Vetenskap, trams och troll

Idag råkade jag få syn på en artikel på Vasabladets webbplats med den upplyftande rubriken: ”Forskare: Så skiljer du vetenskap från trams”. Bra tänkte jag, äntligen ett ljus i mörkret och då tänkte jag inte på alla juleljus som nu tänds i allt större omfattning i by och stuga.

Det visade sig dock inte finnas något större Heureka inbakat i artikeln utan istället hänvisades till en bok av författaren, doktorn i epidemiologi och forskaren Emma Frans vid Karolinska institutet. Hon är en studerad människa och verkar ha en stor tro på vetenskapen och dess metoder samt är en krigare i kampen mot faktaresistensen.

Som faktaresistent har man sin uppfattning klar och där skall inte några obekväma ”fakta” och tvivel komma och störa världsbilden. Hellre stångar man sin panna blodig och plåstrar på med myter, halvsanningar och direkta lögner. Om man inte tar sin tillfykt till likasinnade och bara hör vad man vill höra, se vad man vill se.

Vad är sanning, vad är hittepå, vad är lögn? Inte helt självklart i alla lägen och inte minst på some (sociala medier) och i anonyma kommentarer på webben. Där finns allt från fanatiker, konspirationsteoretiker, ren okunskap till troll. Var kommer så den allvetande vetenskapen in och rättar till de värsta påståendena och direkta trollerierna?

Låt säga att sanningen inte alltid är enkel. Den tarvar allt som oftast att man sätter sig ned och undersöker, läser, lyssnar och lär. Och tar en extra funderare innan man tror sig vara något på spåret och därtill är pelagrut ödmjuk. Man kan kanske faktiskt ha fel?

Eller söker man bara fakta/uppgifter som bekräftar ens egen förutfattade mening?

Usch, det låter jobbigt det där. Jag vill ha svaret nu och gärna skall det vara enkelt att förstå. Raka rör, pang på rödbetan, fixat på nolltime! Känna att jag får utlopp för min ilska, mitt missnöje och min energi. En enkel förklaring nu på stubben.

Ifjol höstas fick vi lämna in förslag till kurser hos Medborgarinstitutet i kommunen. Jag försökte dra mitt strå till stacken och föreslog en kurs eller åtminstone en föreläsning om hur man tolkar statistik och är källkritisk på Internet. Internet är fullt av information, påståenden, statistik, tolkningar, teorier, foliehattar och troll. Mycket är bra men det finns också mycket skräp. Hur navigera rätt i denna djungel? Hur bemöta faktaresistens, okunskap och trollen? Sin egen och andras. För är någon helt oskyldig?

Någon kurs blev det inte trots att det finns ett uppenbart behov.

Istället får jag ta min tillflykt till kloka människor som Roland Paulsen, Hans Rosing – frid över hans minne – och nu denna Emma Frans. Jag beställde idag hennes bok ”Larmrapport – att skilja vetenskap från trams”. Alltid får jag någon insikt och större förståelse för hur det fungerar på nätet och i verkliga livet.

Jag tyckte innehållet i boken som finns på Adlibris webbutik är intressant:
– Checklista för hur man granskar avsändare
– En välbehövlig ordlista
– Framtidsspaning
– Förklaringar till olika sorters studier och hur de bör bedömas
– Genomgångar av allt från mansplaining till publiceringsbias
– Grundkurs i källkritik
– Råd för hur du bemöter felaktiga påståenden
– Raljerande och allvarliga tweets
– Skräckexempel
– Sätt att genomskåda vanliga tricks
– Verktyg för att förstå statistik och diagram 

Boken får bli julklapp till mig själv.


Larmrapporten –  Adlibris

Emma Frans 

Emmas Selektion  –  blogg

Roland Paulsen 

Faktaresistens

Konst, vetenskap eller trams? Så här kan vi inte ha det. Alltför svårt att förstå. Säkert något skumt! – Umeå stadsbibliotek. Det visade sig vid närmare efterforskning att skulpturen har det passande namnet ”Reason to attack” . Konstnär: Veronica Brovall

 

 

Annonser

Favoritboken

Tjohej, så har vi redan satt foten i februari, sista vintermånaden! För visst är det så att december till februari är vinter och att mars är vårvinter? Den kallas ju också, konstigt nog, vårmånaden i almanackan. Som det rullar på!

Igår fick vi en ny uppgift på spanska kursen. Vi skall till nästa gång svarva ihop en kort berättelse om vår favoritbok eller en mycket gammal bok i vårt hem. En sådan med damm på. Jag väljer att skriva om min favoritbok.

Men vilken, jag har ju så många favoriter? En inte helt lätt uppgift att välja men ändå rolig. Jag stod en god stund framför bokhyllan utan att kunna besluta mig.

Mina favoritförfattare är Dan Andersson, Henry Miller och Sara Lidman. Det vet jag samtidigt som jag också gärna skulle smyga in Bernhard Nordh. Jag håller som bäst på att avsluta hans bok ”Undan frostpiskan” och så bra den är! Ikväll läser jag de sista kapitlen i denna bok.

En sak är favoritförfattare, en annan sak är favoritboken. Den behöver inte vara skriven av någon favoritförfattare. T.ex. ” En dag i Ivan Denisovitjs liv” av Aleksandr Solzjenitsyn gjorde djupt intryck på mig när jag läste den för länge sedan. Även ”1984” av George Orwell var en milstolpe i mitt läsande och är idag hur aktuell som helst. Eller varför inte ”Alexandriakvartetten” av Lawrence Durell? ”Crème fraîche” av Suzanne Brøgger är en annan av mina favoriter en gång i tiden.

”En flykting korsar sitt spår” av Aksel Sandemose är utan tvekan en favorit med sitt upphov till Jantelagen. Det lustiga med läsandet av denna bok var att jag hade en dansk bekant i Malmö som var född och uppvuxen i danska Nykøbing Mors som är förebilden till Jante, staden i boken. Han var något yngre än bokens huvudperson men kände väl till de platser som omtalades i boken och hade själv delat, på sätt eller annat, många av de handlingar som förekom i boken. Han tyckte själv att det var kusligt att det fanns så många paralleller mellan hans uppväxt i staden och det som Espen Arnakke, huvudpersonen i boken, upplevde. Att min bekant inte kände till den berömda boken, trots att han kom från staden, förrän jag började prata om den, var också ett mysterium.

”Hærvæk” av Tom Kristensen, någon av Väinö Linnas böcker eller Pelle Molins böcker, Dostojevskijs, ”Walden” av Henry David Thoreau? Som sagt, det finns mer än bok som kunde väljas som ämne för nästa tisdags hemläxa. Jag får sova på saken en natt men i morgon gör jag mitt val.

Vilken är er favoritbok och favoritförfattare?

oravais-2017-01-23-008
Lite fastfruset ännu; mitt val av bok.

Rå om sig själv

Att få paket är roligt. Är det ett oväntat paket är det ännu roligare. Idag fick jag ett sådant med posten från kungariket. Jag undrade vem som kunde tänkas skicka ett paket till mig. En bok verkade det vara av formatet att döma.

Mycket riktigt, en bok fanns i paketet med titeln ”Rå om sig själv”. En självhjälps-, livsstilsbok tänkte jag först med tanke på titeln. När jag sedan såg författarnamnet Luis-Kristian Soto så började några klockor ringa i huvudet men jag kunde ändå inte placera boken rakt av. Först när jag bläddrat i boken och såg ett par foton med mitt namn under gick det upp en talgdank och javisst, nu kom jag ihåg.

I vintras fick jag en förfrågan från författaren om han fick använda en bild i boken som jag hade på nätet. Det var inget stort projekt men en bok i utbyte kunde han ändå lova och den kom idag.

Så glad jag blev när jag bläddrade i boken för det är just sådana böcker jag gillar att läsa. Boken handlar om Märta Ersdotter från norra Ångermanland och då främst socknarna Skorped och Sidensjö. Tiden ligger kring senare delen av 1700-talet och en bit in på 1800-talet. Det är inte bara en personskildring utan även mycket bra berättat om hur livet tedde sig för folk av olika kast på den tiden. Livet var inte lätt alla gånger och Märta fick bli piga vid 15-års ålder.

Jag kan inte berätta mer om innehållet för jag har ännu inte hunnit läsa boken men vid ett flertal nedslag i boken så finns intressanta saker. Från rubrikförteckningen i början av boken hittar jag följande intresseväckande kapitel: En stor skogsklädd bergstrakt, Om vitra och annat skrymt, Krig mot Ryssland, Piga i Sjöland, Bröllopsfesten i Lövsjö, Olovligt umgänge, Fäbodliv, Löst kvinnfolk, Finska kriget, Anställd i Sidensjö prästgård m.m.

Boken lovar gott och jag kommer att genast sätta igång med läsning så fort jag läst ut den bok jag nu håller på med: ”Forbönder, förr och nu”. En bok som handlar om gamla tiders transportmedel och ett försök att hålla traditionerna vid liv även i nutid

PS. Boken ”Rå om sig själv” ges ut på Jengel Förlag AB i Östersund.

2016-07-20 Rå om sig själv
En gedigen och välgjord bok verkar det vara.

Brunte klarar ett år till

Hurra! Brunte klarade den årliga hälsokontrollen. På besiktningsperiodens första dag anmälde jag Brunte till den årliga granskningen. En strålande glad besiktningsman genomförde kontollen och kom också med goda råd. Sådant uppskattas!

Glad i hågen styrde jag hemåt och glömde totalt bort att köpa kuvert inför helgens massutskick. En ny runda gjordes för att införskaffa emballage för en A4:a. Jag slank då in till min granne fåraherden som i dagarna öppnat butik i grannbyn där bl.a. luftvärmepumpar säljs. Där övertygades jag om nödvändigheten att införskaffa en dylik maskin till mitt enkla tjäll. En nöjd kund berättade om sina positiva erfarenheter och jag insåg fördelarna med denna manick: värme på vintern och kyla på sommaren. Märkligt!

Ljusa veckan står för dörren. Midsommar. Den vecka i årets snurr när jag kan läsa en bok i skogen mitt i natten! Utan pannlampa! Hmm, vilken bok borde jag välja?  – Här har ni en chans att aktivera er, kära läsare!

skylt
Dagen till ära hade min granne fåraherden klistrat över ett litet lamm med en kaffekopp på sin företagsskylt. Det gäller att vara flexibel! Visst, det hör till att fika erbjuds i samband med öppning av ny butik.

Brand

Nåja, det är inte så farligt som det låter. Egentligen ganska alldagligt även om det är förargligt så här vi läggdags. Jag som helst vill krypa till kojs och läsa lite i Sara Lidmans ”Jernbanan” innan sömnen sänker sitt barmhärtiga täcke över kropp och själ. Så bra den boken (böckerna) är. Kanske inte så mycket för handlingen, ännu, men för hennes språk. Så rikt, varierat, fullt med gamla uttryck och dialektala vändningar från Västerbotten. Människorna, karaktärerna, kärva, så fint beskrivna, historier.

Ja, det var branden som ställde till det. Inte en eldsvåda utan ett stycke tjurbock till vedträ som inte vill brinna upp i spisen. Det är en ”brand” på dialekt. Eller kanske branda? Just nu, i den för årstiden milda väderleken, eldar jag med ved av lite sämre kvalité. Det gör att med lite otur så hamnar en surklabb sist i spisen för kvällen och den vill inte brinna upp i brådrasket när den inte får hjälp av andra för saken mera brinnande kamrater utan det blir ett ständigt väntande. – Nu skall vi se om den blivit till aska och jag äntligen kan äntra bingen?

eldar i Umeå 2014
Eldar i Umeå värmer de frusna

Oväntat fynd

Bystugan är samlingspunkten i byn sedan både affär och postkontor försvunnit för många år sedan. Skolan upphörde 1967 och blev därefter så småningom bystuga. Dit hade jag idag ärende.

Jag rotade i kartlådan med kartor från skiftesregleringen i början av 1900-talet och fann vad jag sökte. I bokhyllan, som står bredvid den gamla skolorgeln, fann jag till min förvåning en bok som jag skall låna vid tillfälle och läsa. Det mesta i bokhyllan är av medioker kvalité enligt min mening men kanske jag har fel som inte vill läsa två tjocka band som handlar om förbränningsmotorn eller diverse dussinromaner.

Boken jag hittade är ”En sjöman går i land” av Axel Sandemose. Han finns i min egen bokhylla i form av ”Tjärhandlarens son” och den mest kända: ”En flykting korsar sitt spår”. Den sistnämnda boken har en speciell innebörd för mig eftersom den handlar om en man från småstaden Jante i Danmark. Jante är ett täckord för Nykøbing Mors från vilken en av mina vänner i Malmö kom. Ni känner väl till begreppet ”Jantelagen”? Denna vän och arbetskamrat kände inte till boken innan jag introducerade den för honom. Han läste den och blev helt såld eftersom mycket av det som finns i boken hade han upplevt och han kände även till de miljöer som beskrivs i boken. Boken kunde till viss del handla om min vän för han berättade, innan han läst boken, liknande historier som finns i ”En flykting korsar sitt spår”.

Har ni inte läst boken, läs den för den är en klassiker som födde ett känt idiom.

Orgeln gav inte minsta pip från sig trots att jag trampade som jag lärt mig en gång i tiden när jag gick på pianokurs. Något piano fanns inte i byn så det fick bli skolorgeln som ersättning när noter och fingersättningar skulle präntas in i huvudet på en tioåring.

bok
Själv har jag också gått i land. Den korta tiden på sjön var den bästa i mitt liv.
ensam fågel
Ensam fågel mitt i universum.

Varför läsa om livet på Pysbacka?

Nu i julhelgen har jag läst boken ”Livet på Pysbacka” av Doris Liljeström och jag kan inte låta bli att något berätta om denna bok. Doris föddes i Sundby norr om Nykarleby i början av 1930-talet och växte upp på bondgården Pysbacka. Det är till stor del hennes barn- och ungdomsår som boken handlar om. Hon blev ombedd av sin son att skriva något om redskapen och metoder i  lantbruket den tiden, det blev mera än så. Det blev en hel bok om en flickas uppväxt i Österbotten i tiden före, under och efter andra världskriget.

Mycket av det som hon skriver om har nog många av äldre generationer själva upplevt i en eller annan form. Därför tror jag att vi är många som nickar igenkännande är vi läser hennes berättelser. Visserligen är jag av en yngre årgång men jag hann ändå uppleva något av livet på landet som Doris beskriver det och kunde ofta vid genomläsningen av boken utbrista: just så var det! Det är just dessa aha-upplevelser som ger mig det där lilla extra som gör att läsupplevelsen blir riktigt bra.

Även om boken kanske främst tilltalar äldre läsare med rötter i Österbotten så skulle jag också rekommendera den till dagens ungdomar. Tyvärr har idag den unga generationen föga eller ingen kunskap alls om hur det var förr i världen. De tar idag allt för givet och kan med näppe tänka sig ett liv utan den teknik och de möjligheter som dagens samhälle bjuder. Boken är lättläst och vissa delar kunde jag gott tänka mig passar för högläsning när far- och morföräldrar vill förmedla något av hur det var när de var barn till sina barnbarn.

En sådan bok borde alla skriva ur sitt eget personliga perspektiv. Med denna bok som mall och inspiration tror jag det går lättare att pränta ned sina egna minnen och erfarenheter. Det är ett värdefullt kulturarv som riskerar att förloras om inte de äldre lyckas eller vill skriva om händelser som de varit med om och hur livet tedde sig en gång i tiden. Enbart rubrikerna i boken kan ge impuls till egna berättelser, skrivna eller muntliga. Alla har kanske inte möjlighet att ge ut en bok men även enkla anteckningar och små berättelser är värdefulla.

För att dessa hågkomster skall få sitt fulla värde så borde de också ha mottagare som läser dem. Risken finns alltid att brev, anteckningar och fotografier blir bortslängda när en äldre släkting, som gjort sig mödan att skiva ned något, går bort. Därför tycker jag att ungdomar mera skulle intressera sig för hur det var förr i världen, fråga, dokumentera och hjälpa sina äldre släktingar att berätta.

Det finns många episoder och detaljer i Doris bok som kunde återberättas men jag nöjer mig med några reflektioner och egna tankar.

Även om Doris växte upp under kriget och efterkrigstiden med brist på det mesta i samhället, även om hennes mor blev blind och hennes far fick tuberkulos, så tror jag att Doris var en lycklig flicka. Visserligen fick hon pröva på arbete i tidig ålder, sådant som en liten flicka kunde göra i ett lantbruk, men hon behövde aldrig vara hungrig och glädjen att delta i sysslorna på gården går inte att ta miste på.

I kapitlet om hönsen fick jag själv en påminnelse. Vi hade nämligen en liten hönsfarm på 1960-talet och då köpte vi unghöns från en man i Pedersöre. Namnet på denna man hade jag glömt men så dök namnet upp i denna bok. Axel Knuts tror jag nästan helt säkert att han hette. Jag minns att han kom med sina höns i en Opel farmarbil och han pratade ett för oss barn märkligt tungomål.

I boken tecknas också flera porträtt av personer i hennes närhet. Jag tänker närmast på ”Moster Rosa, ett levande lexikon”, ”Hannes, den tekniskt begåvade” men även hennes mormor och farbror Abbo beskrivs på ett varmt och innerlig sätt.

Till sist vill jag återge en episod om hur annorlunda livet i skolvärlden kunde vara ännu en tid efter kriget. Doris var då 16 år och fick uppdraget att vikariera en lärarinna som var sjuk en vecka. Utan lärarutbildning, bara 16 år men med huvudet på skaft skulle hon ta hand om barn i 7-8 års ålder, något som hon gärna gjorde. Dock blev det en extra prövosam vecka för den unga lärarinnan. Just denna vecka fick skolan besök av flera prominenta personer: tandläkaren med sin sköterska, skolfotografen och inte minst skolinspektören. Skolinspektören var en person som kunde skapa nervositet hos både elever och lärare; det har jag själv minne av. På något sätt klarade Doris av denna vecka som hon beskrev som både händelserik och intressant. – Låt säga att det arrangemanget skulle ordnas idag med all byråkrati och alla formella krav som finns? Jag tror flera än en skulle ruska på huvudet men inget är omöjligt bara man har den rätta inställningen. Det verkar Doris ha haft genom livet.

Allt detta och mycket mera får ni läsa om i ”Livet på Pysbacka”. Köp eller låna boken, men läs den framför allt!

Själv har jag gått vidare i bokhögen och just nu står en ny bekantskap på tur, nämligen Jorge Luis Borges och boken ”Fiktioner og andre fiktioner”. Den blir en utmaning att läsa samtidigt som jag inte hittade den på svenska utan får läsa den danska utgåvan.

vasa frihetsstatyn
Frihetsstatyn i provinshuvudstaden som kanske inte fått stå kvar utan senaste krigens vedermödor.