Ikväll när jag tog en spatsertur genom byn ned till byhamnen så mötte jag en ung man med fart på benen. Ingen jag sett tidigare och en riktigt joggare. Det var ingen trött motionerare som tvingat sig ut. Strax innan han passerade så passade jag på att hälsa med ett klämkäckt Hej! Tror ni han svarade? Nejdå, inte en min gjorde han och blicken var stadigt riktad framåt. Jag fanns inte. Kanske han blev överraskad av denna vänlighet eller så var han döv? Möjligtvis var han så inne i sitt tränande att allt annat var utan betydelse. Annars brukar de okända personer som rör sig i byn hälsa, något som…