Trådarnas sång

De sjungande trådar jag tänkte på i mitt förra inlägg var de många fria telefonledningar som gick längs landsvägarna förr i världen. De var ett stort antal och bars upp av flera tvärgående slåar med vita isolatorer på rad. De finns inte mera, de har alla blivit gömda i kablar eller blivit nedgrävda.

Men då, på 60-talet sjöng de, antagligen beroende på spänningar i trådarna. Det var ett sällsamt, nästan vemodigt ljud, svårt att beskriva. Jag undrar om det ljudet finns bevarat på inspelning. Jag skulle gärna vilja höra det ingen.

Som liten gosse fick jag ibland på somrarna vistas hos en faster i grannsocknen. Hon var gift men de hade inga egna barn varför det säkert var roligt för dem att ha ett och annat syskonbarn inhyst där några dagar, en vecka, under blomstertiden.

De hade ett litet lantbruk och ofta fick jag följa med ut på höängen, till Hidaso eller Djupkärr. Hästen spändes för en kärra som hade gummihjul och så bar det iväg. I sakta lunk gick det längs landsväg, bort till skogsägor eller ut på den stora slätten som bredde ut sig väster om gården.

Även om jag inte vistades där lång tid per sommar kunde jag ändå ibland få anfall av hemlängtan. Då sökte jag mig ut till landsvägen och mejerilaven (dialekt: mejalavan) och satte mig där och blickade mot nordväst där jag visst att mitt hem låg, under de höga molnbankar som kunde bildas vid horisonten i väst. Hur långt var det dit, undrade jag, allt medan telefontrådarna sjöng sin sällsamma sång och förstärkte den vemodiga känslan.

Inne i stugan gjorde faster kvällsmat medan hennes man läste högt ur dagens tidning. Det var vanligt att de läste för varandra ur tidningen och diskuterade vad som hänt i världen och landskapet. Nyheter och väderleksrapport skulle också avlyssnas varje kväll. De hade en radiogrammofon, något som var spännande när grammofonskivor lades på tallriken och fram kom sång och musik. Inte Elvis Presley och Tommy Steele utan religiösa sånger med bl.a. Carl Öst. De var också vackra, tyckte jag.

Gården låg nära landsvägen, omgiven av höga björkar i syd och väst. Det var skuggan av dessa träd och deras grenar som vandrade på golvet medan dagen skred sin gång.

Ett par grannpojkar brukade ibland komma till gården men jag vågade mig sällan ut. Faster vill att jag skulle gå ut och leka med dem men det blev det inget av, troligen därför att hennes man på skoj hade berättat att Persson, som var en av pojkarnas efternamn, kunde brottas. Det lät inte bra, för brottning var inget jag gillade och för säkerhets skull stannade jag inne. Senare i livet lärde jag känna Persson som en fridens man som inte ville en fluga för när.

Det var där ute vid slätten som jag hörde trådarna sjunga, fick se solen sjunka långt borta vid horisonten i vänster, alla ladorna som nu är borta. På något sätt ficka jag associationer när jag hörde hammondorgelns vibrerande toner. Som jag skrev i inledningen, jag skulle mer än gärna än en gång vilja höra trådarna sjunga. Tills dess lyssnar jag vidare på Trummor & Orgel.

Ingen bild från Pampas denna gång utan från trakten kring Uppsala, staden från vilken bröderna Anders och Staffan Ljunggren kommer, musikanterna i Trummor och Orgel.
Annonser

6 thoughts on “Trådarnas sång”

  1. Mera nostalgi! Min mor, hon levde över 101 år, spådde väder efter telefontrådarnas sång. Trådarna drog ihop sig eller vidgade sig beroende på om det blev omslag till kallare eller varmare väderlek. Sjungandet ”varnade” till exempel för nattfrost på hösten, då täckte min mor sina vackra dahlior, som hon för övrigt kallade georginer, med säckar. Det var ett sällsamt ljud. Ibland hände det att jag cyklade hem sent nån vinterkväll och kunde få se norrsken flamma över himlen och höra telefontrådarna sjunga. Magiskt. Minns inte om jag tyckte det var magiskt då. Knappast. Men det tycker jag nu när jag minns tillbaka. – En helt annan sak var ju att pojkarna ibland roade sig med att kasta stenar på de vita porslinsdockorna ( isolatorerna ) och jublade när någon docka gick i bitar. Dagens motsvarighet till att slå sönder busskurer?

    Nu kan jag inte låta bli att fråga dig en sak helt utanför ämnet: Har du sett en klotblixt någon gång?

    Gilla

    1. Då är det också andra som minns trådarnas sång! Själv tänkte jag också på kombinationen trådarnas sång och norrsken, något som jag dock inte upplevt själv.

      Klot- eller kulblixt har jag inte sett, ett naturfenomen som är intressant men samtidigt lite skrämmande. En annan stark upplevelse är när det ”ljungar”, som det heter på dialekt. D.v.s. det uppstår långa, ”långsamma” och ljudlösa blixtar på mörk himmel. Vackert!

      Gilla

  2. När det var kallt på vintern var trådsången som ljudligast.
    Vi börjar nog bli gamla när gamla minne stiger till ytan på det här viset. Ditt inlägg igår inspirerade mig till ett inlägg om farmors föus.

    Gilla

    1. Jag läste ditt inlägg och det var mycket som påminde om mina egna minnen. T.ex. detta att mjölkerskan lutade huvudet mot kon som var så vanligt. En detalj nog så intressant. Men jag vet inte om jag känner mig speciellt gammal trots att jag har minnen som är 50-åriga och lite till. Än lever ynglingen i mig. 🙂

      Gilla

  3. Det här med blixtar är något som fascinerar mig så ursäkta mig nu men jag vill hänga mig kvar vid ämnet även om det är helt utanför ditt inlägg. Jag har sett en klotblixt en gång, när jag var 12 år. Det var mycket skrämmande. Jag blev helt i chock för jag kunde inte få fram ett enda ord på en halvtimme, tungan ”krampade”. Dock är det en syn som jag har så glasklar i huvudet som om jag såg den för fem minuter sedan. Jag har inte träffat på en enda annan person som sett en klotblixt. Ja, förutom min mor då. Hon var med den gången när jag hade den stora förmånen att få se en klotblixt. För en förmån var det har jag förstått, även om jag blev så väldigt rädd. Att det ”ljungar” är väl det som vi kallade kornblixt. Det har jag sett många gånger. Ett intensivt sken ofta i slutet på augusti, man såg blixtarna i kvällsmörkret. Dessa blixtar var inte skrämmande. Min mor sa att de gjorde så att säden på fälten mognade, framför allt kanske kornet då. Förmodligen var det skrock. Kornblixtarna var precis som du skrev alldeles tysta och flammade nästan som norrsken.

    Gilla

    1. Just så heter de, kornblixtarna. Man kan undra varifrån namnet kornblixtar kommer. På Wikipedia finns en liknande förklaring till kornblixtar som din mor hade. http://sv.wikipedia.org/wiki/Kornblixt

      En vackert åskväder upplevde jag över Skåne. Jag befann mig på en färja i Öresund. Över Skåne låg ett enormt, mörkblått moln som belystes av solen i väster samtidigt som många, ljudlösa blixtar syntes över landmassan. Normalt brukar inte blixtar synas så tydligt medan solen ännu är i farten men denna gång var det som om solljuset förstärkte blixtarnas skådespel.

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s