bara lever sina liv bortom nåd och lag. Se orden/titeln istället som uttryck för Lindgrens egen katolska tro. I slutänden övertrumfar nåden lagen. Bara en tanke. Nåden följer ingen lagbok. Den är en gåva.
Kanske skulle Wikipedias artikel om nåd kunna hjälpa dig. https://sv.wikipedia.org/wiki/N%C3%A5d_(teologi)
Att leva sitt liv bortom lag och nåd är nog ett normaltillstånd. Det rullar på, och skulle man föra sin livsvandring utifrån ett Guds juridiska perspektiv skulle man förmodligen sprängas inifrån. Nåden är större än lagen. Glöm romanfigurerna.
Det där med att läsa på resa är ett intressant fenomen. Ofta blir också mina alster olästa – men på Upptåget borde det gå bra. Inga stora sensationer utanför fönstret, men jag tror också att det är en fråga om vilka bokval man gör.
Kaféläsare. Där har jag en del att säga, men ska hålla mig kort. Vad gäller Paris ska man komma ihåg att en eftermiddag kan vara seg, när man strosat hela förmiddagen – varför inte läsa – och man vet att Parisnatten är lång och ljuvligt sval. Paris, Paris, Paris, och varför inte hänga med armbågarna över ett kafébord med ett litterärt alster i händerna. Naturligt. Men den där fuskläsaren du beskriver ger jag inget för – och vill man träffa andra resenärer, eller äkta Parisbor, så gör man det i alla fall. Om man inte är helt borttappad.
Per
Jag kommer osökt att tänka på ”nåd går före rätt”, vilket betyder att någon tummar på lagen och denna någon är i maktposition. Om det så är Gud eller människa. En sådan handling kan bara rättfärdigas om den utpekade djupt ångrar sitt tilltag och rättar sig i ledet. Då har rätten (lagen) uppfyllts vilket torde vara syftet samtidigt som makthavaren förhärligas. Sedan kan man alltid fråga sig vilket syfte själva lagen har och vem den gagnar men ofta är lagen till för att styra flertalet.
”Nåden är större än lagen”, ja, men då handlar det om maktens välvilja, egoistiska syften eller en nyck.
Detta kan man diskutera hur mycket som helst både ur religiös, politisk och filosofisk synpunkt och ändå stå svarslös.
Jag tycker dock att en boktitel borde motsvara innehållet på ett eller annat sätt och att detta i något skede kunde kluras ut av läsaren relativt enkelt. Ungefär som när jag skriver blogg och titeln ibland är lite finurlig men som ändå har sin förklaring.
Vad händer om någon skriver en banbrytande, vetenskaplig avhandling om antimateria med titeln ”Sju grodor är flera än åtta möss”? Tas den på allvar?
Här inser jag dock att en avhandling med en sådan titel kan vara skriven av ett fullkomligt snille eller av en komplett idiot. Ibland är gränsen hårfin.
För att övergå till Paris och resande, jag har mina rutiner. Jag satsar ganska mycket tid och ork på förmiddagen, kanske en stund på tidig eftermiddag också, men i något skede så söker jag mig tillbaka till hotellet och tar en rejäl tupplur för att orka med kvällen och kanske natten. För mig fungerar detta perfekt men naturligtvis är det upp till var och en hur man disponerar sin tid under en resa. Kanske är det givande att sitta och läsa på ett café i Paris medan staden rusar förbi? Det har jag inte provat än.
Erik Forsling
Redan från början andas ditt svar alldeles för mycket juridik och vetenskap istället för teologi. Glöm inte att Torgny Lindgren var troende katolik, och i de sammanhangen jämför man inte Den Högste med jordiska furstar. Detta handlar rimligtvis inte om människornas hopknåpade lagar. Och nyckfullhet är väl nästan ett signum för gudar i olika religioner. De är ju i sin rätt att dominera.
”Jag tycker dock att en boktitel borde motsvara innehållet på ett eller annat sätt och att detta i något skede kunde kluras ut av läsaren relativt enkelt. Ungefär som när jag skriver blogg och titeln ibland är lite finurlig men som ändå har sin förklaring.”
Du glömmer att detta inte är en boktitel i gängse bemärkelse. Det är en titel på en samlingsvolym. Det finns inget att klura ut, annat än den teologiska dimensionen, enligt mig. Din följande mening saknar substans. Man ska inte jämföra sitt eget skrivande med andras. ”Nåden har ingen lag” är ett samlingsnamn. Personligen har jag aldrig haft problem med detta spörsmål, eftersom jag läste romanerna var för sig, och visste inte ens att ”Nåden …” existerade tills du berättade om din bok. Jag kan ha väldigt mycket fel i mitt tänkande, men tror att det finns lite substans i den omeletten. Om vi återvänder till dina två sista korta stycken innan ditt avslut inser jag att vi för en evighet sedan har lämnat teologin.
Per
Som jag skrev, detta kan man diskutera i all oändlighet och ändå inte få det definitiva svaret. Jag diskuterar frågan om benådning som fenomen ur ett allmänt perspektiv. Egentligen ett sidospår för det är ju titelns betydelse, ursprung och resonemang som jag är intresserad av. Nej, jag jämför verkligen inte mitt skrivande med Torgny Lindgrens, det är som att jämföra champagne med björksav. Mitt skrivande är en ofiltrerad naturprodukt med alla dess fel och brister medan Lindgrens skriveri är förädlat in i minsta stavelse. Jag tog bara ett exempel för att belysa rubriksättningen.
Ja, det kan jag vara överens med dig om, det är en evighet sedan vi lämnade teologin. Om vi alls var där? Åtminstone jag nämnde Gud bara i förbifarten.
Erik Forsling
Nu ska jag gå in i två timmar plus extremvåld á la James Bond.
Erik Forsling
Jag skrev slarvigt i förra inlägget. Du skriver inte dåligt, jag menade inte det – och björksav lär ska smaka utmärk, enligt de som tappat sav. Vad jag syftade på är att du enligt egen utsago ibland gör en rubrik svårtolkad, men som man kan reda ut under textläsandet. Herr Lindgren gör det inte i det här omtalade fallet – även om begreppet ”Nåden har ingen lag” förekommer i ”Dorés bibel”. Ni har gjort olika val. Det finns inget som säger att författaren måste klargöra sin avsikt, men det gör Lindgren på sitt sätt. Enligt mig. Så enkelt är det. Vidare: ”Ja, det kan jag vara överens med dig om, det är en evighet sedan vi lämnade teologin. Om vi alls var där? Åtminstone jag nämnde Gud bara i förbifarten.” Här var jag klumpig igen, jag menade verkligen inte att vi lämnat teologin, utan du i ditt inlägg, som sagt om du ens varit där. Här hävdar jag att du begått ett stort misstag om du vill tränga in i Lindgrens idévärld. De här berättelserna är bara delvis skrönor om säregna personligheter, kluriga figurer i ett smått avfolkat Norrland, det bakomliggande är det stora. Att bara se det första anser jag är att missa essensen för ytan. Som du skriver var du knappast ens där, medan jag från andra inlägget och framåt håller fast vid teologin och metafysiken. Och här går det inte att smita undan Gud, han är essentiell och jordiska härskare oväsentliga. Guds nåd är här det centrala, inte någon nåd i allmänhet, nåd i princip och vad oväsentligt det nu kan vara – så enkelt är det. Guds nåd står över alla juridiska nådebegrepp. Om du nu inte vill lyssna på mig ska jag pina dig med några länkar, … eller pina och pina. Du har själv här skrivit att du vill fördjupa dig i författarens värld(sbild).
Du skriver ”Jag diskuterar frågan om benådning som fenomen ur ett allmänt perspektiv.”, medan jag anser att det inte låter sig göras här. Det finns ingen nåd som allmänt fenomen. Det är Torgny Lindgren vi har att göra med. Jag hoppas att du kan komma åt nedanstående artikel – jag kan det trots att jag inte är prenumerant. Annars kommer också ett utdrag ur artikeln, där nåden berörs.
https://www.svd.se/torgny-lindgren-lovsjunger-livslognen
I intervjun finns bl.a. följade citat, Lindgrens egna ord:
”Så är inte Dorés Bibel på sätt och vis en lovsång till livslögnen?
– Ja, det är en läsning. Kom ihåg att berättaren säger: Jag har alltid varit en älskad människa. Och det har givit honom kraft i livet. Jag intresserar mig bland annat för förhållandet mellan två centrala begrepp, livslögnen och nåden. Ibland är de för mig identiska.
– Livslögnen är fruktansvärt underskattad i vår rationalistiska tid. Vi har inte vågat se och kärleksfullt ta hand om den, en människa kan också bli lycklig på den fasonen.
– Nåden är den kraft, den energi som håller oss uppe, som förmår oss att genomföra våra liv, den trotsar
tyngdlagen. Mängder av människor i vår samtid, även de som kallar sig icke-religiösa, tror likt förbannat på nåden. För oss religiösa är nåden gudomlig, men jag är inte alls säker på att den behöver vara det.”
Wikipedias artikel, kanske kan vara intresse, då främst under rubriken ”Författarskap”. Här poängteras de religiösa perspektiven.
https://sv.wikipedia.org/wiki/Torgny_Lindgren
https://www.dalademokraten.se/artikel/ett-av-sveriges-mest-betydande-forfattarskap
En artikel om bl.a. nåd och Lindgren:
https://www.dt.se/artikel/tar-farval-av-sitt-vasterbotten
Jag avslutar med ett tämligen långt blogginlägg som inte har med Torgny Lindgren att göra, men väl med nåden ur ett teologiskt perspektiv, och du kommer inte undan det metafysiska i de här sammanhangen. Kan det intressera dig, så läs: http://foolforjesus.se/undervisning/vad-ar-nad/
Nåja nu har du att begrunda. Läs om du vill, kasta om du vill. I mitt fall är detta mitt sista inlägg i detta ärende, oavsett vilket eventuellt svar jag får. Jag har gjort mitt bästa nu, och tänker inte diskutera detta i all oändlighet. Jag har min bild solklar för mig.
En esssä som kanske kan vara av intresse:
http://tidskriftenevangelium.se/gamla/tygerna-pa-vavarens-hylla/
Per
Jag har en känsla att vi pratar förbi varandra.
Jag är fullt medveten om religionens betydelse i Torgny Lindgrens verk, en av orsakerna till att jag gillar hans böcker. Detta därför att jag tycker att mycket av det han skriver om finner jag även i våra trakter och då speciellt längre tillbaka i tiden. Som jag tidigare skrev i inlägget så kom jag att tänka på de förhållanden som fanns tidigare i vår by med en stark frireligiös rörelse där nåden hade avgörande betydelse. Jag känner ganska väl till de tankegångarna även om jag själv inte är religiöst aktiv. Hos Sara Lidman, en annan västerbottnisk författare som vi både känner, finns också religiösa undertoner som starkt präglar vissa av hennes böcker.
Jag letade ikväll genom Dorés Bibel efter citatet som torparen sade – ”Nåden har ingen lag” – för att om möjligt få sammanhanget klargjort men nej, vid en bläddring fick jag inte ögonen på just det stället. Jag minns att jag läste detta men att jag då inte tyckte att det framgick varför själva boken hette Nåden har ingen lag. Jag menar att avsnittet fanns mitt på högra sidan av uppslaget och att jag tänkte att det klarnar väl längre fram.
Mången gång när jag läste ”Nåden har ingen lag” lade jag märke till den klokskap som dessa ofta enkla människor i boken uttalade. Jag förstod mycket väl att Lindgren lade sin egen visdom, erfarenhet och tankar i dessa människors mun för att belysa nådens, och för den delen, andra av livets frågor och mysterier. Att inte inse detta vore att missa mycket av böckernas budskap och Lindgrens författarskap. Det håller jag med dig om.
Annars tack för länkarna som du pinade mig med. Jag läste allt förutom han Simon Johanssons utläggning som jag bara orkade med inledningen av. Svenska Dagbladets artikel fanns tyvärr bakom betalvägg. ”Tygerna på vävarens hylla” av John Sjögren sparar jag till sist, den verkar intressant.