Urkult

Mitt sjunde Urkult

För något år sedan träffade jag på en man som hade varit sju år på raken på Urkult och sedan hade han stannat sju år hemma. Sedan började han åter besöka Urkult. Om han fortsatte vet jag inte för jag har inte sett honom sedan dess och torde inte heller känna igen honom. Det finns dock en hel del folk jag känner igen, år efter år. En del har jag pratat med medan andra förblir anonyma men ändå kända ansikten.

En äldre man som jag nästan varje år har pratat med har varit på Urkult 24 av Urkults 25 år. (25 års jubileum i år!) Ett år måste han stanna hemma på grund av sjukdom. I år var han lite missnöjd med Eldnatten. Ett bål brukar alltid tändas inne på festplatsen i samband med Eldnatten och det gjordes det också i år men sedan fanns ingen mer ved att lägga på för att hålla elden brinnande hela natten. Det var hans syssla att lägga på mer ved vartefter men i år blev det inte så, ingen extra ved fanns, en tradition bröts. Det gillade han inte för det brukade samlas en hel del folk kring elden medan natten blev mörk en stund för att sedan åter ljusna.

För mig var det sjunde året i följd som jag besökte Urkult. Blir det ett åttonde år eller stannar jag hemma sju år? Den som lever får se.

En som inte mera lever är eldsjälen Philip Alton som dog i slutet av mars. Han var en av dessa som varit med i arbetet med Urkult långa tider. Kanske ända från starten? Han finns också med i filmen ”Resan till Urkult” som finns på Tuben. En verklig motor om jag förstått saken rätt.

På fredagen anlades en ”minneslund” vid välkomstskylten och senare på kvällen brann ett ljus med namnet Fille påskrivet. Hur många som lade märke till det vet jag inte men jag tog några bilder och en lade jag upp på Urkults:s inofficiella FB-grupp. Där blev han verkligen uppmärksammad och ikväll har mera än 330 personer reagerat på mitt inlägg och med 24 kommentarer. – Jag träffade honom ett av de första åren jag besökte Urkult och växlade några ord med honom en kort stund, annars var han inte närmare bekant för mig.

Några saknade jag som jag annars brukade prata med och i år blev det inte heller några släktutredningar. Å andra sidan blev det nya bekantskaper och så var sister Jane och svåger från den lyckliga staden med. Det var verkligen roligt och jag reserverade tältplats till dem invid mitt tält. Deras andra år – Nej, jag fick inte min favoritplats bredvid granruskan i år för där hade en engelsk familj parkerat sin bil. Annars trevligt folk som bodde i Stockholm. Tre barn hade de med.

Nå hur var Urkult i år? Jo, verkligen så fint och hemtrevligt som jag lärt känna Urkult efter mina sex tidigare år. En pirrande känsla i kroppen när jag närmade mig Näsåker. Som att komma hem! Snart dök kyrkan upp och där fanns kollen om man fick köra in bilen på området eller inte. Det fick jag; jag hade betalat extra för en bilplats. Fast tösen som gjorde kollen var nog lite grön för hon kunde först inte hitta mitt namn i listorna. Där satt jag i min Mazda 6 och så frågar hon vilken lista mitt namn skulle stå på: personbil, husbil eller husvagn?

Nåja, det gick bra till slut och ett stort tack till henne och alla andra 700 volontärer som gjorde Urkult 2019 möjlig. Utan volontärer, inget Urkult!

Vädret var kyligare i år och på lördagen kom regn från och till. Sis och svåger lämnade då Urkult och körde vidare för sis hade förfärligt ont i axeln och då är det inte roligt att ligga i tält när det är kyligt och framför inte allt att ta sig in och ut ur tältet. Själv sover jag bäst när det är lite kyligt i luften. Jag tål tydligen mera kyla än min syster.

På tal om kyla så satt jag på Eldnatten i slänten ned mot Stora scenens dansgolv efter midnatt. Bredvid mig satt ett ungt par; han nog försvarligt klädd med stickad mössa på huvudet men hon hade bara ett tunt linne på och ingenting på benen. Som hon måste ha frusit för hon satt helt ihopkrupen och jag led med henne. Men på Eldnatten skulle hon vara! Efter en stund fick hon hans mössa men jag vet nu inte hur mycket det hjälpte. Jag kom att tänka på modet i min ungdom när tjejerna skulle ha kort-kort fast det så var mitt i smällkalla vintern. Vill man vara fin, får man lida pin! Några år senare skulle det vara långkjol ned till fotknölarna.

Jag hade i år bestämt mig för att inte ta så många bilder, Bl.a. hade jag för i år avsagt mig uppdraget som festivalfotograf. Ändå blev det en hel del bilder och film, det går liksom av gammal vana. Många andra tog också bilder och jag tyckte jag såg ovanligt många systemkameror i farten.

Längst ned finns en länk till min Facebook där det finns en försvarlig mängd bilder att titta på från festivalens första dag, torsdagen. – Åtminstone ett inlägg till om Urkult kommer och då handlar det främst om musiken.


Resan till Urkult – YouTube

Bincadeira från Barcelona var även detta Urkult på plats och trummade på allt vad tygen höll. De gjorde ett flertal framträdande.

Detta är ”Urballade mattan” och de sover aldrig. Fast i år trummade och festade de lite mindre än vanligt. En ganska stor grupp som är på samma ställe varje år.

Att ta en tupplur mitt i en festival är aldrig fel. Så orkar man mera när det verkligen gäller.

Nej då, inget försök med att få kontakt med yttre rymden, även om det var temat för årets Eldnatt. Bara en duk uppe bland träden som visade animerade saker i skymningen. Annars Danslogen i bakgrunden.

Urkultare är ett härdat släkte. Lite regn hindrar få, för att inte säga ingen, från att lyssna på  Seinabo Sey som var ett av dragplåstren till Urkults 25-års jubileum. Runt 9000 besökare lär ha kommit.

Själv lyssnade jag mest på det för mig okända bandet MaidaVale. Bra musik, lite åt hårdrockhållet. De spelade på Solscenen.

Detta var bilden med ljuset för Philip ”Fille” Alton som jag laddade upp på FB.

29 bilder från Urkult 2019, torsdag – Facebook

 

 

4 kommentarer

  • Erik Forsling

    Dig som lite har nästlat dig in i Urkults inre kretsar frågar jag bara du du känner till en viss Helen Blästa från Näsåker, och /eller hennes dotter Lo. Oroas icke över frågan, de är bekanta till Kära K. Personligen var det länge sedan jag träffade någon av de två. Det var bara K. som tidigare talade om dem, och att de varit med Urkult från början. Tänkte på det efter att jag skrivit om att jag upplevt samtliga Avesta Art, och du var lite dyster över att inte ha upplevt Urkult från första början. Det finns många som varit med om många saker från första början – och det skrymtas ibland om det. Men man kan inte alltid vara med. Man kan inte alltid vara först, eller i främsta Iedet. I människors liv finns ofta detta behov, men det är en illusion. Lite löjligt.

    Nu du gubbe är Fåården – pundarbilen som brorsan kallar den – reparerad, besiktigad och klar för färd till Avesta och konstutställningen. Räkningen blev dyr, men är betald.

    • Per

      Min önskan att ha upptäckt Urkult redan från första året handlar inte om prestige utan mera saknaden av upplevelserna genom åren. 1995 bodde jag ännu i Malmö så det var ganska uteslutet att jag då skulle ha vetat om Urkult. Däremot har jag varit på Skärifolk det två första åren, alltid något att skryta med.

      Det där att ha nästlat mig lite in i Urkults inre kretsar vet jag inte om det stämmer. Någon från organisationen har jag träffat men annars är det nog mest på håll. Ett sätt att verkligen komma närmare Urkult som organisation är att delta som volontär och det har jag ännu inte gjort förutom mina två år som festivalfotograf.

      Så bra att kärran är godkänd för ytterligare ett år och fint att du har möjlighet att även i år besöka Avesta Art!

  • annepauline

    Trevliga bilder. Det här med hängmattor verkar skönt. Tänk att ha en hängmatta nånstans djupt inne i skogen och ligga där och lyssna på granars sus och kanske någon korp eller andra fåglars läten. Det skulle vara grejer det!

    • Per

      Det borde jag kanske testa. Jag har ju skogen bara runt hörnet och en hängmatta kostar väl ändå inte skjortan. Men så är det det där med myggen om de kan hålla sig i skinnet. Eller i alla fall hålla sig borta från mitt skinn.
      I Näsåker fanns det nästan inga mygg alls vilket uppskattades av samtliga icke-myggor.
      Däremot fanns det gott om kråkor, spillkråkor och andra fåglar som höll låda på morgonen när festprissarna äntligen kommit ned i sovsäcken. Så otroligt högt och skapt läte en spillkråka (hackspett) kan ha. Rena väckarklockan. Själv steg jag upp 05.50 varje morgon, precis som hemma! 🙂

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Translate blog »