Turistvägen och Rotsidan i Ångermanland
Kära vänner! Jag är på väg hemåt och åter på banan vad gäller bloggskrivandet. Istället för att blogga har jag de senaste dagarna istället upplevt saker och samlat i ladorna. Bilder och intryck. Så mycket som skulle kunna skrivas och visas om jag bara hade förmågan. Urkult 2019, mitt sjunde Urkult, är över och kvar finns minnen, videos och fotografier som väntar på att redigeras. Jag vill i detta inlägg bara säga att Urkult levererade även i år, trots ett ganska kyligt väder med regn på lördag. Jag får återkomma med rapport senare i veckan.
Istället vill jag visa några bilder från söndagens färd genom det ångermanländska landskapet. Så mycket fint som finns i Ådalen och sedan ut mot Högs Kusten. Jag tar bara med några bilder för att ni skall få se smakprov. Dels från Resele Turistväg mellan Näsåker och Sollefteå längs med Ångermanälven – Så Vackert! – dels från Rotsidan, en klippig, låg kustlinje ut mot öppna havet i Nordingrå.
Jag besökte också igår släkt som jag har i Nyland, Kramfors kommun, och de tipsade om Rotsidan med sina långa klippstränder. Verkligen ett mäktigt möte med havet och dess till synes oändliga vidd och dessa bastanta klippor som ett långsluttande värn mot havets raseri i höstliga stormar. Just detta skulle vara något häftigt att uppleva, de enorma vågorna från havet som vräker in mot Rotsidan i en höstlig storm. Igår var det lätta vindar, sol och sommar!
Turistvägen
Rotsidan
Härliga Ångermanälven! Så mycket kraft som finns lagrad i detta till synes lugna vatten.
Vänder vi blicken in mot land kan man få se Resele Nipor, dessa typiska sluttningar ned mot älven.
Eller allt det som människan gjort. Bl.a. detta fina hus som sett sina bästa dagar. Vilken verksamhet har här bedrivits en gång i tiden?
Så kom vi ut till Rotsidan. Väg anpassad för rullstolar ändå ut till klipporna. Att sedan ta sig vidare längs med kusten går bara till fots med bra fotbeklädnad. Eller längre in i skogen längs med vandringsstigar.
Igår var det ganska beskedliga vågor som rullade in mot stranden men tänk dig en storm med ostliga vindar på låt säga minst 21 sekundmeter. Då gäller det att hålla i hatten!
Igår soligt och fint, ett tillfälle för picknick!
13 kommentarer
annepauline
Vilka härliga bilder! Jag blir riktigt nyfiken på det gamla huset. Ett sånt ståtligt hus fastän det börjar se lätt förfallet ut. Där har det säkert varit full aktivitet en gång i tiden. Frågan är med vad.
Per
Ja, vem blir inte nyfiken på det huset? Jag körde förbi och fick hastigt en skymt av huset, tvärnitade, nästan, och backade tillbaka. Ibland måste man göra så i livet. Svaret får du och Erik i hans kommentar.
Erik Forsling
Vad gäller det förfallna huset tänkte jag omgående på ett övergivet bönehus, kapell eller missionshus. Runtom i riket finns det många av dem, av olika storlek, fason och bevarandestatus – många är rustade och bebodda. Kanske tänkte jag t.o.m. den tanken innan jag ens läste era ovanstående funderingar kring husets ursprungliga funktion. I det här fallet var det det först och främst de höga fönstren med spetsiga överstycken på långväggen som genast styrde mina tankar. Flaggstången på gaveln antyder också en mera ceremoniell, eller åtminstone högtidlig, funktion. Lite väl tilltaget för att vara ett utpräglat bostadshus, och dörren är på gaveln, även om det finns en också på långsidan. Knappast en skola heller, eller ett snickeri, men uppvärmning har de uppenbarligen haft i byggnaden, även om det var längesedan. Sedan kan man undra hur länge byggnaden var i bruk. Elektricitet har de uppenbarligen dragit in. Bostadsutrymme(n) är det inte osannolikt att det var på övervåningen. Och jag undrar likaså om halvbågen under sadeltaket på gaveln, vid flaggstången, har något symbolvärde, eller om den är ett utslag av klåfingrig snickarglädje. Som stöd för flaggstången tycks den tämligen bräcklig.
Bara gissningar och undringar.
Jag har letat en del på internet efter objektet, ganska mycket faktiskt, men utan framgång. Tyvärr framgår här inte mera exakt var bilden är tagen. Att du inte frågade någon om det du undrar, det hade jag knappast lyckats motstå att göra. Det torde bo människor alldeles i närheten, med tanke på att det står sopkärl på motsatta sidan vägen.
Men en sak är i alla fall säker, att den som bespetsat sig på att göra rönnbärsgelé i höst/vinter har en rik källa till bärskörd i den stora rönnen till höger på bilden.
Med tanke på var du rest kanske du skulle vara intresserad av SR P1s ”Naturmorgon” från förra veckan, där de besöker Mjällådalen. https://sverigesradio.se/naturmorgon. Där pratas också bl.a. om nipor – och raviner. Tänkte skicka dig kortversionen som gick idag, men kom bara till hemsidan. Båda versionerna finns där.
Nu hoppas jag bara att din resa har varit alltigenom bra, det antyder du ju, men även solen kan ha sina fläckar.
Per
Först får jag tacka för länken, den skall jag kolla upp!
Sedan över till ödehuset. Dina spekulationer och iakttagelser är inte alls dumma. Vi skall se vad jag lyckades luska fram.
Denna gång lyckades jag väl i mina forskningar genom att göra ett inlägg i en FB-grupp som jag är med i: Sollefteå från förr. Jag saxar från svaret jag ficka och alla andra svar som getts i andra inlägg om detta hus i Resele.
Detta fick jag som svar av en Magnus Andersson: Det är föreningshuset i Myre i Resele.
Byggt av IOGT-logen 2840 Dalblomman, som bildades den 21 december 1900. Har ingen uppgift om vilket år föreningshuset byggdes.
Fler FB-kommentarer:
Här startade en skidtävling på 60-talet som jag råkade komma med i tillsammans med Roland Stenmark, vi kom sist båda två och fick en limpa och en korvring, sedan hade vi fest med dom som inte vågade ställa upp…….
Jag har jobbat där när Textiltryck tryckte upp stålmanströjor och ICA-flaggor. Bör ha varit 1971 eller ev -72
Ja, det huset skulle man önska kunde tala. På en skördefest uppträdde jag där som Brita Borg o sjöng Fat Manny brown. Inte klokt vad modig man var.?
Där såg jag Barnen från Frostmofjället, som 10 åring. Sen fick man gå backen hem.
Vi hade det som ungdomsgård på 70-talet
Jag sydde Kalles kaviar-Tshirts där på 70-talet. Sommarjobbade hos Resele Textiltryck.
Såg också bio där! B.l.a. premiären av ”Sången om den eldröda blomman” som delar av spelades in i Resele. Men tyvärr blev det inte så lyckat då alla personer i filmen blev avlånga så man knappt kände igen dem. Och felet kunde inte åtgärdas den kvällen. Men någon återbetalning av biljetterna var det nog aldrig tal om.
Resele Förenings hus vet inte bygg år men blev sålt till ivan hägglund mitten på 70
Ivan använde det som ”snickarbod”, tillverkade bl.a. bastun där.
Där såg jag bio för första gången
I mitten på 60-talet var jag där med min far på Bingo, tror inte att det blev någon vinst men tyckte om lokalen.
Där har vi haft roligt i ungdomens dagar!
Där har man tillbringat många kvällar. Hedvig Öberg var IOGT ledare där och ordnade många trevliga danser för oss ungdommar. Jag har för mig att Faction spelade där ett antal gånger samt ett band från Näsåker med bl.à Stefan Gideonsson.
Ja, så mycken fest o dans vi haft där med kalla vandringar hemöver på natten. Även hjälpt till kaffekokning i samband med bingo med Resele idrottsförening, Första barnförbjudna filmen såg Elsie o jag med er mor Lisa Sundelin
Ja så roligt man haft. Men tänk att mor Lisa lät er se på barnförbjuden film. ?.
Huset byggdes 1908 !
Var det något mera du vill veta, Erik? 🙂
I så fall bjuder jag också på denna länk med många bilder av huset:
http://spaningmedragnar.blogspot.com/2015/08/ordenhuset.html
Erik Forsling
Jag får tacka för informationen och det arbete du lagt ner på efterforskningar. Fr.a. tackar jag för länken med bilder. Egentligen undrade jag inte så mycket utan spekulerade mest, utifrån dina och Paulines funderingar kring vad som pågått där, även om det fanns ordval i min text som kan tolkas som undringar.
Tänkte på det lilla snickeriet i Örsundsbro som sedermera omvandlades till en liten biograf. Det var därför jag uteslöt snickeri – p.g.a. byggnadens pompösa dimensioner och tämligen officiella stil. O.K. där blev lite snickrande av, men det var inte ursprungsidén. Skulle där varit någon slags produktionsverksamhet hade det näppeligen inte varit en svetsverkstad, för den svetsaren hade varit lika vårdslös med sitt liv som med sin egendom. Men där har uppenbarligen förekommit produktionsverksamhet. Biograf uteslöt jag med den tanken att alla ödehus knappast kan ha varit biografer. Men så blev det visst även i detta fall. Där hade jag fel igen, men jag hade ju inte sett lokalerna från insidan innan du skickade bildlänken. Skola uteslöt jag, men ungdomsgård har där varit. Många fel, men inga är vidhäftade byggnadens ursprungliga idé som föreningslokal, om än ej kristen.
Jag avslutar med en hälsning till den besvikne biografbesökaren som såg ”Sången om den eldröda blomman” med förvrängt perspektiv. Personligen avskyr också jag förvrängda bildperspektiv, om de inte är avsiktliga – vilket det här inte rör sig om. Däremot har jag även mött människor som inte kan uppfatta detta – men vi är alla olika. Jag kan som f.d. biografmaskinist förklara varför det blev så, eller snarare förklara detta misstag. Maskinisten använde fel objektiv på projektorn.
”Sången om den eldröda blomman” är filmad i Cinemascope, eller Agascope som det svenska och ungerska formatet hette. Men det är samma sak rent projektionsmässigt, 2.35:1, vilket innebär att om bilden är 1 meter hög är den 2.35 meter bred. Är höjden större eller mindre förändras bredden i motsvarande grad. Detta är ett format som, enligt utsagor, filmindustrin grep till för att rädda sin position när TV:n började ta över biografernas funktion. Biografupplevelsen skulle vara vida överlägsen den fyrkantiga TV:n. Men för Scope krävs speciella objektiv eftersom filmen fortfarande är 35 mm bred, som för de vanliga objektiven. Dessa objektiv kallas anamorfiska och förvränger bilden från filmremsan, men på rätt sätt, och de filmer som produceras på detta vis kräver dessa objektiv. De 35 mm som är standard på filmremsan tänjs på projektionsduken ut i sidled och det är som ett magiskt trick när en fyrkantig filmruta blir en utdragen rektangel, mer än dubbelt så lång som hög. Rutan på filmen som rinner genom projektorn är fortfarande mera fyrkantig än på projektionerna på ”vanlig” film som är mera rektangulära.
Nog om detta nu. Summa summarum. Maskinisten som förstörde biografupplevelsen använde fel objektiv. Eller så kunde man inte skapa en tillräckligt bred filmduk. Kanske hade han inget Scope-objektiv, eller så begrep han inte bättre. Spekulationer igen. Bara därför måste jag någon gång söka upp och se ”Sången om den eldröda blomman”.
Per
Jag tänkte att just detta med bion och fadäsen med det förvrängda filmen på bioduken skulle intressera dig och förvisso, en utförlig förklaring kom.
”Sången om den eldröda blomman” finns på YouTube och jag tittade en kort stund utan att riktigt fastna för denna film. Stumfilm till på köpet. Kanske det är en kultfilm av något slag eller bara något som den filmintresserade och -kunniga bör ha sett?
Erik Forsling
Vad gäller ”Sången om den eldröda blomman” finns där två inspelningar. En från 1919 – det är stumfilmen – och en från mitt födelseår 1956. Det måste vara den senare av dem som visades i det nu öde huset i Resele. Den är dessutom inspelad i Agascope. Filmen bygger f.ö. på en finländsk roman av Johannes Linnankoski. 1919 var det t.o.m. självaste Mauritz Stiller som regisserade. Också han med ursprung från Finland, om än av rysk-judisk börd.
Per
Nå, då var det den äldre versionen som jag snubblade över. Är jag inte helt fel underrättad så brukade man anlita en pianist som spelade medan det stumma filmen rullade på duken. Det är ju därför det heter stumfilm.
Erik Forsling
Det kunde väl vara allt ifrån en pianist till en hel ensemble, beroende på eventets storlek och betydelse. En liten rörande historia kring detta från just Fyrisbiografen, där jag decennier senare tjänstgjorde, finns publicerad i UNT – tror jag det är. Det var på stumfilmstiden, och en brand uppstod i maskinrummet. Biografen utrymdes i så välorganiserad ordning att pianisten inte ens märkte vad som skedde bakom hans rygg. Han bara hamrade på med sitt, trots att ingen film längre projicerades på duken.
Det finns en bok som jag länge tänkt införskaffa:
Anders Leidstedt: ”Uppsalas biografer: filmer, biografer och övrig nöjeshistoria 1897-1997”
annepauline
Läste du det här på Vasabladet?
Ett kulturarv förfaller när gårdar och torp står tomma. Så skrev Vasabladet och Österbottens Tidning för ett par veckor sedan. Men hur många är husen? Hjälp oss att ta reda på det.
Det skulle vara intressant att göra en inventering av ödehus.
Per
Ja, jag läste och jag är intresserad. I vår by finns det sju ödehus, varav ett som jag äger, mitt gamla barndomshem. Tyvärr långt gånget i förfallet men det får stå så länge taket håller. Sju hus som jag kommer att tänka på; det finns kanske något till.
Per Allan Olsson
Hej Per, en liten not till om Föreningshuset i Myre. En viktig bit av mina tonår. Med i logen. Här lärde man sig dansa (On the Streets Where You Live med Frankie Boy) Spelade revyer, som vi turnerade med i ett utbyte mellan logerna i Ångermanland. Sjöng själv, men mest med de vackra flickorna i byn. Lördagsdans var det också, bland annat med Sundelins spelmanslag. Det gillade min dansanta mor, som också var hårfrisörska (vi bodde mitt emot föreningshuset). Och så film förstås, glömmer inte Broarna vid Toko-Ri och Damen i svart. Huva!
Per
Tänk så mycket minnen det kan finnas i ett hus och så många andra som också minns. Huset borde få en egen bok!
Så du bodde alldeles nära? Då borde ni också haft en fin utsikt mot älven. Inte konstigt att vägen kallas Turistvägen för där finns mycket att se och uppleva.
Tack för att du delade med dig av dina minnen! Roligt att så många minnen och fakta om huset samlades här i detta blogginlägg.