Detta med vänskap

Få vänner eller många bekanta? Den frågan kan ha olika betydelse beroende på vem man ställer den till.  Själv har jag få eller t.o.m. inga vänner. En hel del bekanta har jag men inte jättemånga. Jag räknar inte min närmaste släkt som uttalade vänner, även om de i praktiken är det, därför att i allmänhet borde nära släktningar vara ens vänner. Något man inte behöver orda om.

Å andra sidan finns det släktrelationer där de är som hund och katt. Arv t.ex. kan mycket väl utlösa en sådan fajt.

Orsaken till att jag påstår att jag inte har någon nära vän är förmodligen att jag värderar vänskap så högt. Sätter så höga villkor för vänskap. Sedan finns det ett antal individer i min sfär som pendlar mellan vänskap och bekantskap. Allt från ytligt bekanta till något som kan kallas vänskap.

Det här funderade jag på idag när jag gick min eftermiddagspromenad. Jag var på väg till en bybo som behövde lite hjälp med sin dator. På vägen dit träffade jag en annan bybo som jag samtalade med en stund. Bara så där utan handskakning eller kramande. Så är det om man bor i en mindre by där alla känner alla. Det behövs inga fler formaliteter än ett Hej och Hej då!

Han i sin tur hade varit hos en annan bybo på besök, helt oanmäld. Soppa hade de ätit och fastlagsbullar likaså.

Visst kan det finnas ovänskap och t.o.m. fiendskap mellan bybor men i allmänhet finns det en gemenskap som ofta är minst lika värdefull som vänskap. Det är som om man inte behöver uttrycka sin vänskap i byn, den bara finns där som ett kitt som håller ihop byn. Ändå känner jag inte alla i byn; inte alla de ingifta eller alla barn. Trots det är bygemenskapen en trygghet och något praktiskt användbart. Som när jag idag gick för att fixa lite datorproblem, en självklarhet.

Detta är kanske ändå inte alltid hugget i sten. Just nu läser jag en debutbok av Elin Willows: Inlandet. I boken uttrycker hon utanförskap i en liten norrländsk by nära norska gränsen i höjd med polcirkeln. Den enda länk hon har till byn är expojkvännen men hon stannar ändå kvar efter att han åter lämnat byn. Men det är som om hon gillar att flyta lite vid sidan av. Så kan det också vara.

Jag har halva boken kvar och vet inte hur den slutar; om det sker någon dramatisk vändning? Vi får se. Sist på omslaget finns frågan: Kan man börja om var som helst, skapa sig ett nytt liv på en plats man egentligen aldrig valt? – Ja, det tror jag. Frågan är så intressant att jag t.o.m. skulle vara beredd att prova en sådan flytt. Börja som nybyggare bland traktens uråldriga släkter och konstellationer. Bygga upp bekantskap, vänskap och kanske något mer.

Ja, heter det Vändag som i Finland eller Alla Hjärtans Dag som i Sverige? Kanske båda är lika bra? Skulle tro det om man har vänner eller någons hjärta.


Alla Hjärtans Dag  

Alla hjärtans dag är vändagen i Finland  

Här torde det fordras mera än bara vänskap för att göra det skylten föreslår.

Annonser

10 reaktioner till “Detta med vänskap”

  1. Det här kan man fundera en del över. Jag gilla ordet Vändagen. Det är kanske inte så många som har ens hjärta, utan kanske några fler som får känna av ens hjärtevärme? Själv har jag inte många nära vänner, men jag har många som mitt hjärta blir varmt av. Jag önskar att den där hjälpsamma andan som finns i mindre byar skulle vara mer påtaglig i lite större byar också – som den jag själv bor i.

    Gilla

    1. Den tredje meningen i din kommentar är fin och kanske något de flesta skriver under på. I dagens digitala värld finns också bekantskaper som man aldrig träffat eller ens sett foto på men som man ändå har något gemensamt med. Kanske inte vänskap men frändskap vilket är en viss skillnad. En likartad inställning. Inte minst inom bloggvärlden inträffar det.

      Liked by 1 person

  2. Jag lyssnade tidigt igår till nedanstående budskap från Bob Hansson, poeten du vet. Men jag gjorde inget av det – trots att det var Alla Hjärtans Dag, och trots att jag var på väg att ge mig in i ännu ett massutskick. Ibland måste men vila på hanen. Cálmate. Men nu kommer det som en morgonhälsning en helt vanlig dag istället. Till bara dig. Nåja, andra kan få samma hälsning senare. Kandidaterna är många, och länken är fångad. Alla hjärtans dag borde väl vara varje dag.
    http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/1016746?programid=1165

    Ditt tema i detta inlägg, har vi avhandlat det tidigare? Jag tyckte mig känna igen en del, men jag kan ha ventilerat samma spörsmål med någon annan. Det där med vänskap och definitioner på olika relationer är svårt, i synnerhet begreppet vänskap – med dess, enligt mig, höga krav. Vem är en riktig vän? Det kan man undra länge över, samtidigt som man lättsamt kan säga till en hastigt påramlad person, en dagslända i ens liv, lycka till min vän, eller vi ses min vän – trots att man aldrig någonsin igen kommer att möta personen i fråga.

    Gilla

    1. Tack så hjärtans mycket för länken! Bob levererar alltid.
      Mycket möjligt att ämnet har avhandlats tidigare i en eller annan form. Med 1600 blogginlägg och otaliga epostmeddelanden är det risk att man upprepa sig. Det intressanta då är om budskapet ändrat sig något eller om det är cementerat.
      I nödens stund prövas vänskap, finns det ett ordspråk som säger. Och visst är det så.
      Du skriver om uttrycken ”Lycka till min vän” och ”Vi ses min vän”. Låt oss kalla det en option på vänskap.

      Gilla

      1. Det där sista var verkligen en bra idé, även om jag först tyckte att den kändes gnuttan marknadsanpassat. Men nu har jag helt kapitulerat inför tanken.

        Gilla

        1. Man vet aldrig när man träffar en människa igen, trots att man inte rimligtvis inte borde göra det. Då kan ett uttryck som ”Lycka till min vän” vara guld värd. Det kostar ju så lite att säga det, om man menar vad man säger.

          Gilla

  3. Här efter den 2 km långa vägen är vi ungefär 60 vuxna människor som bor ( ett antal barn i olika åldrar finns också här). Det är bara dom närmsta grannarna här uppe i backen som man språkar med när man är utomhus, eller om man möter nån på vägen. I övrigt är det ganska mycket osämja och kiv när vägföreningen har sina möten i bystugan, folk som inte tål varann o jämt skall hacka på den andra. Jag har bott i byn i 32 år nu och folk har dött, folk har flyttat och det har kommit in unga barnfamiljer som har lite nya tankar o ideer jämfört med dom gamla stofilerna som är fast i sitt tänk. Jag trivs bra här men min umgängeskrets har jag utanför byn. I Oxgangar känner jag inte några av den nya generationen som växer upp, snart är alla äldre som var i medelåldern när jag var barn borta och det känns lite sorgligt.

    Gilla

    1. Visst finns det dispyter även här i byn vilket kan blomma upp på sammanträden av olika slag. Sist och slutligen så brukar det dock lugna ned sig i slutändan och vad jag vet så talar ändå alla med varandra. Kommunikation är viktig, försvinner den är det verkliga problem. Vår by är så liten att egentligen har vi inte råd att blir osams någon längre tid.

      32 år? Då måste du verkligen vara en bybo i din by även om umgänget inte är livligt. Du har bott dubbelt så lång tid där som i din barndomsby. Trots det vet du var dina rötter är. Det viktiga för dig är kanske att du är en bybo och inte en stadsbo?

      Gilla

  4. Mycket intressant inlägg. Är det så god sämja i byarna eller har jag ”dålig” erfarenhet från ”min” by? Jag tyckte det var avundsjuka och illvilligt förtal på längden, bredden och tvären. En flicka från byn gifte sig med en bankman från staden. Jag tror inte han kommit in i bygemenskapen än i denna dag, typ femtio år senare. Han var och förblev ”hande fråån staan” i mening att han vet och kan ingenting om hur det är på landet och kommer absolut inte att kunna lära sig heller. Det fanns vissa spridda skvallertanter som tycktes stå bakom gardinerna både natt och dag och sedan ventilerade allt de sett. Puh!

    Gilla

    1. Roligt att du tycker inlägget är intressant.
      Med ”din by” antar jag att du menar din österbottniska by? Nu eller då?
      Skvaller är ett gissel, oberoende av var det grasserar. Visst kan man berätta om personer och händelser men då bör det göras i en sådan ton och anda att man även kan säga samma sak till berörd person.

      Visst, jag sticker inte under stol med att även i vår by förekommer skvaller men jag uppfattar det ändå inte som något stort problem. Värst är pikar och insinuationer och då gäller det att fråga vad som menas med det. Att bryta udden av ogrundat skvaller.

      Att inte bli accepterad i en by eller gemenskap är inte helt ovanligt. Jag försöker tänka vem i vår by som inte blir/blivit accepterad men jag kan ändå i brådrasket inte komma på något riktigt tydligt exempel. Visst kan alla ha olika bakgrund men relativt snabbt accepteras man ändå i vår byn. Vi är så få att varje tillskott är välkommet. Det beror också på hur aktiv man är i byns angelägenheter och hur ofta man syns i byn. Detta är naturligtvis mina egna personliga erfarenheter och bedömningar, det kan finnas andra som tycker annorlunda.

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s